Hypokondriska mamman
Ja, jobb har det ju blivit nu. Mån-fre och ledig varje onsdag, passar mig perfekt med en vilodag mitt i veckan! Dessutom får Teo vara på dagis även om jag är hemma då, eftersom det är mer en rehab-dag än vilodag. En sån där dag då jag åker till sjukgymnasten, träffar läkaren, massage o så. Känns jätte bra, även om jag vet att Teo nog mest kommer att få vara hemma de gånger jag är hemma.
Jag tror jag har nämnt nån gång förut att jag kan vara aningen hypokondrisk. Det håller sig kvar, och varje dag får jag påminna mig själv om att mina hjärnspöken inte alltid talar sanning.
Men i tisdagskväll var det inte hjärnspöken, i tisdags var det sanning. Den värsta klump jag någonsin haft i magen infann sig då. Vi var nere hos mamma o pappa o hälsade på, så satt Teo i moffens knä o jag hjälpte till att sätta på han jackan för att vi skulle gå hem. Men mitt i allt slutade han att andas, och sen lät han konstigt. Jag blev alldeles kallsvettig, och pappa blev ju lika rädd han. Det var inte i många sekunder som han var utan att andas, men det kändes som en hel evighet. Men efter "uppehållet" så var han som vanligt igen. Men så lät han konstigt o gjorde nåt konstigt uttryck med ansiktet och sträckte fram halsen, och så blev det ett andningsuppehåll igen. Under den tiden hade jag redan hunnit prata med 1177 (sjukvårdsrådgivningen), och blivit tillsagd att om det hände igen skulle vi genast ringa 112, under tiden skulle vi vänta på att distriktsläkaren i svenstavik ringde upp. Det hände inget mer hemma, mer än att han gjorde nån konstig dubbeladning. Läkaren i svensta var snabb att ringa upp o lika snabbt satt vi i bilen på väg dit. När vi väl kom dit blev vi vidare skickad till Östersund, sagt o gjort. Under den tiden som var hade han inte fått ngt mer andingsstopp, men låtit konstigt. I östersund fick vi träffa en jätte bra läkare som ska ha massor av tack! De kollade Teo i halsen så gott de kunde, sen bar det iväg på lungröntken och nån genomlysning av nå slag för att se så att lungorna fungerade normalt. Allt såg ok ut, men de ville inte att vi skulle åka hem den natten, så vi fick ta in på sjukhus-hotellet.
Mysigt med hotell, om det varit under andra omständigheter. Men väl incheckade stod vi där. Utan välling, utan nappflaska, utan resesäng, utan jamas, utan blöjor, utan mat, utan tandborste, utan kläder (mer än de vi hade på oss). Blöja fick vi på sjukhuset, och Teo fick pannkaka till kvällsmat. Värre blev det med sömnen, eftersom att Teo ALLTID vägrar att sova med mig o jimmy så blev det väldigt lite sömn för oss alla. Klockan två på natten flög Jimmy som en projektil ur sängen o sa lagom irriterat "Nu åker vi hem!"... Visst sa jag, jag kör inte. Så hur hade du tänkt dig att komma hem? (Pga ögat fick han inte köra bil). Inte riktigt lika snabbt kröp han tillbaka ner i sängen.
På onsdagmorgon blev det hotellfrukost o sen kilade vi iväg på domus för att köpa nya kläder till pysen, sen var det raka vägen hem. Men nu tittar man ju på nästan varje steg pysen tar, bara för att man är så rädd för att det ska hända igen... Uscha. Men peppar, peppar så har han varit frisk som en nötkärna sen vi kom hem, förutom lite så där dagis-snorig som man kan bli.
Nej, nu är det helg, så nu blir det att vara hemma med familjen o mysa!
Jimmy börjar jobba igen på måndag, så då är det full fart för oss båda!
Wish us Luck!
Jag tror jag har nämnt nån gång förut att jag kan vara aningen hypokondrisk. Det håller sig kvar, och varje dag får jag påminna mig själv om att mina hjärnspöken inte alltid talar sanning.
