stannat
Det känns som om jag stannat upp medan omvärlden fortsätter i en rasande fart.
Under många år har jag haft vårdepressioner, men sen jag träffade Jimmy har de helt och hållet försvunnit. Varje dag när jag tittar ut, eller slänger ögonen på utetermometern så blir jag påminnd om hur skönt det är att få välkomna våren, istället för att fasa inför den.
Jag har alltid mått som bäst om hösten, med de färggranna löven, den friska luften och att få plocka undan, rensa och att mörkret faller. Det är min bästa tid på året, och kommer nog alltid att vara.
Så även om jag välkomnar våren på ett helt annat sätt nu, så hoppar jag ändå inte av glädje. Det är med skräckblandad förtjusning, rädsla och en övertalning om att våren inte är på nåt vis ond.
...Men idag. Nej, idag tycker jag inte om våren. Tycker inte om ljuset som sticker mig i ögonen när jag tittar ut, hundbajset som tinar fram och allt grus som dras in tillsammans med blöta kläder i överflöd.
Inte tycker jag om den här mellan värmen heller, då man inte vet hur man ska klä sig på bästa sätt. Äh, tycker förresten inte om det gnällhumör som årstidsskiftet ställer till med heller.
För jag blir alldeles urtömt och kan inte hitta det roliga i tillvaron. Men det vänder väl. På nå vis.
Alla pratar om Beach 2011. Jag gömmer mig i vassen. Och hoppas på att det finns mycket vass i Bulgarien.
Mina barn dock, gör mig ofta på gott humör. Men en trött mamma är svår att få pigg. En trött mamma är en tråkig mamma. Och en tråkig mamma känner sig lätt som en dålig mamma. En dålig mamma är inte roligt att vara.
Som det mesta, så är det oftast en känsla och inte en verklighet. Det jag ser ur mina ögon är inte vad andra ser i sina ögon. Min verklighet stämmer heller inte så ofta ihop med känslan.
Jag tänker nog för mycket.
Jimmy är på Skalet och spelar afterski tor-sön, jag jobbar fre-sön. Det är till o ställa till det för sig. För barnvakter är hårdvaluta å det grövsta.
Att skriva hjälper förresten, att skriva och tänka, få nya perspektiv. Och, man känner sig lite gladare. Snart blir det pizzabak här i huset. Vi har ofta fredag på en torsdag eftersom att helgerna försvinner så fort i jobb o måstegöranden.
Måste nog försöka springa ikapp livet nu, väntar jag förlänge så tar det sån tid o energi innan man är ikapp igen. Hej vardag, här kommer jag... Alldeles straxt.
Under många år har jag haft vårdepressioner, men sen jag träffade Jimmy har de helt och hållet försvunnit. Varje dag när jag tittar ut, eller slänger ögonen på utetermometern så blir jag påminnd om hur skönt det är att få välkomna våren, istället för att fasa inför den.
Jag har alltid mått som bäst om hösten, med de färggranna löven, den friska luften och att få plocka undan, rensa och att mörkret faller. Det är min bästa tid på året, och kommer nog alltid att vara.
Så även om jag välkomnar våren på ett helt annat sätt nu, så hoppar jag ändå inte av glädje. Det är med skräckblandad förtjusning, rädsla och en övertalning om att våren inte är på nåt vis ond.
...Men idag. Nej, idag tycker jag inte om våren. Tycker inte om ljuset som sticker mig i ögonen när jag tittar ut, hundbajset som tinar fram och allt grus som dras in tillsammans med blöta kläder i överflöd.
Inte tycker jag om den här mellan värmen heller, då man inte vet hur man ska klä sig på bästa sätt. Äh, tycker förresten inte om det gnällhumör som årstidsskiftet ställer till med heller.
För jag blir alldeles urtömt och kan inte hitta det roliga i tillvaron. Men det vänder väl. På nå vis.
Alla pratar om Beach 2011. Jag gömmer mig i vassen. Och hoppas på att det finns mycket vass i Bulgarien.
Mina barn dock, gör mig ofta på gott humör. Men en trött mamma är svår att få pigg. En trött mamma är en tråkig mamma. Och en tråkig mamma känner sig lätt som en dålig mamma. En dålig mamma är inte roligt att vara.
Som det mesta, så är det oftast en känsla och inte en verklighet. Det jag ser ur mina ögon är inte vad andra ser i sina ögon. Min verklighet stämmer heller inte så ofta ihop med känslan.
