familjenboije

Det är med sorg och Subaru i mitt hjärta jag skriver detta inlägg...ZXZZSAA
Efter snart ett år tillsammans ligger hon nu utblottad på internet. Jag trodde aldrig detta skulle hända. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att min subba skulle bli utvikningsbrud på Blocket.
Men nu finns hon där.
Det känns naket och kallt. Snart ska någon annan få sitta bakom ratten, ha foten på gasen och styra  mot okända mål.
Historian om Subban är snart slut, vi är inne på de sista sidorna i våran självbiografi, boken kommer kanske att finnas o köpa på närmaste Statoil eller Shell-mack. Leta efter titlar liknande: " Jag & Subban".

Men där Subban försvinner tar Skodan över.
Jag känner redan nu att det inte kommer bli lika, inte samma connection. Men dock, det får gå.

Jaa, med sorg i mitt hjärta får detta vara Subbans sista hejdå i denna blogg.
Ni som ser eller möter henne på vägen kan ju tuta, eller kanske blinka till henne. Hon tycker om uppmärksamhet.

Snäll och skötsam bil är alltså till Salu.

"Mamma, pappa, se så stor jag äääär!"


Mamma o pappas gofis!

Teo har finbesök av sin tjej Ada!
Vet inte vad Ada tänker, men antagligen sjunger hon på låten "Ta mig långt här ifrån, långt härifrån *klapp klapp*
 

Ada läste oxå om bloggen där Jimmy ville ha en liten Anja, så för att flirta in sig lite extra hos blivande/nuvarande svärfar så kommer här.... Sälen a la´ Ada!


Ehh... Mamma...


...Det, ja, luktar lite konstig här...


Ska bara sniffa liiite till för att vara säker....


Inte konstigt pm Ada är lite kluven över om hon vill åka långt här ifrån, eller om hon vill vara kvar.
Hur som helst har hon kammat hem 10p hos svärfar idag!

Så idag var det dags igen! På med overallen och ner i pulkan!
Teo skrattade så han kiknade, älskade mammans ljudeffekter.
Är dock lite osäker på om han skrattade åt mig, eller med mig...
Och snön sen... Jag visste inte att snön kunde vara så vit... Men som ni er på kortet, så är det... Just det, vitt som snö! ;-)
En härlig dag med pappan och pysen.

I mångt och mycket får man skylla sig själv. En annan bit är att livet förändras. Energier förvandlas. Tiden försvinner. Tiden hemma blir längre.
Tankar kommer och tankar går, men tankarna om mina vänner består.
Jag hör inte av mig lika mycket nu som då. Jag vet.
Jag är inte ute i ruschen nu som då.
Jag har inte samma ork nu som då.
Jag har inte samma energi nu som då.
Jag har inte samma tid nu som då.
Jag har förändrats, jag är nog inte samma nu som då.
Mycket har förändrats nu sen då.
Men än så finns tankar, minnen, dofter, känslor, skratt och gråt kvar.

