Grattis Pysen 1år!
Grattis mamma o pappas hjärta, på din allra första födelsedag!
Här kommer en "liten" tillbakablick på hur det var för ett år sedan... :)
Vi börjar med lördagen den 24/6-06 då det var så lugnt o stilla i magen. Jag o Jimmy packade en ryggsäck hämtade vovven och for ut till en tjärn för att fiska lite. Förbannat va knott o mygg det var. Jag gav upp fiskeriet efter en kvart o satte mig i bilen och pratade med Anna i stället. Och efter det gjorde herr Boije upp en eld o vi grillade korv, drack te och åt smörgåsar. Mys! Tror vi var hemma runt tolv-halv ett nån gång. Studsade i säng o sa att det kanske var sista natten det bara var han och jag.
Runt klockan kvart i fem vaknade jag för att gå på det sedvanliga toalett-besöket. Sagt o gjort, kissad o klar. Men det kändes lite konstigt, vet inte riktigt varför. La mig i sängen o började fundera på om jag kanske skulle ta o föda ett barn inom snar framtid. Runt halv sex började jag få lite sammandragningar o det blev lixom spännande att ligga där o känna efter. Klockade hur lång tid det var mellan sammandragningarna/värkarna. Det diffade allt mellan tre till femton minuter. När klockan närmade sig halvsju klev jag upp o tänkte ta mig en dusch, på utifall att man kanske, eventuellt och förhoppningsvis skulle få åka på BB. Men innan ducshen skulle jag göra ett toabesök till. Aja, hur som helst, det blev ingen dusch, för där inne på badrummet började värkarna att kännas lite mera och papperet var rosa. Jaha, då var det sant då, BEBIS PÅ VÄG!
Jag gick och väckte Jimmy, talade om att vi skulle på BB och föda barn. Lite lagom trött sa han "Jaha" och vände på sig. Efter fem minuter försökte jag igen, "BB Jimmy", då tittade han på mig med aningen större ögon o sa "Är det på riktigt nu?!" , sen gick det ganska fort o vi satt i bilen på väg för att hämta hem våran pojk! Vi var nog rätt lugn o sansad hela vägen in, pratade på som vanligt, förutom när jag hade en värk. Då var det pratförbud, även om Jimmy var mitt i en mening avbröt jag honom med ordet "VÄRK!" och då fick han så snällt va tyst till det gått över. Törstig blev vi oxå, och i samma veva upptäckte vi nackdelen med att bo på vischan. Inte en mack öppen så långt ögat kan nå. En söndagmorgon klockan halv åtta... Vi fick helt enkelt vara törstig till vi kom till Ångsta och Jimmys mamma stog efter vägen där och severade oss vatten, ett depå-stopp skulle man nästan kunna säga. Sen tutades det vidare in till Östersund, jag ringde syster yster o sa att hon kanske skulle börja bege sig in till BB om hon ville vara med under förlossningen. Väl på BB staplade jag in, ett steg i taget. Fick lägga mig på en säng och göra CTG-kurva, hon (Barnmorskan Barbro Olander) konstaterade att jag hade värkar, jag nickade och samtyckte. Jag KÄNDE att jag hade värkar.
Barnmorskan upplyste mig om att det här med födsel kunde ta ett tag, och som förstföderska tar det oftast lite längre tid. Jag nickade och såg förstående ut. Efter en halvtimme där på sängen var det dags att kika hur mycket man öppnat sig, minst 1,5cm tänkte jag, eftersom jag tjuvstartade i v.33. Jo, mycket riktigt. 5cm öppen. Barnmorskan tittade på mig och sa "Nämen, det är ju inte konstigt att du har ont, du är ju öppen över 5cm". Grattis, äntligen pratade vi samma språk. Jag förstog henne och nu började hon förstå mig.
Vi fick byta rum, och jag fick byta kläder. Man är mer eller mindre sexig när man ligger på BB, jag till hör gruppen "Mindre Sexy". Hur som helst. Värkarna började att kännas lite, barnmorskan påpekade igen att det kunde ta lite tid. Jag hade fem centimeter kvar innan krystvärkarna skulle börja. Och jag skulle räkna att jag öppnades 1cm/h... Och det gjorde jag, tänkte att det krävdes lite tålamod. Tog mig en varm dusch och fick massage av både Jimmy o Elin. Rena spa-behandlingen. Men så ett, tu, tre blev jag fly förbannad, stampade i golvet o skrek rakt ut "Åhhh, jag blir så aaaarg!!!" Fråga mig bara inte vad jag var arg för, för det har jag inte den blekaste aning om. Men så efter det satte det fart. Jag ville ha ryggbedövning, men nå sånt hanns inte med. Teo ville ut, och han ville ut direkt! Här skulle minsann inte väntas nånting! Så där ligger man, så utlämnad som man aldrig förr har varit, och ska föda ut ett barn på flera kilo. Det var inte fören då jag började förstå vad jag gett mig in på. Innan hade man ju bara funderat, men nu låg man där och upplevde det hela. Ett barn höll på o åla sig ut där nere, ni vet. Och här var det inte läge att resa sig upp, gå där ifrån o säga att man väntar till en annan dag. Nu fick fröken Andersson ta tjuren vid hornen. Och då gick det upp ett ljus för mig. Det här var ju häftigt, och gjorde egentligen inte så jävla ont. Ni vet ju vad dom säger
"Dom som säger att sex är det bästa som finns, dom vet inte hur skönt det är att skita när man är riktigt nödig".