Jag tänker nog för mycket.
Jimmy är på Skalet och spelar afterski tor-sön, jag jobbar fre-sön. Det är till o ställa till det för sig. För barnvakter är hårdvaluta å det grövsta.
Att skriva hjälper förresten, att skriva och tänka, få nya perspektiv. Och, man känner sig lite gladare. Snart blir det pizzabak här i huset. Vi har ofta fredag på en torsdag eftersom att helgerna försvinner så fort i jobb o måstegöranden.
Måste nog försöka springa ikapp livet nu, väntar jag förlänge så tar det sån tid o energi innan man är ikapp igen. Hej vardag, här kommer jag... Alldeles straxt.
Opp ätte aoa
Har precis kommit in efter en tur opp ätte aoa, som Zebben skulle sagt. Världens härligaste vårväder, glada barn och pigga hundar!
Ringde in mamma akut i morse, att dricka kaffe ensam är inte riktigt min melodi. Mitt i kaffedrickningen råkade mamma få skymt på en köttbit i kylskåpet... Och inget skall förgås!
Min tanke med köttbiten var att låta den förtäras av Acke, hunden. Men varför ska hunden ha det vi kan äta... När det ändå finns hundfoder?!
Så där satt man med kaffet i halsen medan min mor plöjde runt bland grytor och kryddor. Ibland önskar jag att jag hade lite av hennes...Fart. Själv nekar hon till det, farten allstå. Men om man varit uppi henne här hemma för en dag eller två, så vet man att här går det undan och ingen annan hänger med. Å så tycker hon själv att hon är trött... Va konstigt.
Men med en stek eller nå liknande i pannan hann vi även slänga igång en tvättmaskin, en tumlare, en diskmaskin å klä på barn för att sen bege sig UT!
Oppa (morfar) kom oxå å anslöt till truppen. Jag försökte med alla medel att få hem Jimmy tidigare från jobbet, men han vägrade som i sten. Skyll sig själv på han. För att sparka upp efter ån sånna här dagar är bland det bästa som finns! Vi tog oss upp till skoterstugan o grillade korv, tittade på solen och utforskade var olika spår ledde. Zebben har dille på att följa alla sorters olika spår, inte alltid till mammas stora förtjusning eftersom han så snabbt försvinner. Hans stjärntecken är Iller.
På vägen hem varvade barnen mellan snowracer och spark, sista biten åkte Teo spark med mig och hunden oryx. Å Zebben på snowracern... När vi kom hem på byn igen hängde han sovandes som en fällkniv över sitt åkfordon, är man trött så är man.
Nu väntas det på herrn i huset, så ska jag å min mor försöka få ihop en sås till den där steken eller vad det var...
Ringde in mamma akut i morse, att dricka kaffe ensam är inte riktigt min melodi. Mitt i kaffedrickningen råkade mamma få skymt på en köttbit i kylskåpet... Och inget skall förgås!
Min tanke med köttbiten var att låta den förtäras av Acke, hunden. Men varför ska hunden ha det vi kan äta... När det ändå finns hundfoder?!
Så där satt man med kaffet i halsen medan min mor plöjde runt bland grytor och kryddor. Ibland önskar jag att jag hade lite av hennes...Fart. Själv nekar hon till det, farten allstå. Men om man varit uppi henne här hemma för en dag eller två, så vet man att här går det undan och ingen annan hänger med. Å så tycker hon själv att hon är trött... Va konstigt.
Men med en stek eller nå liknande i pannan hann vi även slänga igång en tvättmaskin, en tumlare, en diskmaskin å klä på barn för att sen bege sig UT!
Oppa (morfar) kom oxå å anslöt till truppen. Jag försökte med alla medel att få hem Jimmy tidigare från jobbet, men han vägrade som i sten. Skyll sig själv på han. För att sparka upp efter ån sånna här dagar är bland det bästa som finns! Vi tog oss upp till skoterstugan o grillade korv, tittade på solen och utforskade var olika spår ledde. Zebben har dille på att följa alla sorters olika spår, inte alltid till mammas stora förtjusning eftersom han så snabbt försvinner. Hans stjärntecken är Iller.
På vägen hem varvade barnen mellan snowracer och spark, sista biten åkte Teo spark med mig och hunden oryx. Å Zebben på snowracern... När vi kom hem på byn igen hängde han sovandes som en fällkniv över sitt åkfordon, är man trött så är man.
