familjenboije

Det är tungt att vara ledsen och låg. Antar att man kanske då och då måste befinna sig här nere för att uppskatta de stunder man har av lycka och kärlek.
Men ibland kan jag undra... Bara hur olika två människor kan tänka. Det är konstigt.
Jag brukar alltid tänka att man ska inte kräva av andra vad man själv inte kan ge. Och då menar jag kanske inte "jag är barnvakt till dina barn så är du det till mina, fast jag har inga." Utan, mer tjänster och gentjänster. Ge och ta. Goes around comes around. Men det är inte alltid så. Vissa människor i vår tillvaro kommer antagligen mest att ta, och kanske helt enkelt glömma att ge (eller så skiter dom i det av ren lathet). Andra ger, och kanske vi glömmer att ge tillbaka?

"En människa är aldrig så bra som när den är död."

Varför kan vi inte uppskatta varann när vi fortfarande är i livet? Varförsitter beröm och fina ord så långt inne? Varför verkar det vara lättare att prata om folk om man har nå negativt att säga om dem? Varför är det så svårt att ge varann bara en kram extra? Eller ett snällt ord eller en fin mening? Varför är det konstigt om en främmande människa möter en med ett leende på stan? Varför är det näst intill förbjudet att säga till en människa man inte känner så väl att man tycker den är underbar? Varför är så många av oss så sparsam på snälla ord? Varför ska man snåla? Varför väntar så många med saker de skulle vilja ha sagt, men aldrig hann säga? Varför är en död människa en (oftast) bra människa?

 Varför är man som bäst när man är död?! 

Jag vet inte riktigt vem som läser det här...
Känner jag dig? Känner du mig?
Känner jag dig, men du inte mig?
Känner du mig, men jag inte dig?
Kände vi varann? Eller var vi främlingar?
Kanske lär vi känna varann?
Det spelar kanske heller ingen roll.
Men för Mig är Du bättre levandes än död. 

Rätt eller fel?

Carpe Diem.