Jag minns
Ja, jag minns när vi gick och väntade Teo, när han låg i magen i sin lugna trygga vrå. Jag minns att vi i v.16 var in och gjorde ett extra ul för att jag hade så ont i magen. Jag kommer ihåg den där oroskänslan innan man sett det lilla hjärta som tickade. Lika var det den här gången, ja, förutom att det var på rutin ul:et jag kände så. Ville knappt titta på skärmen för att jag var så rädd. Jag hade ju inte ens känt mig gravid, och magen tyckte jag hade vuxit jätte sakta, hade ju ändå gått arton veckor, och det syntes inte alls lika mycket som när vi väntade pysen.
Men iaf, väl där, och väl på skärmen låg en liten varelse med benen i kors och hjärtat slog de finaste slag man kan se! Våran lilla bäbis.
Jag hade ju innan varit riktigt nöjd med att inte ha blivit sååå tjock ändå, tills barnmorskan sa... "Men du är inte i v.18, närmare v.15 i så fall". Jaha, och som en sten drog jag och min kropp genom backen. I vecka 15! Hur är det möjligt? Om vi säger så här, det är mer omöjligt än vad det är möjligt. Men, men, vi får väl se. Ska på ul igen den
14:e... Och mina tankar om att jag inte blivit så stor förändrades ju oxå dramatiskt. Liten för att vara i v.18, men stor för att vara i v.15. Kul, jag ser min framtid om ca.2-4 månader då jag vaggar fram, fötterna har försvunnit och de enda kläder jag vill ha är mjukisbyxor. Det ska ju bli spännande.
Men efter bäbisen längtar vi! Vi har inte kollat vem som gömmer sig där inne, men frågar man mig o Jimmy så är det en liten Tilda!
Julen har ju varit här, den kom o gick lika fort som paketen tog slut. Teo älskade att öppna alla paket, helt galen var han när tomten kom, han skulle snällt hjälpa till att dela ut alla klapparna, vem som fick vad var visst mindre viktigt!
Men efter två öppnade paket slocknade han för en timme i vagnen, efter det var det fullt ös medvetslös igen. Älskade, älskade unge! Han fick en himla massa fina paket. Det bästa var nog ett jätte fint bord med två stolar till och en dammsugare som han fick av momma o moffen. En annan hit var bilen han fick av farmor, den susar han runt på så fort han får chansen!
Vad mer har hänt då?
Jo just det, var ju det jag tänkte på i början av bloggen, vad jag kommer ihåg sen förra grav. Jag minns då hur jag fasade inför att bli tjock, då såg jag mig själv i rullstol i slutet av grav, för att ryggen inte skulle hålla. Men jag har nog inte varit så bra sen olyckan som då jag var på tjocken. Så därför längtade jag ju så klart efter den känslan den här gången oxå. Vad jag inte hade med i beräkningarna var ju att när jag vaäntade Teo så var jag sjukskriven hela tiden, hade inget barn och inga andra åtaganden heller. Jag kunde vila när jag ville och mina dagar gick i mitt egna tempo. Nu har jag ett jobb på dagis på 80%, pysen som det är fullt ös på, och sen Jimmy som jobbar skift, så varannan vecka är jag så gott som ensamstående. Så, det kanske inte är så konstigt om jag är lite sämre den här gången? =)
Jag längtar efter riktiga sparkar i magen, lite bufflande, lite hicka, jag längtar efter att bli lite av en barbamamma!
Nu ska vi packa väskan för att sen åka till Höglunda o fira nyår, så gott nytt på er alla!
Men iaf, väl där, och väl på skärmen låg en liten varelse med benen i kors och hjärtat slog de finaste slag man kan se! Våran lilla bäbis.
Jag hade ju innan varit riktigt nöjd med att inte ha blivit sååå tjock ändå, tills barnmorskan sa... "Men du är inte i v.18, närmare v.15 i så fall". Jaha, och som en sten drog jag och min kropp genom backen. I vecka 15! Hur är det möjligt? Om vi säger så här, det är mer omöjligt än vad det är möjligt. Men, men, vi får väl se. Ska på ul igen den
14:e... Och mina tankar om att jag inte blivit så stor förändrades ju oxå dramatiskt. Liten för att vara i v.18, men stor för att vara i v.15. Kul, jag ser min framtid om ca.2-4 månader då jag vaggar fram, fötterna har försvunnit och de enda kläder jag vill ha är mjukisbyxor. Det ska ju bli spännande.
Men efter bäbisen längtar vi! Vi har inte kollat vem som gömmer sig där inne, men frågar man mig o Jimmy så är det en liten Tilda!
Julen har ju varit här, den kom o gick lika fort som paketen tog slut. Teo älskade att öppna alla paket, helt galen var han när tomten kom, han skulle snällt hjälpa till att dela ut alla klapparna, vem som fick vad var visst mindre viktigt!
Men efter två öppnade paket slocknade han för en timme i vagnen, efter det var det fullt ös medvetslös igen. Älskade, älskade unge! Han fick en himla massa fina paket. Det bästa var nog ett jätte fint bord med två stolar till och en dammsugare som han fick av momma o moffen. En annan hit var bilen han fick av farmor, den susar han runt på så fort han får chansen!
Vad mer har hänt då?
Jo just det, var ju det jag tänkte på i början av bloggen, vad jag kommer ihåg sen förra grav. Jag minns då hur jag fasade inför att bli tjock, då såg jag mig själv i rullstol i slutet av grav, för att ryggen inte skulle hålla. Men jag har nog inte varit så bra sen olyckan som då jag var på tjocken. Så därför längtade jag ju så klart efter den känslan den här gången oxå. Vad jag inte hade med i beräkningarna var ju att när jag vaäntade Teo så var jag sjukskriven hela tiden, hade inget barn och inga andra åtaganden heller. Jag kunde vila när jag ville och mina dagar gick i mitt egna tempo. Nu har jag ett jobb på dagis på 80%, pysen som det är fullt ös på, och sen Jimmy som jobbar skift, så varannan vecka är jag så gott som ensamstående. Så, det kanske inte är så konstigt om jag är lite sämre den här gången? =)
Jag längtar efter riktiga sparkar i magen, lite bufflande, lite hicka, jag längtar efter att bli lite av en barbamamma!
Nu ska vi packa väskan för att sen åka till Höglunda o fira nyår, så gott nytt på er alla!
dgfdgfd
Telefon-utta
Har lyckats med konsten att tappa bort mobilen. Så om nån hittar den, så är det jag som saknar den. Du kan tyvärr inte ringa mig, eftersom att jag inte har nån telefon. Men hälsa gärna på, eller skicka den på posten, för postlådan har jag ännu inte lyckats slarva bort.
Ja, så är det faktiskt på riktigt. Jag skiter inte i er som ringer, jag kan bara inte svara, för jag hör inte när det ringer.
Hemtelefonen funkar, så ni får försöka där istället, eller på jimmys telefon.... Bläkas för slarviga mig. Alla mina nummer, alla kort... alla sms. Nej, nu känns det som om jag tappat bort halva mitt liv. Får se det lite som av en nystart.
Ja, så är det faktiskt på riktigt. Jag skiter inte i er som ringer, jag kan bara inte svara, för jag hör inte när det ringer.
Hemtelefonen funkar, så ni får försöka där istället, eller på jimmys telefon.... Bläkas för slarviga mig. Alla mina nummer, alla kort... alla sms. Nej, nu känns det som om jag tappat bort halva mitt liv. Får se det lite som av en nystart.