Nu väntas det på herrn i huset, så ska jag å min mor försöka få ihop en sås till den där steken eller vad det var...
Måndag...
För min egen skull blir det lite notering över vad vi gjort de senaste dagarna. Kan ju vara roligt att minnas om några år vad man gjorde under en del av livet. Som under helgen som varit tillexempel.
Minns inte så långt tillbaka i tiden, men att Jimmy var hemma på torsdag förmiddag minns jag. Då vi tog oss en tur upp efter ån med skoter o skidor. Zebben har blivit en hejjare på längdskidorna och Teo kämpar på med tunga slalomskidor... Men trägen vinner! :)
I fredags... Ja, i fredags tog jag, mamma, pappa o barnen en tur upp till buan. Årets första.
Var tjockt med snö in på vallen, så för att ta sig dit man skulle fick man helst krypa för att inte fara genom den metertjocka snön. Att den inte höll beror knappast på vikten, utan på... vädret. Att barnen sen kunde springa som de ville på skaren gör vi ingen notis om.
Hade det superhärligt där uppe mot stugväggen å solen i ansiktet. Varm choklad och smörgåsar. Ungefär som när livet är som bäst.
På lördageftermiddag skulle jag iväg o jobba. Började kl.16, men tänkte att innan dess ska väl en skotertur hinnas med. Tidsoptemisterna Moa och Veronica höll modet uppe rätt länge.
Jag o barnen mötte upp Veronica, Lennart, Albin, Emil, Annica o Markus i Åsarna... Skulle ju "bara" mot börtnan till, hur lång tid kan det ta lixom?
Efter en stunds åkande var det bara att konstatera. Fågelväg som skoterspår... Långt var det. Och tiden gick. Hann upp till skoterträffen, sörpla i oss chokladen för att sen vända hemmåt igen.
Varken jag eller Veronica vågade titta på klockan fören vi var tillbaka till Åsarna. 15.01.
Rätt bra ändå. Jag skjutsade hem Zebben som skulle sova hos mamma o pappa, bytte kläder och vände om mot Svenstavik med ett snabbstopp i Rörön för att lämna av Teo hos bästaste Linda o Micke.
kl.15.58 var jag på jobbet. I tid o allt.
Söndagen spenderades oxå på arbetet 7-16. Gick som en dans på spikar. Min rygg är inte bygd för skoteraktiviteter... Men lätt värt det. Tror jag ;) Hade ju superfint väder och det bästa sällskapet under skoterturen, så nog är både jag o grabbarna nöjda!
Idag väntar BVC på oss... Vaccination på Zebben. Å mät o väg på båda trollen.
Nog för att mina pojkar har mycket skinn på nästan, men det är sämre det där med kött på benen... Små lagranna saker är det jag har. Så länge det inte är frukt som bjuds, då kan Teo äta hur mycket som helst. Frukt är bra grejer, men ersätter knappast maten... Vi får väl se vad det sägs om mina yrväder!
Har suttit med årsredovisning hela dagen idag. Och varje gång det är dags för mig att ha med siffror o göra så undrar jag... vad gjorde jag på mattelektionerna egentligen? Eller har mattehjärnan i mig helt enkelt gått och självdött? Nånting måste det vara. Jag själv har ställt diagnosen mattedyslexi med en kombination av dåligt intresse och latmask.
God morgon!
Tänk att man kan känna sig pigg trots lite sömn. Bara den är sammanhängande!
Tror både jag och grabbarna vaknat på bra och glada sidor, å inte blev det sämre av den härliga solen som lyser utanför... Kommer nog bli kanonväder idag.
Mamma o pappa är oxå hemma idag, så vi ska nog packa oss dit o äta frukost tror jag... Något de är lyckligt ovetande om än så länge. Men de lär bli varse om vi dyker upp.
Det sägs att det är fredag idag, och är det fredag så är det oxå sista dagen på min helg. För lördag o söndag ska jag jobba. Hoppas alla är friska, krya o glada!
För en vecka sen låg vi inne på barn lite lagom omtumlade, idag är vi hemma som om ingenting har hänt. Ändå kan jag inte sluta älta olyckan. Allt sitter som fast inne i huvudet. Har försökt peta ut det med topz, men utan framgång. Har försökt skölja bort det med tvål å vatten, men det brydde sig inte. Försöker tänka tankarna less, men inte heller det funkar. Men tids nog lär det nog lägga sig lite.
