familjenboije

LIVSNJUTAREN får starta denna blogg...


Det finns så mycket att berätta, men så lite tid med mycket ork.
Hur ska man då lyckas få ihop en blogg?
Istället för att skriva lite så blir det ingenting alls, vilket är rätt tråkig.
Har suttit halva mitt senaste liv och försökt ladda upp bilder, men för gäves. Teo sov länge och gott i morse, så jag tänkte att jag skulle försöka få ur mig några ord och bilder.
Men blogg.se kämpade in i det längsta med att få slut på mitt tålamod. Och till slut vann den.
Blogg.se vs Moa 1-0.
Får se om det blir 1-1 innan detta inlägg är slut, är här med tappert entusiastisk och beslutsam om att övervinna denna sidas knep och knåp.

Helgen vi nyss hade var underbar, men började sämre. Vi hade bestämt att vi skulle åka till Höglunda så fort Jimmy slutat för dagen.
Men just den här sablans fredag hade jag en av mina vansinnesdagar. Jag var tjock, ful, tråkig och framför allt så var jag sur.
Så sur, att om jag varit en trasa o vridit ur, så hade det nog droppat än. Tur man inte är en trasa.
Jimmy kom hem från jobbet, glad över att få komma "hem" över helgen.
Jag var hemma och sur över det mesta som går att vara sur över. Så i min surhet bestämde jag mig bestämt för att inte följa med. Och inte tänkte jag packa heller. Aldrig i livet.
Jimmy bet sig i läppen och räknade säkert till tretusenetthundratjugotio för att inte få dåndimpen.
Jag låg i soffan och hade slutat räkna för länge sen!
Efter ett tag var både jimmy och teo färdigpackad, inte jag, eftersom jag inte skulle nån stans.
Bilen stod ute på gården och brummade, Teo satt i sin bilstol och Jimmy la in sista väskan i skuffen.
Jag satt hukad i soffan och tittade om det verkligen var så att de tänkte åka utan mig...
Jimmy packade in sig själv i bilen och jag fick ont i magen. Hallå! Dom kunde ju inte åka utan mig!!
Jimmy klev ur bilen och jag slängde mig tillbaka i soffan för att inte skada min stolthet... Men så efter ett tag var jag tvungen... Jag svalde, gick ut på bron och sa lite bestäm "Hallå, jag ska faktiskt oxå med!".
Jimmy skrattade till, jag blev arg över det som jag tyckte kändes som ett hån och underlag, packade min väska och blev på bra humör igen när jag väl satt i bilen. Klämde dock fram en tår när jag var nere i källaren och packade det sista. Tåren berodde nog mest på att jag var lite trött på mig själv. Men som sagt. Det gick över och i bilen satt en glad familj på väg mot nya äventyr!
På lördagmorgon bar det av för skotersafari, jag, jimmy, teo, camilla, jonas och angelica.
Stekande sol, vi  och fyrtionio andra skotrar brummade iväg...
Längs efter leden var det frågesport och olika sorters stationer. Lite skjutning, lite sågning och nån ordlek. Riktig roligt. Jonas visade kunskaper jag inte visste att en karl kunde ha... Tex när den nationella (eller internationella?) kvinnodagen är... Vet ni när den är? If not. Ask Jonas- The man.
Men det är inte det enda han kan, han kan såga oxå! Jimmy o Jonas sågade ihop en gratis barrunda till resten av laget senare på kvällen. Thank's mates.
Alla lag skulle även ha ett namn, men vi kunde inte komma på något... Varför är det alltid så svårt att hitta på vad man ska heta? Olika förslag haglade i luften, allt från grisnit till smillas.

Grisnitens ursprung står C och A för, när C hade bråttomt att stanna och A hade bråttomt frammåt. Grisniten gjorde sig självt när C åkte först och A snabbt där efter.
Tillslut fick jag ur mig, av nån konstig anledning att vi skulle heta enislage. Det är allstå äckligt hö i vita bollar som korna äter om vintern.
Och ensilage fick det bli, trodde vi ja. Alla nöjda alla glada.
Namnet var bestämt och vi pratade vidare, diskuterade vad vi hette och hur det stavades... Det var då det kom fram att ensilage kan stavas på två sätt visade det sig. Vi hette ensilage med en mordernare stavning.
NC Lars.
Lite nöjdare och lite gladare fortsatte vår resa.
Teo njöt för fulla muggar inne i pulkan som vi så varsamt frädades i frammåt.


Men det var inte bara i pulkan han njöt, utan även i Gladapappans knä:


Tack för en underbar helg Team NC Lars!