Jag minns när jag var liten. Jag och Kristina satt som fast vid varanndra.
Där Kristina var, där var jag oxå. Jag minns när hon kom incyklande på våran gård, efter att ha trasslat in skosnöret i cykelkedjan. Jag hjälpte henne loss, och efter det var det honochjag. Moa & Kristina.
Men hon flyttade och avståndet gjorde vad många avstånd gör. Men jag tänker fortfarande mycket på de äventyr vi var ut på.
Sen har vi Karin. Karin som när vi var små, blev tagen för att vara min tvillingsyster. Kanske vi var siameser, vi satt oxå fast i varann. Karin, som jag aldrig blir av med och som heller inte blir av med mig- oavsett avstånd. Karin är den jag varit mest förbannad på någonsin (av vännerna), hon är den jag matat med "höbös", dragit igen persiennerna mitt framför ögonen på och låst dörren om mig. Hon är den som lyfte tunga dagar, som pratade och skrattade. Som jag delade oskiljaktiga timmar i stallet med. Som jag åkte skidor med, som jag hade semester tillsammans med. Som jag levde med. Det var honochjag
Moa & Karin. Men det absolut bästa med Karin är att hon är lika nu som då, och mig blir hon inte av med.
Sen började jag högstadiet, jag och Sandra åkte samma buss, gick i samma klass, spelade fotboll i samma lag, tyckte om samma killar, skrattade åt samma saker. Vi fördrev våran tid tillsammans. Nån sommar bodde jag mer eller mindre hemma hos henne. Min Sandra. Då var det honochjag.
Moa & Sandra.
Efter en tid på högstadiet med många nya människor och vänner hittade jag ännu en glad och sprallig vän. Tina. Från att vara rivaler i kärlek gick vi till att vara riktiga vänner. Skrattade åt en vattentank tillsammans, åkte pulka och spark. Firade sista april. Pratade pojkar. Skrev brev och försökte plugga tyska tillsammans. Även hon blev kallad för min tvilling, eller jag för hennes. Där hon var, där var jag. Så som det ska vara. Då var det honochjag. Moa & Tina. Fy det gör ont i mig... Snart åtta år sen den där bilolyckan nu. Åtta år, och jag tänker på henne varje dag. Hur skulle det vara om du varit kvar? Var är du nu? Ser du mig? Ser du Teo? Är du här? JAG SAKNAR DIG. Tiden kanske läker alla sår, men tiden glömmer inte.
Gymnasiet började och jag träffade en underbar person. En sån som man antagligen bara träffar en gång i livet. Erica, Ecca, Pekka... Kalla henne vad ni vill, det är ok! ;-)
Erica. Som stammade första gången hon pratade med mig, och då var det i stor sett under tvång hon gjorde det! Men jag är glad att du tog modet till Dig och gick fram till hemska mig!
Skulle kunna skriva en hel roman om hennes och min tid på gymnasiet. Om gropiga vägar, tankar om sex, eller, jag menar, sju. Att viska ute på öppen åker, utifall att nån skulle höra. Om att bita människor i benet (Tugga a la´ Moa). Om hur saker påverkar karman. Om en massa, massa saker. Låtskriverier, kycklingar på bussen osv. En vän som är en riktig vän. Då var det honochjag. Moa & Ecca.
Hade oxå min "syster" Isabelle. Min sambo, hjärta, vän och själsfrände. Fortfarande längtar jag stundtals tillbaka till hennes rosa/vita filt, Sophie Zelmani, snabbmakaroner och ett kök fyllt av disk.
Till tårar, skratt, karlar och skabb. Min älskade Isabelle. Nu saknar jag dig mer än någonsin. Jag pratar om Dig med Teo, så han får höra om våra bravader och inte bli brydd när du kommer o hälsar på. Du är en del av mig, så även en del av Teo. Vi älskar dig, även om du är i Norge!

Gymnasiet tog slut, många nya vänskaper bands, men, ja,  jag vet inte vad som hände sen.... Jag tappade greppet. Jag tappade mig själv. Jag tappade känslan. Tappade mycket vänskap.
Nu, några år senare så har jag många vänner, underbara vänner, helt klart. Men inte längre DEN vännen, då det är denochjag. Jag saknar det. Rätt mycket.

Nu har jag Jimmy och Teo. Så för att inte vara helt orättvis så har jag faktiskt nån att sitta ihop med nu oxå. Nu är det domochjag. Moa, Jimmy och Teo. Den finaste familjen i världen.
Skulle inte byta det mot något här i världen. Men en vän att sitta fast vid är alltid något speciellt.

Vänner växer inte på träd. Jag är glad, lycklig och evigt tacksam mot mina vänner. De jag haft, de jag har och de jag förhoppningsvis kommer att få möta och lära känna.