Drömde förresten att det brann på gamla skolan i Storhallen i natt, vad betyder drömmar om bränder?
Nej, nu frukost o påklädning!
Tror både jag och grabbarna vaknat på bra och glada sidor, å inte blev det sämre av den härliga solen som lyser utanför... Kommer nog bli kanonväder idag.
Mamma o pappa är oxå hemma idag, så vi ska nog packa oss dit o äta frukost tror jag... Något de är lyckligt ovetande om än så länge. Men de lär bli varse om vi dyker upp.
Det sägs att det är fredag idag, och är det fredag så är det oxå sista dagen på min helg. För lördag o söndag ska jag jobba. Hoppas alla är friska, krya o glada!
För en vecka sen låg vi inne på barn lite lagom omtumlade, idag är vi hemma som om ingenting har hänt. Ändå kan jag inte sluta älta olyckan. Allt sitter som fast inne i huvudet. Har försökt peta ut det med topz, men utan framgång. Har försökt skölja bort det med tvål å vatten, men det brydde sig inte. Försöker tänka tankarna less, men inte heller det funkar. Men tids nog lär det nog lägga sig lite.
Drömde förresten att det brann på gamla skolan i Storhallen i natt, vad betyder drömmar om bränder?
Nej, nu frukost o påklädning!
torsdag...
Tänk att man kan bli så trött av frisk luft... Och aldrig vänjer man sig heller. Men det gör inget, jag står ut!
Har haft en toppen dag med hela familjen. Jimmy var ju iväg o jagade i morse. Jag o barnen snoozade ett tag innan det blev frukostdags och pappan i familjen var hemma efter den tomhänta jakten. Enligt mig är jakten som bäst när man kommer hem tomhänt. Inte speciellt förtjust i döda djur.
Efter frukost spelades det bas, piano och alla möjliga sorters instrument här hemma. Jimmy skulle träna in några låtar till helgens spelningar i Norge, och fick fin hjälp av grabbar i par.
När det blivit lite varmare ute pjäxade barnen på sig, Teo med slalompjäxor och Zebben med längdpjäxorna och sen bar det av ut upp efter ån. Jimmy hämtade skotern som han glömde i skogen här om kvällen när han var ute på oxjakt.
Så när han kom tillbaka fick Teo tolka å jag o Zebben hejapå från skotern. Åkte upp till skoterstugan och grillade korv, fiskade o åkte skidor.
Tiden rann iväg där borta och klockan tickade iväg mot att Jimmy skulle fara.
Vid kl.16 kom FEEJKarna och plockade upp min karl. Suck. Inte fören på söndag är han hemma igen. Egentligen hur tråkigt som helst. Men det lär gå ändå.
Snart middagsdags här i huset... Är det bara jag som tycker det är fruktansvärt tråkigt med middagar!? Iaf att komma på vad man ska äta, å att sen laga till det. Själva intagandet går ju bra... Men sen är ju all disk där på bordet. VARJE DAG. Blä.
Men, äta bör man...
Har haft en toppen dag med hela familjen. Jimmy var ju iväg o jagade i morse. Jag o barnen snoozade ett tag innan det blev frukostdags och pappan i familjen var hemma efter den tomhänta jakten. Enligt mig är jakten som bäst när man kommer hem tomhänt. Inte speciellt förtjust i döda djur.
Efter frukost spelades det bas, piano och alla möjliga sorters instrument här hemma. Jimmy skulle träna in några låtar till helgens spelningar i Norge, och fick fin hjälp av grabbar i par.
När det blivit lite varmare ute pjäxade barnen på sig, Teo med slalompjäxor och Zebben med längdpjäxorna och sen bar det av ut upp efter ån. Jimmy hämtade skotern som han glömde i skogen här om kvällen när han var ute på oxjakt.
Så när han kom tillbaka fick Teo tolka å jag o Zebben hejapå från skotern. Åkte upp till skoterstugan och grillade korv, fiskade o åkte skidor.
Tiden rann iväg där borta och klockan tickade iväg mot att Jimmy skulle fara.
Vid kl.16 kom FEEJKarna och plockade upp min karl. Suck. Inte fören på söndag är han hemma igen. Egentligen hur tråkigt som helst. Men det lär gå ändå.
