familjenboije

...Var helt klart en av de värsta dagarna i mitt liv.

Jag och grabbarna var hemma hela dagen o myste på, Jimmy skulle komma hem extra tidigt för att jag skulle åka in till Östersund tillsammans med systrarna o mamma. Där skulle vi på storseans med Terry Evans.
På väg in pratade jag några gånger med Jimmy och allt var lugnt hemma.
Precis när vi skulle gå in på Gamla Teatern inne i Östersund så ringde Jimmy. Det första han sa var "Zeb har blivit sparkad i huvudet av Rappe!".
Allt bara dog innom mig. Chock är många gånger en bra medicin för att slippa falla ihop. I bakgrunden hörde jag hur Zebben skrek. Otäckt, men bra. Ambulansen var på väg och Zebben blödde, det var det enda jag visste. Försökte tänka att allt skulle gå bra. Men det fanns många hjärnmonster som försökte ta över. Jag tänkte att jag skulle hålla mig lugn och tänka realistiskt. Men vad är realistiskt när en liten pojke på snart tre år blir sparkad i huvudet av en nordsvensk på 500kg? Och som dessutom har broddar på sig...
Jag lämnade G:a Teatern och gick direkt till akuten. Väntan där blev evighetslång, jag sprang ut o in, fram o tillbaka, upp o ner... Och önskade att de skulle komma snart.
Försökte ringa Jimmy några gånger, men det var svårt att prata och han hade ju fullt upp. Frågade flera gånger i receptionen på akuten om de visste när de skulle komma in, om det hört något hur läget var... Eller vad som helst! Men det var lite de  visste just då.

Fick under tiden jag väntade ett kort samtal av Jimmy då han bad mig ordna fram nya kläder till honom och Zebben. Lättare sagt än gjort när man sitter på akuten. Men som tur var så var pappa i Grytan, så jag ringde honom o bad om kläder. Och innan jag visste ordet av det så var han där på akuten med nya kläder och satt med mig tills ambulansen kom in. En sköterska kom och hämtade mig vid akuten och jag fick gå in i traumarummet där de väntade. Zebben var omöcknad, arg och hade ont.
Det var mycket personal där inne, med blandad kompetens. Alla mina farhågor om vad som hade hänt och skulle kunna hända stannade upp när jag såg Zebben ligga där på båren och skrika.
De (läkarna och skjuksköterskorna) ville försöka titta hur det såg ut i hans öra. Zebben ville inte det. Och efter ett tag gav de upp, man kunde inte se ngt för det var för mkt blod ivägen.
Sparken som Rappe hade utdelat hade träffat på vänster sida, en brodd hade gått igenom örsnibben och en annan in bakom örat.
Att få komma och se sitt barn har så ont, gör så ont! Och man är alldeles maktlös till att få det bra. Inga kramar i världen skulle göra så hans värk försvann.
Vi blev tilldelade ett rum på akuten, där fick Zeb lugnande för att kunna få åka vidare till röntgen. I huvudet på mamman rörde sig inte mycket. Men en känsla av lättnad av att han var så pass vaken, men ändå arg. En rädsla över att inte veta hur det såg ut innanför plåstret och hur hjärnan påverkats. Väntan på röntgen kändes evighetslång. Förmodligen ljusår längre än vad väntan egentligen var.
Väl nere på röntgen sövde de ner Zebben och jag o Jimmy fick gå ut i väntrummet att vänta. Vänta på Zebben och vänta på svar. I väntrummet satt jag o jimmy nära, nära och faktiskt väldigt tysta. Ingen av oss orkade nog riktigt bra. Eller kunde inte, för rädslan satte stopp för det.
När läkarna sen kom hjälpte de oss ner på IVA för uppvak eller ev operation. När röntgensvaren kom syntes det på läkarens ansikte. Allt såg bra ut. Allt. Ingen påverkan på hjärnan alls. Det var örat som fått tagit den värsta smällen.
Zebben fick fortsätta sova och rullades in på operation för att sy ihop örat och försöka laga "hålet" bakom örat.
Allt det gick bra och Zeb kom tillbaka på IVA för uppvak. Där var vi till kl.02 på natten. Sen blev vi förflyttade upp till Barnavd. där vi fick rummet "Haren".
Zebben väcktes var 30e minut, för att se till att han höll sig medveten.
Kl.03.20 vaknade jag av att han satt upp i sin säng, tittade på mig och sa "Jag dig mamma". På svenska betyder det: Jag vill sova hos dig mamma.
Sagt och gjort. Och mest troligt var jag den lyckligaste mamman på jorden!

På fredagmorgon var Zebben fortfarande väldigt trött och tussig. Kräktes upp allt han fick i sig. Och ville helst bara ligga i sängen och mysa.
Vid lunch vände det totalt, som o vända på en peng. I och med att lunchen blev serverad åt han som ingenting och allt fick stanna i magen!
Färgen i ansiktet återvände och han orkade leka igen. Sen blev han bara piggare o piggare!!
Och på fredagkväll fick vi åka hem igen.

Ordet tur räcker inte ens till.