familjenboije

Så är det kväll igen, nästan hela dagen har gått åt till att försöka inbilla mig själv till städning. Tydligen har jag inte så bra övertalningsförmåga när det gäller att övervinna min egen lathet.
Men tänk så mycket jag kanske missat om jag städat?!
Dessutom finns dammråttorna kvar tills i morgon, det är det enda man kan vara riktigt säker på!
Jag har i alla fall haft fullt upp och utan några som helst problem med att fylla ut tomma stunder har dagen försvunnit bakom oss.
Jag minns när Teo var lill-liten, när han låg där på lapptäcket i köket och tittade på allt som var nytt för hans ögon, jag bakade, städade, diskade, tvättade, stökade, ammade, pysslade, mailade, skrev och en hel del annat.
Hela dagarna var fulla av tid att göra en massa saker på. Dagarna var lagom långa och energin helt klart tillräcklig. Jag minns att jag tyckte att jag aldrig haft så mycket tid till saker o ting som då. Och då hade jag ändå blivit mamma.
Nu, så här tio månader senare har poletten börjat ramla ner och jag förstår hur det är att vara en mamma-mamma.
För inte hinner jag baka, städa, diska, tvätta, stöka, pyssla, maila och skriva på samma sätt nu så då. Det kan jag bara drömma om.
Så för mig börjar det "riktiga" mamma-livet nu, när man ska få ihop alla saker på en o samma vecka. Har jag tur som får jag ihop det under det närmaste årtiondet.
Försökte leva efter något måtto som lyder "Bättre med lite skit i hörnet än ett rent helvete", men det gick åt skogen och jag höll på o klippa av mig håret i ren protest mot allt stök som hopade sig och låg i högar för att tillsammans ge mig ett avgrundsgarv av ondo.
Så städa, eller, städa låter så duktigt, plocka undan, så kan jag säga, det försöker jag göra på kvällarna istället.
Tvätta kan jag komma på mitt i natten att jag ska göra, så då smyger jag ur sängen o springer iväg så smidigt o snabbt jag kan, så att Jimmy inte ska hinna ikapp mig med varken ord eller handling. (Han tycker visst jag är lite paraniod när det kommer till vissa saker ;-)
Baka, det får ICA numera göra åt mig, eller varför inte Karin? ;-)
Pysslet ligger på hyllan ett tag, och har bildat en rätt charmig (?) hög av dåligt samvete som jag ska ta tag i sen.
Men som sagt, det är nu mitt liv som mamma börjat.
Det är nu man ska få ihop 1+1 så att det går jämt ut.
Än så länge har det gått bra, och jag stormtrivs faktiskt i rollen som mamma på riktigt.
Missförstå mig inte nu, för så klart har jag varit mamma enda sen den dagen Teo föddes, men det är nu vardagen börjat komma ikapp våran luftbubbla av ett städat hus, pysselböcker och doften av nybakat bröd.
Men den bubbla av kärlek vi lever i kan ingen få att spricka, inte ens vardagen!