Jag älskar mina vänner, även om jag inte ringer eller hör av mig speciellt mycket.
Men jag tänker, mycket och ofta. Älskar Er.

Kram från mig.

...Tänder ett ljus för Tina ikväll. Jag har en vän i himlen.

Här är... Familjen! :-)
1:a advent -06 hos mormor... Mormor, mamma, jag och mina systrar med respektive o barn.
Vi blir en liten samling!

Ja, nu är det nog slut på tiden med ljuva sovmorgnar. Slut på det där med att ligga o dra sig o bara må gott. Vi mår fortfarande gott, men lite tidigare än förr. Nu ringer väckarklockan a´la Teo ganska precis klockan 07.30. Försökte göra en rövare, för att få mysa under täcken en liiiten stund till, vilket ogillades odet grövsta. Det fick mamma känna på. Han drog mig på ställen jag inte visste att man kunde bli dragen på, drog mig ihårt och pratade bara högre o högre. Jag kan inte annat än o skratta och mysa! Världens goaste skitonge!

Så nu har vi hunnit leka lite, ätit mycket, krupit, skrattat och pratat.

Vi var iväg och hälsade på på ålderdomshemmet i Åsarna igår, Teo gjorde succé! Alla de gamla tanterna vi träffade gick ifrån gråa och trötta, till trallande, lysande underbara människor! Och Teo stormtrivdes! Tänk vilken glädje ett litet barn kan skapa!
Det var iof inte bara de gamla tanterna som blev glada, personalen lika så. Jag tror inte jag höll han i min famn speciellt många minuter under den dagen! :-D
Karin fick vara förste barnpassare medan jag fixade med lite saker. Och det gick ju som en dans! Galant!
Teo tycker om sin Karin, och jag tror att Karin är rätt förtjust i Teo oxå. Men tyvärr Karin, han är upptagen. Han säger att han älskar Ada alldeles förmycket för att ens kunna se åt andra håll. Men sen viskade han lite tyst att... Jo, han tycker du är rätt da-da oxå. En liten tröst en snöig dag va´? ;-)

Vad mer då? Jo, var iväg o red igår igen. Och när man sitter där uppe, 1,5m över jorden så undrar (iaf jag) vad jag ska ha där uppe o göra.
Sitta ner i traven. Jag hade glömt hur jobbigt det var. Har ni sett en sackosäck hoppa studsmatta, eller kanske bungyjump, nångång? Jag har inte det, men kan tänka mig att det var ungefär så det såg ut.
Inte så ont i benen idag, men ryggen har sig allt lite träningsvärk!
Det ska jag fira med skidåkning, Karin-sälskap och kanske en kopp te... Eller kaffe om jag ska slå på stort.

Dags för bajsblöjebyte igen!

Ha en fin alla hjärtansdag nu!

Teo fick besök här om veckan, det var lite klipa och känna, men mest kanske det var att krypa runt o jaga!
A i bakgrunden och Teo i framgrunden... :-)
Världens goaste grabbar!

Måndag, snart tisdag. Det betyder att veckan har börjat och är på väg mot sitt slut.
Jag själv har fått en urusel start på veckan, antagligen var klockan 00.01 när jag vaknde inatt och kände att det började gå utför. Rusade på toaletten och pratade med proslinsguden.
Mår man illa, är gravid eller bara allmänt spysjuk så undanber jag er att äta varmamackor. Tvivale. Sen min graviditet kan jag oxå tala om att grynost är fruktansvärt att kasta upp, medan vattenmelon smakar ungefär lika både på vägen upp och på vägen ner. Men nog sagt om det nu, jag antar att ni fattat mitt budskap. Precis. Jag fick en släng av magsjuka.