Snart middagsdags här i huset... Är det bara jag som tycker det är fruktansvärt tråkigt med middagar!? Iaf att komma på vad man ska äta, å att sen laga till det. Själva intagandet går ju bra... Men sen är ju all disk där på bordet. VARJE DAG. Blä.
Men, äta bör man...
En ledig dag
Vaknade faktiskt på ett riktigt bra humör i morse. Tog med oss frukost till tv-soffan och kurade ner oss framför barnprogram för en stund. Jimmy åkte iväg extra tidigt i morse för att leka bonde.
Att man ens kan tänka tanken att göra nå sådant istället för att sova en extra timme övergår mitt förstånd. Men mitt och Jimmys förstånd är oandra sidan två vitt skilda saker! ;)
Runt nio var det dags för hästakräket att få komma till tals för en stund, han är inte helt nöjd med att hans kompis är borta. Och det han inte förstår är ju att jag letar något anpassningsbart att ställa i hans hage. Men kom på mig själv här om dagen när jag pratade med en hästtjej.
Hon:"Vad vill du ha för häst då?"
Jag:"Vad som helst..."
Hon:"Okej..."
Jag:"Ja, alltså, vad som helst förutom varmblod o shettis. Å så vill jag att den ska va lugn o trygg, viktbärande, kunna gå på lösdrift... Inte vara för gammal, aldrig haft fång, det är ju bra om den går o köra. Och helst inte en vit häst. Gärna vallack, ston är så sura... Men annars så kan det få vara vad som helst. Eller, inte fjording. Gärna en islänning. Men ja, det går bra med ngt annat oxå, bara den är viktbärande men inte högre än 1.60. Jajustja, sa jag att den helst inte ska vara så låg i rang oxå?"
....Ingen kravlista alls... Men om det är ngn av er som har en häst tillövers som uppfyller kraven, så är den mer än välkommen hit! ;)
Mitt idagen, alldeles innan lunch kom pappa på besök. Vi fikade, löste korsord och pratade om ingenting. Lagom till skidskytten gick han hemöver för att heja fram det svenska guldet!
Jag o grabbarna fick besök av Akka med tillhörande barnbarn. Det blev ömsom lek, ömsom skrik och en mamma som fick upp värmen i kroppen pga den minste här i huset. Zeb klättrar o klänger på allt. Totalt hänsynslös till att han nyss slagit huvudet så det räcker o blir över för resten av hans liv.
Men han verkar tyvärr ha ärvt sin mors underbart korta minne, och sin fars omdöme. När jag nu tänker efter så är det kanske inte så konstigt att vi är in på akuten lite då och då. Vi har ju lixom alla förutsättningar för det.
När klockan närmade sig halvfem och pappa-hemkomst var det dags för ihop-plock, som visade sig ge noll-resultat. Istället drog vi fram lite extra känns det som. Så nu är kvällen räddad och vi har något att göra ända fram till läggdags!
Barnen har ramlat till sängs, men storebror har inte riktigt kunna sluta sina blå än för det här dygnet. Men det blir nog. För i morgon har vi en familjedag!!! Dagar då Jimmy är ledig är de bästa! Både för mig o barnen. Å kanske för han å tillomed... Så länge jag inte nämner ordet städning! ;)
Och om vädret är fint i morgon, så lovar jag att även jag ska förtränga det ordet och kasta mig ut i C-vitaminhavet. Något av en överdrift. Men iaf vara ute o leka att det är vår, och att solen är varm.
Tidigare idag ringde de från Titan Television och frågade hur det var med Zeb, tog mig en liten stud att förstå att de var de som hade filmat under ambulansturen och inne i traumarummet. De ville ha med vårat klipp i ett av avsnitten för "Luftens hjältar" som ska börja sändas i TV4Plus i april.
Så nån gång då, i nån av de tolv avsnitten, för en kort minut lär vi nog vara med. Stressmamman och bonnpappan... Och det lilla stackars pyret.
Att man ens kan tänka tanken att göra nå sådant istället för att sova en extra timme övergår mitt förstånd. Men mitt och Jimmys förstånd är oandra sidan två vitt skilda saker! ;)
Runt nio var det dags för hästakräket att få komma till tals för en stund, han är inte helt nöjd med att hans kompis är borta. Och det han inte förstår är ju att jag letar något anpassningsbart att ställa i hans hage. Men kom på mig själv här om dagen när jag pratade med en hästtjej.
