Änglarna gråter
Inte undra på att änglarna gråter idag. 12 år sedan Tina och Klas gick bort. En dag jag aldrig kommer glömma, den är som fastklistrad i mitt minne. Alla känslor, tankar, chock, människor, ord, händelser. Allt finns kvar och inget är glömt. 12 år. Jag kan inte fatta.
Hur hade livet sett ut idag, om det som hände aldrig hänt? Det sägs att allt som händer har en mening, jag vill ofta tro att det är så. Men just det här har jag svårt att förstå. Åkte förbi olycksplatsen i fredags, åker förbi där ibland. Men det enda som händer är att man känner sig tom och tröstlös.
Var upp på hennes grav förra veckan, jag och Zeb. Satt där en stund. Men det är svårt när det inte finns något att ta på, något att förstå. För det är bara... Tomt.
Och därför gråter änglarna idag. För Tina och Klas. Men jag hoppas att de har det bra där de är. Att det är sommar året runt och massor av skratt och kärlek. En dag får vi nog alla veta vad som väntar runt hörnet. Men att få uppleva det som ung tycker jag är onödigt.
Var uppe i kyrkan där begravningen var oxå, igår. Första gången efter begravningen som jag var där var straxt innan vårt bröllop. Valde att gifta oss i Åsarne gamla kyrka av flera anledningar, men en av dem var just för att Tina skulle få vara med och att vi skulle få ha två minnen från kyrkan. Jag hoppas att hon var med.
Igår när jag var där, så var det dop. Ett fint dop med fin sång i en fin kyrka.
Tre minnen, helt olika men på samma plats. Men ändå får jag ont i magen när jag närmar mig kyrkan och går på kyrkgången. För jag minns hur begravningsdagen var. Jag minns hur jag satt där på stentrappen innan alla kommit. Hur jag satt där och grät. Tyckte livet var förjävligt. Och att allt gjorde så ont. Så ont, ont, ont.
Tiden läker alla sår... Men ärr finns alltid kvar. Och hopplösheten.
Tina, jag saknar Dig.
Hur hade livet sett ut idag, om det som hände aldrig hänt? Det sägs att allt som händer har en mening, jag vill ofta tro att det är så. Men just det här har jag svårt att förstå. Åkte förbi olycksplatsen i fredags, åker förbi där ibland. Men det enda som händer är att man känner sig tom och tröstlös.
Var upp på hennes grav förra veckan, jag och Zeb. Satt där en stund. Men det är svårt när det inte finns något att ta på, något att förstå. För det är bara... Tomt.
Och därför gråter änglarna idag. För Tina och Klas. Men jag hoppas att de har det bra där de är. Att det är sommar året runt och massor av skratt och kärlek. En dag får vi nog alla veta vad som väntar runt hörnet. Men att få uppleva det som ung tycker jag är onödigt.
Var uppe i kyrkan där begravningen var oxå, igår. Första gången efter begravningen som jag var där var straxt innan vårt bröllop. Valde att gifta oss i Åsarne gamla kyrka av flera anledningar, men en av dem var just för att Tina skulle få vara med och att vi skulle få ha två minnen från kyrkan. Jag hoppas att hon var med.
Igår när jag var där, så var det dop. Ett fint dop med fin sång i en fin kyrka.
Tre minnen, helt olika men på samma plats. Men ändå får jag ont i magen när jag närmar mig kyrkan och går på kyrkgången. För jag minns hur begravningsdagen var. Jag minns hur jag satt där på stentrappen innan alla kommit. Hur jag satt där och grät. Tyckte livet var förjävligt. Och att allt gjorde så ont. Så ont, ont, ont.
Tiden läker alla sår... Men ärr finns alltid kvar. Och hopplösheten.
Tina, jag saknar Dig.