Så här efter snart åtta månader med vårat pyre så har man börjat lära känna han rätt bra. Och när det kommer till sömn är han väldigt duktig på att visa att han är trött. Han kliar sig i ögonen och tittar på en med blicken "Ja, ska jag inte få sova snart, eller?!". Så då är det bara att stoppa han i säng.
Det brukar även gå att bara titta på klockan för o veta när det är dags. Klockan elva på förmiddagen vill han sova, och sen vill han ta sig en lur runt fem igen.
Idag räknade jag minuterna till att klockan skulle bli elva, så vi båda skulle få sova. Men idag missade Teo den tiden totalt, och var istället vaken till klockan ett då han o pappan åkte för att handla.
Han sov iof femton ljuvliga minuter på mitt bröst. Det var knappt jag ville andas, bara för att det var så mysigt. Tredje gången i Teos liv som han somnat i min famn, annars ska han va själv när han somnar. Så det är att njuta när han glömmer bort sig!

Hela eftermiddagen har jag tillbringat under täcket i sovrummet med dunkande huvudvärk och grova funderingar på hur jag ska få bort den, huvudvärken alltså.
Två alvedon senare och tre timmars sömn så var det som botat, nästan iaf.

Teo som har börjat krypa, gå och nu stå är det full fart på. Antagligen var det därför han glömde bort att sova idag, för att han hellre ville träna på att stå, klättra, sitta och sånna atletiska övningar.
Nu kan han från liggande, sätta sig upp själv. Han kan även mer eller mindre lägga sig ner oxå, utan att någon kroppsdel ska dundra i golvet. Fysiken är på topp.
Mitt hjärtas gryn ligger nu o sover för att ladda inför nya spännande äventyr i morgon. Ska nog sova vi oxå. 

God Natt.

För nu händer det grejer i huset här i hålan!

Teo skrämde livet ur mig igår, så där som bara ens barn kan, tror jag.
Han låg så förnöjt där på sin Laban-filt, plingade lite med LaboLina, pratade med lampan i hörnet, snurrade från vänster till höger och från höger till vänster igen. Så som han brukar.
Jag sprang ner i källaren en snabbis för att slänga tvätten i torktumlaren. Och jag var inte borta mer än kanske en minut. Det var den sista minuten för mig nere i källaren med Teo vaken på våningen ovanför. För när jag kom upp igen och skulle pussa på mitt frö så var han FÖRSVUNNEN!
Han fanns ingenstans i vardagsrummet, och då tittade jag tillomed undersoffan... Och undersoffan tar sig inte ens dammsugarmunstycket, så  jag vet inte hur Teo skulle ha fixat att komma under där?
Men stressen har ingen logik.
Kikade i köket, under bordet och under kökssoffan... Inget barn.
Tittade utefter korridoren, lyssnade och ropade... Men inget barn så långt ögat kan nå.
Jag hade lite av vad man skulle kunna säga PULS.
Hade mitt barn blivit kidnappat? Nej.
Han hade bara tagit sitt pick o pack och krupit in på toaletten. Så där låg han o skrattade medan han rullade runt på vår gröna badrumsmatta.
Från att ha ålat sig fram i lite lagomt tempo så har han nu lagt in högväxeln på alla fyra. Så grattis Teo, du är nu mera en mänsklig version av 4wheelsdrive, fast med armar o ben då förstås...

Så nu kan han krypa, nu är det till att vänja sig vid det. Ett steg i taget som det heter. Men inte för vårat korn. Nu när han kan krypa har han även uppfattat att det finns saker ovan för hans egna huvudhöjd, och dessa saker ska man så klart försöka få tag i. Så nu drar han sig upp i allt han kan, och även i saker som han inte, rent logiskt, kan.
Tre-stegs-stolen var en höjdare att försöka klättra i, medan hoppgungan var ett lite svårare mission.
Så nu rullar, ålar, kryper och sitter han som man ska.
Men priset tog han ändå ikväll när pappan skulle gå o ge han nappen i sängen. Då STOG han upp o höll sig i spjälorna.
Den här grabben kör sina utvecklingsrace dygnsvis han!
Men, betyder det här nu att han är på väg att bli en storpojk snart? Näe. Han får vara liten ett tag till.

