familjenboije

Jag är en sån som inte gråter. Inte för att jag inte vill eller inte har skäl till det. Utan, jag gråter bara inte. För jag kan inte. Min kropp gråter genom att kroppen värker, det är det närmaste tårar jag kan komma. Helt hopplöst och värdelöst. Förut, när jag kunde gråta och när jag grät tyckte jag att det var en fantastisk ventil. Oavsett om man gråter för att man är ledsen eller glad. Det är lixom en pysventil som jag tror är ganska nödvändig, för alla. Många som kan gråta, framför allt karlar, håller tillbaka med sina när det börjar bära iväg. Men inte bara karlar så klart, det är många som gör det... Vad är det för fel med gråt och tårar? Det kan ju vara bland det vackraste som finns. Ibland en oerhörd bekräftelse oxå. För sin egen skull. För sina känslors skull.
Men, jag gråter inte. För jag kan inte. Det går inte.

Men så hände något idag, namncermoni för fina, underbara, glada, Vilda Victoria Malou. Jag är så glad över att hon är en liten kämpe och över att hon faktiskt är här, inte långt ifrån året gammal nu. Dessutom överraskar hon oss alla. Om och om igen. Namngivningen idag, och tanken om nuet fick faktiskt mig att bli tårögd. Av lycka, så klart. Jag ville gråta ännu mer, men då gjorde jag som många andra. Tryckte tillbaka o tänkte att jag får väl ta det sen. Men jag är så lycklig över Malou och hennes familj! Tårarna kom aldrig sen, men det var ändå en liten bit på väg i att få vara tårögd av glädje.

Jag är en sucker för lycka i alla fall.