familjenboije

Vet ni, en sak ni kanske inte visste innan.

Varje dag är en dag av FULL tankeverksamhet för mig. Det hela går ut på att inte glömma något på en hel dag. Det låter säkert som ett helt vanligt problem som vi alla lider av, och alla glömmer vi saker lite titt som tätt, jag vet.
Men för mig har det nästan blivit som en kamp mot mig själv, jag verkligen försöker, men helt utan resultat.
Och sanningen att säga så är det rätt jobbigt. I början tänkte jag att "alla glömmer", och vem jag än pratade med så var de lika dan. Det var helt klart en tröst för mig. Men sen höll det inte som någon tröst. Många kan skratta åt mig just för mitt dåliga minne, det blev oxå en tröst, ett tag. Men nu håller inte det heller längre, nu är det bara jobbigt.
Jag har försökt med larm och påminnelser på telefonen, listor och lappar. Men ingenting hjälper. Jag försökte skärpa mig, för o se om det var min konsentration som brast, men inte heller då blev det bättre, så nu vet jag inte vad jag ska göra?
Men det är lixom inte kul längre, bara jobbigt och jag känner mig som en stor börda för alla om kring mig. Aldrig kan man be mig om något, och sen vara säker på att jag utför det.
Och jag gör det ju inte för att jävlas, och inte heller bara skiter jag i det. Det bara försvinner bort.
Igår kväll var jag alldeles gråtfärdig innan dagen var slut. Idag har jag gråtit innan dagen ens nått sitt slut.
För det första skulle jag på ICA och handla till mormor, skrev en lapp för att komma ihåg vad jag skulle handla. Bröd, gurka och mjölk stod det på lappen.
Väl framme på ICA så hade jag glömt bort vad jag skulle köpa, och lappen jag skrivit hade jag glömt att jag skrivit, som tur var så hittade jag lappen efter ett tag. Så det gick bra.
Sen var vi iväg och hälsade på Teo's bonus-gammelfarmor i Rörön, och där glömde jag ingenting, så dagen kändes rätt Ok så länge. Åkte ner till Svenstavik igen för att titta på lite Me and I kläder, köpte några plagg, tog Teo, hans skor och mössa och gick ut till bilen. Med Teo i ena handen och grejerna i den andra blev det krångligt att sätta in pysen i bilen, så jag la skorna och mössan på biltaket och satte in Teo i bilen.
När jag sen kom hem hit, klev ur bilen och skulle sätta på Teo mössa å skorna så hittade jag inte grejerna. Letade igenom hela bilen men kunde inte förstå var de tog vägen, fören min telefon ringde och jag såg Veronicas namn på displayen, då slog det mig. Jag hade glömt sakerna på biltaket och åkt. Veronica, som är min låne-favorit, som alltid har med sig dubbelt utifall att jag glömt något, som igår när vi skulle på babysim och jag inte hittade Teos badbyxor, så ringde Veronica o sa att jag inte behövde bekymra mig, hon hade med sig ett extra par. Badbyxorna hittade jag idag. Jag hade dem i tvättmaskinen.
Men efter samtalet idag, då Veronica berättade att hon hittan mössan och en sko så började jag att gråta.
Jag orkar inte vara så här! Jag känner mig som en stor börda som snart glömmer att hämta mitt eget barn på dagis.
Skulle göra köttfärs idag, vred på pannan hällde i lite olja, pratade med Jimmy och Teo, och glömde helt bort att plattan var på. Nu är det satans kallt i huset för jag har fått vädrat hela huset.
Men VARFÖR blir det så här? Jimmy skrattar och jag gråter. Det är inte, inte, inte roligt längre.
Jag lovar att ringa folk, men jag ringer aldrig. Jag lovar att hälsa på folk, men jag kommer aldrig. Jag bestämmer möten med dyker inte upp. Jag dubbelbokar och det blir kaos. Jag lagar mat och bränner allt.
Gud så trött jag är på mig själv.
En del av mig vill tro att det enbart är slarv, men samtidigt så vet jag att det inte är det... Det är något annat.
Ska jag komma ihåg att inte bränna maten så måste jag stå vid spisen HELA tiden, inte vända en sekund på mig, vilket är helt omöjligt när jag har Teo vaken. Jag orkar  inte.

hej o tack från gnällspiken aka glömsker aka den tunga bördan.