familjenboije

Just precis. Osams är vad jag är, och dessutom känns det som om jag är det med hela världen, bara det att världen vet inte om det. Jag är osams med tvättmaskinen, vattenkokaren, parabolen som är dränkt i snö, teos kvällsrutiner, middagsmaten, kvällsfikat och som sagt, resten av den här jävla världen.
Teo är ungefär lika osams som mig. Men antagligen är det bara mig han är osams med. Han vill inte sova, jag säger att han vill sova. Vi är inne i stadiet övertrötta som det kallas. Osams, osams, osams. Det är vad jag känner mig som nu, en osämja.
Dagen var helt ok tills den slutade vara det, då blev den värre för att övergå i förjävlig, och det värsta av allt är att den hoppade dit utan någon som helst förklarlig anledning.
Jag skyller på hormonerna. Eller att jag är trött. Eller att det är värken som gör det. Jag skyller i alla fall i från mig. I bland kan jag skylla på mig själv oxå. En smula självinsikt har aldrig varit dåligt, men kan helt klart vara jobbigt.
Trodde jag skulle bli en lyckligare människa av mitt vrålåk till dator, men tji fick jag. Det som skulle få mig till en lyckligare människa just nu, det är nog att det blev helg och jag skulle få mysa med jimmy o teo. Men den dagen kommer den oxå.... I morgon. Inte så skit länge dit nu, och lägger jag mig så går ju tiden ännu fortare.

God Natt världen.