familjenboije

Så där ja, så har man fått en liten spark i arslet, hasat sig ett rumpkliv längre fram här i livet och mår faktiskt riktigt gott. Sparken i arslet gav jag mig själv och kan så här lite smått erkänna att det känns rätt bra att kunna ge sig själv en omgång nån gång ibland.
Minns faktiskt inte när jag nådde med hälen upp i baken sist. Måste ha varit när jag var 9år och tävlade i 3-kampen som hölls i Åsarna. Jag trodde nog helt enkelt på den enkla lösningen att "utnyttja dina ben så långt de når". Men ingen vidare framgång av det inte. Enda anledningen till att jag når med hälen upp till baken är nog för att jag har en kropp bygd av en pygmé kan man tro. Men för att slå hål på den myten så innehar mina föräldrar ändå en rätt normal höjd över havet, det var nog bara jag som blev som jag blev.
"Man få va som man är när man inte blev som man skulle". Det duger långt- Iaf 160cm från golvet och upp.
Och som Jimmys tröstande ord säger när jag står på tå och skriker efter en skål eller ett glas med armarna uppsträckta och tårna dubbelvikta: "Men älskling, huvudsaken är väl ändå att fötterna når ner?"
Så sant. 

Dagen i stort har varit bra. Vi var in till storstan och förundrades över alla bilar och människor. Har inte sett så många på två ben samtidigt sen, ja, sen sist vi var in till stan antar jag.
Kanske blir man lite socialt missanpassad när man bor här ute i skogen. Märkte det idag. In kliver vi på COOP, lagom stressade över att tiden ALDRIG räcker till. Går in på "restaurangen" de har där, vet inte vad jag säger till Jimmy att jag vill äta, men han fixar med bravur bra mat till både mig och Teo.
Ser mig omkring. Ser alla människor, kundvagnar, barn, långa, korta, smala tjocka. Och helt plötsligt är man bara en i mängden. 
Tar en titt på kläderna dessa obekanta människorna bär. Jo, det ser rätt ok ut. Vissa mer fixade än andra, så klart. Tar en titt på mig själv. Konstaterar. 
Jag hör definitivt till kategorin "de andra". Joggingskor, linnebyxor med blåbärsstänk på låret, Jimmys tröja, några storlekar för stora, och även den hade fått sig en törn av blåbärssoppan. Håret? Ja. Flurigt men tillbakadraget av ett diadem. Kanske var det det som räddade min dag?
Näe, faktum att säga så var det ingen som pekade på mig och skrattade. De som såg mig kanske tänkte "stackars flicka, eller, stackars mamma, det där är en jobbig tid".
Känns lite skumt, för faktum är att det inte alls är jobbigt. Teo sover mellan 12-14h/natt, han äter, skiter och är glad. Livet leker och det finns inte många moln på himmelen.
Sanningen var nog hellre "stackars flicka, hon måste bo långt ifrån modetidningar och trender".
Japp, så är det nog, men vi kan ta bort det där "stackars", för jag klara mig fint utan allt sånt, även om jag helst slipper blåbärsstänk och fläckar.
Och sen det oxå ja... Jag skulle vilja va trendig, ha fina kläder och kanske sminka mig nångång. Men jag föddes nog inte sån. Jag har försökt. Men det slutade med att brunkrämen blev glömd nånstans, kajalen blev uppäten av en hund, ögonskuggan rasade ihop av ålderkrämpor och mascaran frös ihjäl i bilen.
Japp, så är det. Man jag är iaf nyduschad! ;)

Sådärja, nu är det slut för idag o tack för idag.
I morgon ska vi iväg å rida islandshäst... :-D