familjenboije

Klockan har passerat straxt efter tio- och jag ligger nerbäddad under täcket och undrar varför jag inte redan sover?!
Barnen sover som stockar. Den minste varelsen i vårat hus ligger i vaggan och sover så där rofyllt som bara de små kan. Länge sen man själv var så där söt nu.
Mina ögon är som två små grushögar, verkar som om dagen sugit musten ur oss alla. Var ju upp till buan och tog ut djuren i morse, hann inte mer än hem o vända så åkte vi bort till Ingela, hon friserade pysen. Mamman (jag) hade tagit med sig kameran och skulle föreviga det hela. Men väl där med mjölk i tuttarna och gröt i hjärnan så konstaterade jag att minneskortet satt kvar hemma i datorn. Ingen blev chockad. Ingen blev fotad.
Åkte där ifrån och är nu mera en filt fattigare för ett tag... Tror jag glömde den?
Vad är det i huvudet på oss ammande mammor? Jag har så dåligt minne att jag blir osäker på mig själv dagligen.
Igår ringde telefonen, glad i hågen svarade jag det okända numret som blinkade på displayen. En obekant mansröst hördes på andra sidan tråden. Jag försökte hänga med i samtalet för att försöka på egen hand luska ut vem det var, men det gick inte! Så till slut kröp jag till korset och frågade...."Men, vem är det?"...Tydligen en Tobbe, och denna Tobbe var i början fast besluten om att han hamnat rätt medan jag hävdade motsatsen. Jag tror att jag fick rätt å vi la på luren... Och då! Då kröp osäkerheten på mig... Tänk OM jag visst borde veta vem det var? Tänk om jag känner en Tobbe, men har glömt det?! Har jag varit på krogen, full och lämnat ut mitt nummer? Men på alla de frågorna var jag tvungen att svara mig själv med bestämda NEJ. Jag försökte övertala mig själv, men det hela slutade med att jag ringde Jimmy och frågade om han visste om jag kände nån Tobbe. Hans svar blev oxå nej, så då kändes det lite bättre. Han måste ha ringt fel.
Men ska minnet behöva vara så bedrövligt? Blir ledningarna så trög av lite gröt i huvet?

Eftermiddagen idag bjöd iaf på både det ena och det andra. Pysen och jag låg länge på golvet i köket och ritade fina alster på vita papper. En traktor, en liten, liten, liiiiten traktor, en häst och lite annat. Det var en tid av guld. Tid är det dyraste vi har, något vi aldrig kan få tillbaka och något vi borde lära oss att ta rätt på. Efter att den estetiska delen av hjärnan fått tömma sig lite tog vi oss en varsin hink, gick ut på gården och plockade ännu mera svartvinbär. Mamma o pappa kom oxå de hit med en varsin hink, så i morgon blir det saftkok igen!
...Och korna som jag släppte ut på skogen i morse, ja, de skulle ju in ikväll igen. Jag, pappa och barna´ åkte upp till buan för att ta in dem. De hade tagit en extra sväng idag, kom inte hem fören halv åtta! Men under väntetiden tände vi en eld i spisen, lekte med vedträ och myste. Underbara ställe.

Och där lamslog tröttheten mig, dags att blunda