familjenboije

Kan inte sova riktigt om nätterna längre, hittar ingen skön liggstil för ryggen. Minns att det var lika efter ett tag med Teo, och vid åtta månader slutade jag amma för att kunna äta värktabletter.
På kvällarna när teo var liten klarade jag ibland inte av att sätta på han pyjamas själv. Jag kände mig helt enkelt som världens sämsta mamma. Allt jag gjorde tog dubbel tid, humöret ville tryta och jag ville ha en ny rygg, känna mig som stark och bra mamma. Men som sagt, vid åtta månader så var både jag och Teo överens, så han slutade att amma över en natt och allt gick superenkelt. Jag minns första dagarna när jag hade börjat äta värktabletterna. Jag ORKADE vara pigg och glad en HEL dag, ända tills vi la oss!! Jag minns hur jag kände att jag var pigg och att jag var trevlig utan att behöva tänka på att bita ihop. Det är ju ingen annans fel att jag har ont, och det är ingen annan som ser att det gör ont, och bara för att man har ont får man ju inte bete sig hur som helst, även om man ibland har en väldans lust till det. Det är en frustration att ha ont, och faktiskt, så är det nog lättare med ett gipsat ben eller stödkrage, där folk ser att det nog gör ont.
Men nu är vi där iaf, när ryggvärken börjar ta över mitt liv igen, när jag blir låst till att inte kunna göra allt jag vill, när ryggvärken sätter gränser på  mitt liv- och mitt liv som mamma.
Jag har lovat mig själv att amma tills Zebben är minst sex månader, vi är snart där, och sen får det nog bli gröt, välling och mat för vår minste herre i huset.
Jag måste kunna leva, och mina barn har rätt till en glad och orkesfull mamma.
Snart är jag kanske där igen... I pillerburksträsket.

Nog känns det rätt surt idag efter samtalen men jag hoppas att det blir ngt möte framöver så att allt hamnar på rätt plats med både pengar och papper.
Men mitt i mörkret så har vi något som ingen kan ta ifrån oss. Två underbara pojkar. Två pojkar som sprider glädje hela dagarna, och som gör oss så otroligt stolta varje dag!

I morse hade vi tid på BVC både för Teo och Zeb. Doktorn skulle kika på Teos öron eftersom att han i både tid och otid säger "Va?" när man pratat med honom. Ett tag hörde han varken om man hörde läggdags eller godis, och då är det illa! ;-) Örat var lite rött och det syntes att det hade varit lite irriterat o så, men nu är det nog på väg åt rätt håll!
Zebben hade spruta på schemat och lite mät o väg.
Fem månader gammal, väger 8205g och är 65cm i outsträckt läge... Tjockknoppen var lite svår att räta ut! ;-)
Sprutan i benet gick galant, inte ett pip. Kan hända att underläppen putade ut straxt efter själva sticket, men sen var allt frid o fröjd.
Och när doktorn kikade pysen i öronen satt han som ett ljus och var så himla duktig!
Sjuksköterskorna och doktorn var riktigt imponerad över hur Teo förde sig och hur duktig han var att prata. Åh va stolt man blir som förälder! Vackra, vackra barn!
När vi skulle gå där ifrån så fick syster Kerstin en stor kram och så sa han "hej då doktorn, vi ses en annan dag". Så många gånger som våra barn fått våra hjärtan att smälta kan man tro att det  bara ska vara sörja av allt.

Jimmy är i skogen.
Teo är på dagis.
Zebben sover.
Jag är vaken och lat.

Om nån skulle kunna komma hit o rycka upp mig kanske. Här sitter jag, och är näst intill så lat att även hjärnan har stannat upp i sin verksamhet. Ibland funderar jag på att ta tag i tvättstugan, så att det är glänsande o fint tills den nya tumlaren anländer. Det är tanken som räknas säger man ibland. Men det händer bra lite när man enbart tänker.

Jag har tänkt skriva blogg varje dag, små detaljer om vad familjen har hittat på, för det händer ju saker hela tiden, varje dag. Sånt man vill komma ihåg. Och skriver jag det här, så är ju oddsen högre att jag ska minnas det sen. Men som sagt, tanken har inte varit in o skrivit inlägg på länge så därför fick jag ta saken i egna händer.
Jag börjar nu. Klara, färdiga, gå!

Teo är det full fart på, han pratar, räknar och berättar en himlans massa saker. Tiden bara skenar iväg. Vi satt o tittade på kort sen i jan/feb och minns hur han var då. Han hade börjat prata redan då, många ord men ibland lite bakvänt och i tvärt-om-meningar. Som tex Teo vill gå ut inte.
På dopet i söndags så fick ju han så klart vara med, så när prästen tagit Zeb och hällt vatten på hans huvud å allt det där så sträckte Teo ut armarna mot honom och sa "kom lilla gubben" med världens underbaraste röst!
Och under "Tryggare kan ingen vara" sjöng han så det stod härliga till, men med lite egenkomponerad vers! :-)

Zebben då som har krypit över femmånaders-strecket. Han sitter med nöd o näppe själv, men gärna lite frammåtlutad... Tror det är tyngdlagen som tar ut sin rätt... :-) Go´tjockis! Runda, runda ben med valkar som man bara vill äta upp! Och de där tjocka härliga kinderna som man oxå vill nypa lite i!
Han har varit förkyld rätt länge, och det håller fortfarande i sig. Men trots hosta, slem och ögoninflamation är han sprudlande glad. Ser ut som att han ska spricka av glädje när man tittar på honom.

Mina finaste barn.