Hon:"Vad vill du ha för häst då?"
Jag:"Vad som helst..."
Hon:"Okej..."
Jag:"Ja, alltså, vad som helst förutom varmblod o shettis. Å så vill jag att den ska va lugn o trygg, viktbärande, kunna gå på lösdrift... Inte vara för gammal, aldrig haft fång, det är ju bra om den går o köra. Och helst inte en vit häst. Gärna vallack, ston är så sura... Men annars så kan det få vara vad som helst. Eller, inte fjording. Gärna en islänning. Men ja, det går bra med ngt annat oxå, bara den är viktbärande men inte högre än 1.60. Jajustja, sa jag att den helst inte ska vara så låg i rang oxå?"
....Ingen kravlista alls... Men om det är ngn av er som har en häst tillövers som uppfyller kraven, så är den mer än välkommen hit! ;)
Mitt idagen, alldeles innan lunch kom pappa på besök. Vi fikade, löste korsord och pratade om ingenting. Lagom till skidskytten gick han hemöver för att heja fram det svenska guldet!
Jag o grabbarna fick besök av Akka med tillhörande barnbarn. Det blev ömsom lek, ömsom skrik och en mamma som fick upp värmen i kroppen pga den minste här i huset. Zeb klättrar o klänger på allt. Totalt hänsynslös till att han nyss slagit huvudet så det räcker o blir över för resten av hans liv.
Men han verkar tyvärr ha ärvt sin mors underbart korta minne, och sin fars omdöme. När jag nu tänker efter så är det kanske inte så konstigt att vi är in på akuten lite då och då. Vi har ju lixom alla förutsättningar för det.
När klockan närmade sig halvfem och pappa-hemkomst var det dags för ihop-plock, som visade sig ge noll-resultat. Istället drog vi fram lite extra känns det som. Så nu är kvällen räddad och vi har något att göra ända fram till läggdags!
Barnen har ramlat till sängs, men storebror har inte riktigt kunna sluta sina blå än för det här dygnet. Men det blir nog. För i morgon har vi en familjedag!!! Dagar då Jimmy är ledig är de bästa! Både för mig o barnen. Å kanske för han å tillomed... Så länge jag inte nämner ordet städning! ;)
Och om vädret är fint i morgon, så lovar jag att även jag ska förtränga det ordet och kasta mig ut i C-vitaminhavet. Något av en överdrift. Men iaf vara ute o leka att det är vår, och att solen är varm.
Tidigare idag ringde de från Titan Television och frågade hur det var med Zeb, tog mig en liten stud att förstå att de var de som hade filmat under ambulansturen och inne i traumarummet. De ville ha med vårat klipp i ett av avsnitten för "Luftens hjältar" som ska börja sändas i TV4Plus i april.
Så nån gång då, i nån av de tolv avsnitten, för en kort minut lär vi nog vara med. Stressmamman och bonnpappan... Och det lilla stackars pyret.
Torsdagen den 3 mars...
...Var helt klart en av de värsta dagarna i mitt liv.
Jag och grabbarna var hemma hela dagen o myste på, Jimmy skulle komma hem extra tidigt för att jag skulle åka in till Östersund tillsammans med systrarna o mamma. Där skulle vi på storseans med Terry Evans.
På väg in pratade jag några gånger med Jimmy och allt var lugnt hemma.
Precis när vi skulle gå in på Gamla Teatern inne i Östersund så ringde Jimmy. Det första han sa var "Zeb har blivit sparkad i huvudet av Rappe!".
Allt bara dog innom mig. Chock är många gånger en bra medicin för att slippa falla ihop. I bakgrunden hörde jag hur Zebben skrek. Otäckt, men bra. Ambulansen var på väg och Zebben blödde, det var det enda jag visste. Försökte tänka att allt skulle gå bra. Men det fanns många hjärnmonster som försökte ta över. Jag tänkte att jag skulle hålla mig lugn och tänka realistiskt. Men vad är realistiskt när en liten pojke på snart tre år blir sparkad i huvudet av en nordsvensk på 500kg? Och som dessutom har broddar på sig...
Jag lämnade G:a Teatern och gick direkt till akuten. Väntan där blev evighetslång, jag sprang ut o in, fram o tillbaka, upp o ner... Och önskade att de skulle komma snart.
