familjenboije

Har vässat fingrarna så att det ska kunna springa fort, fort, fort över tangentbordet. Det är ungefär den tiden jag har till att skriva. Men när det går fort, ja, då kan det oxå fort gå fel. Hav överseende.
I en blogg kan det förvisso vara förlåtligt om det skulle råka på att bli något sluthastat beslut som sedan inte följs upp, men det är en annan sak i verkligheten. Verkligheten som i Politik.
För er som inte visste det sen innan så är jag en sån där liten politiker-räv. En gammal dam sa till mig för någon dag sedan att "blir man inge anne så blir man politiker".
Men nu är jag i alla fall inne i den snurren, och jag börjar få lite lagom koll på beslutsgången och annat innom denna värld. Men jag har oxå blivit varse om att det man får lära sig på dagis med att visa respekt, kompromissa och hitta lösningar inte alls är vad den vuxna världen inom politik alltid erbjuder och kommer ihåg. Eller så gick vi på olika dagis. Kanske har vi olika föräldrar, olika värderingar och olik syn på samhället. Ja, så måste det nästan vara.
Men hur skulle det se ut om man inte hade delade åsikter? Det är ju i de delade åsikterna man kan hitta nya lösningar. Alfabetet har många fler bokstäver än enbart alternativ A och B. Kanske ska vi börjar leta efter de efterföljade vokalerna och konstonanterna? Kanske ligger lösnigen på alla problem i bokstav T?
Jag får sätta mig o rabbla alfabetet helt enkelt.
Skolnedläggningen är ju för tillfället Bergs kommuns heta potatis. Jag kan inte riktigt påstå att jag varit med o kokat den. Bergspartiet har istället velat vrida av plattan, vi har sett hur potatisen mer och mer blir sönderkokt. Slutsatsen säger sig självt. Sönderkokt potatis slutar oftast i potatismos.
För mig står gåtan kvar. Hur ska vi få resterande politiker att inse vad nedläggningar av byskolor skulle innebära? Möjligt vis en knapp besparing under -09. Det kan jag må hända hålla med om, men som sagt, jag tror att den är knapp. Vi vrider fram klockan och byter kalender på väggen. På den nya står det 2017. Hur ser det ut i Bergs kommun då? Är vi rikare, lyckligare och har bättre pedagogisk personal tack vare skolnedläggningarna?
Har barnen det lika bra då som nu?
Hur ser våra byar ut? Är husen fyllda av liv med barnfamiljer som älskar tanken på att lämna över barnen till en stressad busschaufför som hinner lämna busshållsplatsen innan barnen ännu inte hunnit sätta sig? Kommer vi då ha accepterat miljökonsekvenserna som detta ger i långa loppet? Och har vi då kommit över och förträngt att våra barn åker minst två mil enkel resa, i en verklig mobbingfälla utan någon vuxen som kan ta ansvar?
Och har vi oxå lyckats blunda nog hårt för tanken av att våra barn inte alla dagar får någon plats att sitta på, utan får istället nöja sig med att sitta i gången. Kan vi någonsin blunda så hårt att alla konsekvenser försvinner in i ett rosa moln av total lycka- för vi sparade ju ändå x-tusen på att lägga ner skolorna?