familjenboije

Ja, jobb har det ju blivit nu. Mån-fre och ledig varje onsdag, passar mig perfekt med en vilodag mitt i veckan! Dessutom får Teo vara på dagis även om jag är hemma då, eftersom det är mer en rehab-dag än vilodag. En sån där dag då jag åker till sjukgymnasten, träffar läkaren, massage o så. Känns jätte bra, även om jag vet att Teo nog mest kommer att få vara hemma de gånger jag är hemma.

Jag tror jag har nämnt nån gång förut att jag kan vara aningen hypokondrisk. Det håller sig kvar, och varje dag får jag påminna mig själv om att mina hjärnspöken inte alltid talar sanning.
Men i tisdagskväll var det inte hjärnspöken, i tisdags var det sanning. Den värsta klump jag någonsin haft i magen infann sig då. Vi var nere hos mamma o pappa o hälsade på, så satt Teo i moffens knä o jag hjälpte till att sätta på han jackan för att vi skulle gå hem. Men mitt i allt slutade han att andas, och sen lät han konstigt. Jag blev alldeles kallsvettig, och pappa blev ju lika rädd han. Det var inte i många sekunder som han var utan att andas, men det kändes som en hel evighet. Men efter "uppehållet" så var han som vanligt igen. Men så lät han konstigt o gjorde nåt konstigt uttryck med ansiktet och sträckte fram halsen, och så blev det ett andningsuppehåll igen. Under den tiden hade jag redan hunnit prata med 1177 (sjukvårdsrådgivningen), och blivit tillsagd att om det hände igen skulle vi genast ringa 112, under tiden skulle vi vänta på att distriktsläkaren i svenstavik ringde upp. Det hände inget mer hemma, mer än att han gjorde nån konstig dubbeladning. Läkaren i svensta var snabb att ringa upp o lika snabbt satt vi i bilen på väg dit. När vi väl kom dit blev vi vidare skickad till Östersund, sagt o gjort. Under den tiden som var hade han inte fått ngt mer andingsstopp, men låtit konstigt. I östersund fick vi träffa en jätte bra läkare som ska ha massor av tack! De kollade Teo i halsen så gott de kunde, sen bar det iväg på lungröntken och nån genomlysning av nå slag för att se så att lungorna fungerade normalt. Allt såg ok ut, men de ville inte att vi skulle åka hem den natten, så vi fick ta in på sjukhus-hotellet.
Mysigt med hotell, om det varit under andra omständigheter. Men väl incheckade stod vi där. Utan välling, utan nappflaska, utan resesäng, utan jamas, utan blöjor, utan mat, utan tandborste, utan kläder (mer än de vi hade på oss). Blöja fick vi på sjukhuset, och Teo fick pannkaka till kvällsmat. Värre blev det med sömnen, eftersom att Teo ALLTID vägrar att sova med mig o jimmy så blev det väldigt lite sömn för oss alla. Klockan två på natten flög Jimmy som en projektil ur sängen o sa lagom irriterat "Nu åker vi hem!"... Visst sa jag, jag kör inte. Så hur hade du tänkt dig att komma hem? (Pga ögat fick han inte köra bil). Inte riktigt lika snabbt kröp han tillbaka ner i sängen.
På onsdagmorgon blev det hotellfrukost o sen kilade vi iväg på domus för att köpa nya kläder till pysen, sen var det raka vägen hem. Men nu tittar man ju på nästan varje steg pysen tar, bara för att man är så rädd för att det ska hända igen... Uscha. Men peppar, peppar så har han varit frisk som en nötkärna sen vi kom hem, förutom lite så där dagis-snorig som man kan bli.

Nej, nu är det helg, så nu blir det att vara hemma med familjen o mysa!
Jimmy börjar jobba igen på måndag, så då är det full fart för oss båda!

Wish us Luck!