Försökte ringa Jimmy några gånger, men det var svårt att prata och han hade ju fullt upp. Frågade flera gånger i receptionen på akuten om de visste när de skulle komma in, om det hört något hur läget var... Eller vad som helst! Men det var lite de visste just då.
Fick under tiden jag väntade ett kort samtal av Jimmy då han bad mig ordna fram nya kläder till honom och Zebben. Lättare sagt än gjort när man sitter på akuten. Men som tur var så var pappa i Grytan, så jag ringde honom o bad om kläder. Och innan jag visste ordet av det så var han där på akuten med nya kläder och satt med mig tills ambulansen kom in. En sköterska kom och hämtade mig vid akuten och jag fick gå in i traumarummet där de väntade. Zebben var omöcknad, arg och hade ont.
Det var mycket personal där inne, med blandad kompetens. Alla mina farhågor om vad som hade hänt och skulle kunna hända stannade upp när jag såg Zebben ligga där på båren och skrika.
De (läkarna och skjuksköterskorna) ville försöka titta hur det såg ut i hans öra. Zebben ville inte det. Och efter ett tag gav de upp, man kunde inte se ngt för det var för mkt blod ivägen.
Sparken som Rappe hade utdelat hade träffat på vänster sida, en brodd hade gått igenom örsnibben och en annan in bakom örat.
Att få komma och se sitt barn har så ont, gör så ont! Och man är alldeles maktlös till att få det bra. Inga kramar i världen skulle göra så hans värk försvann.
Vi blev tilldelade ett rum på akuten, där fick Zeb lugnande för att kunna få åka vidare till röntgen. I huvudet på mamman rörde sig inte mycket. Men en känsla av lättnad av att han var så pass vaken, men ändå arg. En rädsla över att inte veta hur det såg ut innanför plåstret och hur hjärnan påverkats. Väntan på röntgen kändes evighetslång. Förmodligen ljusår längre än vad väntan egentligen var.
Väl nere på röntgen sövde de ner Zebben och jag o Jimmy fick gå ut i väntrummet att vänta. Vänta på Zebben och vänta på svar. I väntrummet satt jag o jimmy nära, nära och faktiskt väldigt tysta. Ingen av oss orkade nog riktigt bra. Eller kunde inte, för rädslan satte stopp för det.
När läkarna sen kom hjälpte de oss ner på IVA för uppvak eller ev operation. När röntgensvaren kom syntes det på läkarens ansikte. Allt såg bra ut. Allt. Ingen påverkan på hjärnan alls. Det var örat som fått tagit den värsta smällen.
Zebben fick fortsätta sova och rullades in på operation för att sy ihop örat och försöka laga "hålet" bakom örat.
Allt det gick bra och Zeb kom tillbaka på IVA för uppvak. Där var vi till kl.02 på natten. Sen blev vi förflyttade upp till Barnavd. där vi fick rummet "Haren".
Zebben väcktes var 30e minut, för att se till att han höll sig medveten.
Kl.03.20 vaknade jag av att han satt upp i sin säng, tittade på mig och sa "Jag dig mamma". På svenska betyder det: Jag vill sova hos dig mamma.
Sagt och gjort. Och mest troligt var jag den lyckligaste mamman på jorden!
På fredagmorgon var Zebben fortfarande väldigt trött och tussig. Kräktes upp allt han fick i sig. Och ville helst bara ligga i sängen och mysa.
Vid lunch vände det totalt, som o vända på en peng. I och med att lunchen blev serverad åt han som ingenting och allt fick stanna i magen!
Färgen i ansiktet återvände och han orkade leka igen. Sen blev han bara piggare o piggare!!
Och på fredagkväll fick vi åka hem igen.
Ordet tur räcker inte ens till.
Jag och grabbarna var hemma hela dagen o myste på, Jimmy skulle komma hem extra tidigt för att jag skulle åka in till Östersund tillsammans med systrarna o mamma. Där skulle vi på storseans med Terry Evans.
På väg in pratade jag några gånger med Jimmy och allt var lugnt hemma.
Precis när vi skulle gå in på Gamla Teatern inne i Östersund så ringde Jimmy. Det första han sa var "Zeb har blivit sparkad i huvudet av Rappe!".