Och nu kommer vi till hur det känns att föda barn. Det har lite med den där skit-grejen att göra. För att föda barn (iaf på slutet då man har krystvärkarna) känns ungefär som att du ska skita cement, och sen helt plötsligt konstaterar man att det var inte cement, utan man pissar ut en bläckfisk istället. Okej, nu låter det kanke äckligt eller hemskt. Men tänk efter, det är varken cement eller bläckfisk, utan det är världens vackraste varelse som kommer. Och det där första pipet... Det första skriket. Herregud. Den smärta man (iaf jag) nyss kände var helt borta. Man var inte längre bajsnödig, inte kissnödig, inte ont, inte otrevligt, inte utlämnad. Man var bara lycklig. MITT och JIMMYS barn låg där på min mage. Det vackraste jag någonsin sett.
Sen är allt en dimma av TOTAL LYCKA!
Moa hade blivit Mamma. Jimmy hade blivit Pappa. Bäbisen i magen hade blivit vår Son. Våran Teo.
Att åka hem från BB tre dagar efteråt kändes som om man begick den största stöld man någonsin kan. Att stjäla ett barn. Det kändes så konstigt. Tänk att VI skulle få åka hem med HONOM. Mina ögon var fylld av tårar. Att man kan älska nån så liten så fort och så mycket. Bilturen hem gick sakta o säkert. Tror aldrig Jimmy kört så försiktigt någonsin som han gjorde då. Vi hade dyrbar last.
Teo Andersson-Boije
Föddes: Söndagen den 25/6-06
Kl: 10.42
Vikt: 3690g
Längd: 50cm
Humör: Pappas
Liknar: Pappa
Sover: Hela nätter
Äter: Hela dagar
Gråter: Sällan
Skiter: Ofta
Kräks: Ibland
Gjord och Älskad: Av Oss!
Ja, så såg det ut då... Och nu har vi en ettåring som sitter o leker med lastbilen som han fick av farnor o Co!
Här kommer en "liten" tillbakablick på hur det var för ett år sedan... :)
Vi börjar med lördagen den 24/6-06 då det var så lugnt o stilla i magen. Jag o Jimmy packade en ryggsäck hämtade vovven och for ut till en tjärn för att fiska lite. Förbannat va knott o mygg det var. Jag gav upp fiskeriet efter en kvart o satte mig i bilen och pratade med Anna i stället. Och efter det gjorde herr Boije upp en eld o vi grillade korv, drack te och åt smörgåsar. Mys! Tror vi var hemma runt tolv-halv ett nån gång. Studsade i säng o sa att det kanske var sista natten det bara var han och jag.
Runt klockan kvart i fem vaknade jag för att gå på det sedvanliga toalett-besöket. Sagt o gjort, kissad o klar. Men det kändes lite konstigt, vet inte riktigt varför. La mig i sängen o började fundera på om jag kanske skulle ta o föda ett barn inom snar framtid. Runt halv sex började jag få lite sammandragningar o det blev lixom spännande att ligga där o känna efter. Klockade hur lång tid det var mellan sammandragningarna/värkarna. Det diffade allt mellan tre till femton minuter. När klockan närmade sig halvsju klev jag upp o tänkte ta mig en dusch, på utifall att man kanske, eventuellt och förhoppningsvis skulle få åka på BB. Men innan ducshen skulle jag göra ett toabesök till. Aja, hur som helst, det blev ingen dusch, för där inne på badrummet började värkarna att kännas lite mera och papperet var rosa. Jaha, då var det sant då, BEBIS PÅ VÄG!
Jag gick och väckte Jimmy, talade om att vi skulle på BB och föda barn. Lite lagom trött sa han "Jaha" och vände på sig. Efter fem minuter försökte jag igen, "BB Jimmy", då tittade han på mig med aningen större ögon o sa "Är det på riktigt nu?!" , sen gick det ganska fort o vi satt i bilen på väg för att hämta hem våran pojk! Vi var nog rätt lugn o sansad hela vägen in, pratade på som vanligt, förutom när jag hade en värk. Då var det pratförbud, även om Jimmy var mitt i en mening avbröt jag honom med ordet "VÄRK!" och då fick han så snällt va tyst till det gått över. Törstig blev vi oxå, och i samma veva upptäckte vi nackdelen med att bo på vischan. Inte en mack öppen så långt ögat kan nå. En söndagmorgon klockan halv åtta... Vi fick helt enkelt vara törstig till vi kom till Ångsta och Jimmys mamma stog efter vägen där och severade oss vatten, ett depå-stopp skulle man nästan kunna säga. Sen tutades det vidare in till Östersund, jag ringde syster yster o sa att hon kanske skulle börja bege sig in till BB om hon ville vara med under förlossningen. Väl på BB staplade jag in, ett steg i taget. Fick lägga mig på en säng och göra CTG-kurva, hon (Barnmorskan Barbro Olander) konstaterade att jag hade värkar, jag nickade och samtyckte. Jag KÄNDE att jag hade värkar.