Hur gör man egentligen när man drunknar i någons ögon?
Finns ju inte en flytväst i världen som kan hålla mig flytandes i dessa ögon...
En aning skrämmande faktiskt, men o så underbart!

17,3 är det exakta gradantalet som infinner sig i luften runt mig och Teo för tillfället.
Brrr!
Vi som är van att ha runt 23 grader inne... Det är på snäppen till att vi, iaf jag, håller på att frysa ihjäl. Och i och med det så blir det automatiskt :"Teo, klä på dig, mamma fryser".
Jag trodde vi skulle sitta i soffan undern en filt och huttra ikapp o krama oss varma, men den planeringen hade inte min pojk för dagen.
Han springer glatt runt i sin gåstol och hasplar ur sig alla möjliga, och omöjliga ljud. Pigg som en lärka och glad som den gladaste! Tror inte han fryser...
Ringde till Jimmy för o höra hur man kunde få det lite varmare här i huset....
Vrida upp värmen? Done.
Lufta elementen? Done.
Stänga dörrar? Done.
"Ja, men sätt på dig ett par raggsockor då". Så, då var problemet med värmen/kylan löst. Raggsockor fick det bli, både på mig och Teo.
Tack älskling för det eminenta förslaget! ;-)

Försöker få Teo att bli lite intelektuell... Tänkte att han kanske ville läsa en bok eller nåt...  Men, näe, det var mycket roligare att tugga och slaska på musmattan istället. Så där har vi för tillfället hans intelligensnivå.
Jag tror till o med att han hellre pratar med den än med mig.... :-)

Har varit en rätt lugn vecka, Jimmy har varit hemma mån och tisdag pga magsjuka... Bläsch. Men det gick över nääästan lika fort som det kom. Så igår hade vi en riktig mysdag då vi bara låg i sängen och gottade oss o myste med Teo så det stog härliga till! Vilken energi-givar dag!
Å just det... Var iväg o red igår, första lektionen på ridskolan. Så här en natt efteråt så känns det som om hästen fortfarande är kvar mellan benen på en.... HUR kan man bli så OTRÄNAD?
Efter en kvart på hästen ville ridläraren att jag skulle använda mer ben på hästen jag red... Jojössesja, mina benmuskler tog ut sig totalt när jag klev upp på hästen! Och då använde jag ändå en stol för att ta mig upp...

Nu är det gröttajm här!
Tjingeling

Mamman på bilden ser aningen stirrig ut, medan pojken mest är brydd över vad som sitter över hans öron? Hallå, pappa, hör du mig?
Är det kanske så, att det som inte hörs, det syns inte heller...?