Allt bara dog innom mig. Chock är många gånger en bra medicin för att slippa falla ihop. I bakgrunden hörde jag hur Zebben skrek. Otäckt, men bra. Ambulansen var på väg och Zebben blödde, det var det enda jag visste. Försökte tänka att allt skulle gå bra. Men det fanns många hjärnmonster som försökte ta över. Jag tänkte att jag skulle hålla mig lugn och tänka realistiskt. Men vad är realistiskt när en liten pojke på snart tre år blir sparkad i huvudet av en nordsvensk på 500kg? Och som dessutom har broddar på sig...
Jag lämnade G:a Teatern och gick direkt till akuten. Väntan där blev evighetslång, jag sprang ut o in, fram o tillbaka, upp o ner... Och önskade att de skulle komma snart.
Försökte ringa Jimmy några gånger, men det var svårt att prata och han hade ju fullt upp. Frågade flera gånger i receptionen på akuten om de visste när de skulle komma in, om det hört något hur läget var... Eller vad som helst! Men det var lite de visste just då.
Fick under tiden jag väntade ett kort samtal av Jimmy då han bad mig ordna fram nya kläder till honom och Zebben. Lättare sagt än gjort när man sitter på akuten. Men som tur var så var pappa i Grytan, så jag ringde honom o bad om kläder. Och innan jag visste ordet av det så var han där på akuten med nya kläder och satt med mig tills ambulansen kom in. En sköterska kom och hämtade mig vid akuten och jag fick gå in i traumarummet där de väntade. Zebben var omöcknad, arg och hade ont.
Det var mycket personal där inne, med blandad kompetens. Alla mina farhågor om vad som hade hänt och skulle kunna hända stannade upp när jag såg Zebben ligga där på båren och skrika.
De (läkarna och skjuksköterskorna) ville försöka titta hur det såg ut i hans öra. Zebben ville inte det. Och efter ett tag gav de upp, man kunde inte se ngt för det var för mkt blod ivägen.
Sparken som Rappe hade utdelat hade träffat på vänster sida, en brodd hade gått igenom örsnibben och en annan in bakom örat.
Att få komma och se sitt barn har så ont, gör så ont! Och man är alldeles maktlös till att få det bra. Inga kramar i världen skulle göra så hans värk försvann.
Vi blev tilldelade ett rum på akuten, där fick Zeb lugnande för att kunna få åka vidare till röntgen. I huvudet på mamman rörde sig inte mycket. Men en känsla av lättnad av att han var så pass vaken, men ändå arg. En rädsla över att inte veta hur det såg ut innanför plåstret och hur hjärnan påverkats. Väntan på röntgen kändes evighetslång. Förmodligen ljusår längre än vad väntan egentligen var.
Väl nere på röntgen sövde de ner Zebben och jag o Jimmy fick gå ut i väntrummet att vänta. Vänta på Zebben och vänta på svar. I väntrummet satt jag o jimmy nära, nära och faktiskt väldigt tysta. Ingen av oss orkade nog riktigt bra. Eller kunde inte, för rädslan satte stopp för det.
När läkarna sen kom hjälpte de oss ner på IVA för uppvak eller ev operation. När röntgensvaren kom syntes det på läkarens ansikte. Allt såg bra ut. Allt. Ingen påverkan på hjärnan alls. Det var örat som fått tagit den värsta smällen.
Zebben fick fortsätta sova och rullades in på operation för att sy ihop örat och försöka laga "hålet" bakom örat.
Allt det gick bra och Zeb kom tillbaka på IVA för uppvak. Där var vi till kl.02 på natten. Sen blev vi förflyttade upp till Barnavd. där vi fick rummet "Haren".
Zebben väcktes var 30e minut, för att se till att han höll sig medveten.
Kl.03.20 vaknade jag av att han satt upp i sin säng, tittade på mig och sa "Jag dig mamma". På svenska betyder det: Jag vill sova hos dig mamma.
Sagt och gjort. Och mest troligt var jag den lyckligaste mamman på jorden!
På fredagmorgon var Zebben fortfarande väldigt trött och tussig. Kräktes upp allt han fick i sig. Och ville helst bara ligga i sängen och mysa.
Vid lunch vände det totalt, som o vända på en peng. I och med att lunchen blev serverad åt han som ingenting och allt fick stanna i magen!
Färgen i ansiktet återvände och han orkade leka igen. Sen blev han bara piggare o piggare!!
Och på fredagkväll fick vi åka hem igen.
Ordet tur räcker inte ens till.