Barnmorskan upplyste mig om att det här med födsel kunde ta ett tag, och som förstföderska tar det oftast lite längre tid. Jag nickade och såg förstående ut. Efter en halvtimme där på sängen var det dags att kika hur mycket man öppnat sig, minst 1,5cm tänkte jag, eftersom jag tjuvstartade i v.33. Jo, mycket riktigt. 5cm öppen. Barnmorskan tittade på mig och sa "Nämen, det är ju inte konstigt att du har ont, du är ju öppen över 5cm". Grattis, äntligen pratade vi samma språk. Jag förstog henne och nu började hon förstå mig.
Vi fick byta rum, och jag fick byta kläder. Man är mer eller mindre sexig när man ligger på BB, jag till hör gruppen "Mindre Sexy". Hur som helst. Värkarna började att kännas lite, barnmorskan påpekade igen att det kunde ta lite tid. Jag hade fem centimeter kvar innan krystvärkarna skulle börja. Och jag skulle räkna att jag öppnades 1cm/h... Och det gjorde jag, tänkte att det krävdes lite tålamod. Tog mig en varm dusch och fick massage av både Jimmy o Elin. Rena spa-behandlingen. Men så ett, tu, tre blev jag fly förbannad, stampade i golvet o skrek rakt ut "Åhhh, jag blir så aaaarg!!!" Fråga mig bara inte vad jag var arg för, för det har jag inte den blekaste aning om. Men så efter det satte det fart. Jag ville ha ryggbedövning, men nå sånt hanns inte med. Teo ville ut, och han ville ut direkt! Här skulle minsann inte väntas nånting! Så där ligger man, så utlämnad som man aldrig förr har varit, och ska föda ut ett barn på flera kilo. Det var inte fören då jag började förstå vad jag gett mig in på. Innan hade man ju bara funderat, men nu låg man där och upplevde det hela. Ett barn höll på o åla sig ut där nere, ni vet. Och här var det inte läge att resa sig upp, gå där ifrån o säga att man väntar till en annan dag. Nu fick fröken Andersson ta tjuren vid hornen. Och då gick det upp ett ljus för mig. Det här var ju häftigt, och gjorde egentligen inte så jävla ont. Ni vet ju vad dom säger
"Dom som säger att sex är det bästa som finns, dom vet inte hur skönt det är att skita när man är riktigt nödig".
Och nu kommer vi till hur det känns att föda barn. Det har lite med den där skit-grejen att göra. För att föda barn (iaf på slutet då man har krystvärkarna) känns ungefär som att du ska skita cement, och sen helt plötsligt konstaterar man att det var inte cement, utan man pissar ut en bläckfisk istället. Okej, nu låter det kanke äckligt eller hemskt. Men tänk efter, det är varken cement eller bläckfisk, utan det är världens vackraste varelse som kommer. Och det där första pipet... Det första skriket. Herregud. Den smärta man (iaf jag) nyss kände var helt borta. Man var inte längre bajsnödig, inte kissnödig, inte ont, inte otrevligt, inte utlämnad. Man var bara lycklig. MITT och JIMMYS barn låg där på min mage. Det vackraste jag någonsin sett.
Sen är allt en dimma av TOTAL LYCKA!
Moa hade blivit Mamma. Jimmy hade blivit Pappa. Bäbisen i magen hade blivit vår Son. Våran Teo.
Att åka hem från BB tre dagar efteråt kändes som om man begick den största stöld man någonsin kan. Att stjäla ett barn. Det kändes så konstigt. Tänk att VI skulle få åka hem med HONOM. Mina ögon var fylld av tårar. Att man kan älska nån så liten så fort och så mycket. Bilturen hem gick sakta o säkert. Tror aldrig Jimmy kört så försiktigt någonsin som han gjorde då. Vi hade dyrbar last.
Teo Andersson-Boije
Föddes: Söndagen den 25/6-06
Kl: 10.42
Vikt: 3690g
Längd: 50cm
Humör: Pappas
Liknar: Pappa
Sover: Hela nätter
Äter: Hela dagar
Gråter: Sällan
Skiter: Ofta
Kräks: Ibland
Gjord och Älskad: Av Oss!
Ja, så såg det ut då... Och nu har vi en ettåring som sitter o leker med lastbilen som han fick av farnor o Co!
Kommentarer
Postat av: Madeleine
Grattis på födelsedagen lilla Teo!!
Postat av: Sara
Sötisen .. hur gick det på sjukan? Saknar er iaf! O våga inte ha kalas medan vi är i Göteborg!!
Trackback