Jag mötte en man idag. Han var lagom lång, smal, välklippt, tjusig och i fyrtioårs-åldern.
Han fick mitt hjärta att klappa, pulsen att slå och jag blev högröd i ansiktet. En härlig känsla som var länge sen jag fick kännapå. Pulsen steg och jag lixom blev het i hela mig. Från hjärtat och ut. Jag blev knäsvag och skakis, och dessutom stum!
Denne man, chef för bygg- och miljö i kommunen infann sig på möte tillsammans med oss i bygg- och miljönämnden.
Jag som ersättare hade blivit kallad, så där satt jag med pennan i ena handen och Teo dregglandes i den andra, samtidigt som jag försökte verka någorlunda smart och intelektuell.
Mellan mig och den mystiskte mannen i kavaj satt endas en enda person. I början känndes det rätt svalt, bytte någon enstaka kylig fras men kände efter ett tag hur det hettade till.
Han fick helt enkelt igång mig, eller, av mig, eftersom jag blev stum.
Visst låter det härligt? Ungefär som den där första kyssen... Ni vet, när det bara pirrar i hela kroppen och man tror man ska bli galen.
Jag kunde dock hålla mig från en kyss mellan oss, för faktum är att jag hellre kysser en padda än en sån som han.
Iof börjar jag misstänka att han var en padda i annan förklädnad. Det mesta ser ju rätt ok ut bakifrån. Och kanske utifrån.  Men nu vill jag komma till hur det var inifrån.
Där satt jag som sagt med en penna i ena handen och Teo i den andra. Försökte lyssna, notera, kommentera, diskutera och samtidigt ha Teo i knäet. Det gick över förväntan, Teo var gudalik. Han satt som den allra underbaraste pojk och tittade på människorna runt bordet.
Han hade fått en bilaga att leka lite med, då jag hörde mannens röst: Säg åt pojken att vara varsam med boken! (Tror herrn i den kritstrecksrandige kostymen missat att min son endast är innehavare av sju levnads-månader och inte slutar tugga på saker på befallning.)
Jag slog dövörat till, tänkte att han kanske skojade, men med all respekt så gav jag Teo något annat att leka med. Föreställningen fortsatte. Alla nöjda- Alla glada.
Efter ett tag tog mamma-krafterna slut i rygg och armar, så jag la ner mitt guldkorn på golvet där han så snällt låg och lekte, tyst och lytt och störde: INGEN.
Runt elva antog jag att min son behövde lite sömn, så  jag la ner han i vagnen och förväntade mig att han skulle gnissa och störa mötet. Men icke. Han somnade utan minsta pip, så åter igen störde han: INGEN.
Han vaknade igen runt tolv, fick ligga på golvet och pyssla i lugnan ro medan vi avhandlade olika frågor.
Jag satt och var i smyg väldigt stolt över mitt barn. Vi hade varit där i nästan fem timmar och han hade inte sagt ett pip.
Så hittade han min ryggsäck liggandes på en stoll, och en av remmarna hängde ner mot golvet så han fick tag i den. DEN var rolig den minsann! Så han drog i den, sa för första gången på hela dagen "Da-da" och sen skrattade han till. Åh, mitt hjärta höll på smälta. I samma veva var jag tvungen att ta en titt runt bordet för att se om någon annan hört det underbara skrattet. Jodå, de flinade så gott i samstånd med den stolta mamman.
MEN så vände sig paddan i kostymen om, tittade argt på Teo, sen på mig, la sitt pekfinger över munnen och hysschade att jag skulle få tyst på honom!
Och då nedrans anåda blev jag genast innehavare av de känslor jag ibörjan beskrev. Sabla människa!
Vi hade varit där i FEM TIMMAR. Teo hade legat på golvet TYST i minst TRE timmar och han har mage att HYSCHA honom när han skrattade EN gång!?
Jag ville skrika rakt ut, avbryta hela mötet och fråga hur han hade mage att hyscha en sjumånaders som varit tyst så otroligt länge!?
Som synd var hann syndabocken ge sig av innan jag hann säga något. Men till nästa möte hoppas jag på att Teo lägger av en riktig bajsblöja, då ska jag lägga han på bordet, så nära Paddan som möjligt,  dra ut på det hela och kanske till o med spilla lite....


Jag trodde att vuxna människor var... Vuxna människor helt enkelt. Jag trodde oxå att vuxna människor skulle bete sig som just det. Vuxna.
Men nu ska jag slå hål på ännu en myt: Vuxna människor är oftast inte alls klokare än oss andra.
Det är en MYT att "vuxna" kan hantera situationer på ett "moget och vuxet" sätt.
Vad är det som säger att bara för att man är fyrtio år, lagomt gråhårig och välutbildad så är man vuxen?
Man kan lika gärna vara fytrio år, välutbildad och en stor skit som går runt i ett par skor.
Ordet barnrumpa skulle passa bättre in på en sån som han. Den fyrtioårige Miljö- och byggnadschefen.

Jag får fortfarande hjärtklappning när jag tänker på det...