Men i tisdagskväll var det inte hjärnspöken, i tisdags var det sanning. Den värsta klump jag någonsin haft i magen infann sig då. Vi var nere hos mamma o pappa o hälsade på, så satt Teo i moffens knä o jag hjälpte till att sätta på han jackan för att vi skulle gå hem. Men mitt i allt slutade han att andas, och sen lät han konstigt. Jag blev alldeles kallsvettig, och pappa blev ju lika rädd han. Det var inte i många sekunder som han var utan att andas, men det kändes som en hel evighet. Men efter "uppehållet" så var han som vanligt igen. Men så lät han konstigt o gjorde nåt konstigt uttryck med ansiktet och sträckte fram halsen, och så blev det ett andningsuppehåll igen. Under den tiden hade jag redan hunnit prata med 1177 (sjukvårdsrådgivningen), och blivit tillsagd att om det hände igen skulle vi genast ringa 112, under tiden skulle vi vänta på att distriktsläkaren i svenstavik ringde upp. Det hände inget mer hemma, mer än att han gjorde nån konstig dubbeladning. Läkaren i svensta var snabb att ringa upp o lika snabbt satt vi i bilen på väg dit. När vi väl kom dit blev vi vidare skickad till Östersund, sagt o gjort. Under den tiden som var hade han inte fått ngt mer andingsstopp, men låtit konstigt. I östersund fick vi träffa en jätte bra läkare som ska ha massor av tack! De kollade Teo i halsen så gott de kunde, sen bar det iväg på lungröntken och nån genomlysning av nå slag för att se så att lungorna fungerade normalt. Allt såg ok ut, men de ville inte att vi skulle åka hem den natten, så vi fick ta in på sjukhus-hotellet.
Mysigt med hotell, om det varit under andra omständigheter. Men väl incheckade stod vi där. Utan välling, utan nappflaska, utan resesäng, utan jamas, utan blöjor, utan mat, utan tandborste, utan kläder (mer än de vi hade på oss). Blöja fick vi på sjukhuset, och Teo fick pannkaka till kvällsmat. Värre blev det med sömnen, eftersom att Teo ALLTID vägrar att sova med mig o jimmy så blev det väldigt lite sömn för oss alla. Klockan två på natten flög Jimmy som en projektil ur sängen o sa lagom irriterat "Nu åker vi hem!"... Visst sa jag, jag kör inte. Så hur hade du tänkt dig att komma hem? (Pga ögat fick han inte köra bil). Inte riktigt lika snabbt kröp han tillbaka ner i sängen.
På onsdagmorgon blev det hotellfrukost o sen kilade vi iväg på domus för att köpa nya kläder till pysen, sen var det raka vägen hem. Men nu tittar man ju på nästan varje steg pysen tar, bara för att man är så rädd för att det ska hända igen... Uscha. Men peppar, peppar så har han varit frisk som en nötkärna sen vi kom hem, förutom lite så där dagis-snorig som man kan bli.
Nej, nu är det helg, så nu blir det att vara hemma med familjen o mysa!
Jimmy börjar jobba igen på måndag, så då är det full fart för oss båda!
Wish us Luck!
Jag ARBETAR! :-D
Det är faktiskt dags nu. Dags att ta tag i bloggandet igen.
Jag har inte varit in här sen sist, och hör o häpna så hade jag fått en hel del nya kommentarer från människor som inte lämnat ngt avtryck förr. Jag hurrar och bugar.
Kameran är laddad för en ny vecka, så då ska jag nog kunna dela med mig av lite godbitar från våran vardag. Det är precis vad våra dagar har förvandlats till. Den där Svensson-vardagen som jag alltid undrat över hur den ser ut. Men nu är det här, men med massor av mer färg än vad jag trodde en grå vardag skulle ha.
Våran vardag är full av färger, skratt och glada upptåg. Dessutom har jag börjat jobba.
Förstå nu. Jag har inte jobb-jobbat på nästan FEM ÅR! Och nu har jag ett vikariat på 80% där jag JOBBAR. Jag DELTAR och jag får LÖN.
Det här är rätt stort för mig. Jag jobbar inte extra någon enstaka dag. Nej, nej. Jag har ett SCHEMA och jag har ARBETSKAMRATER, jag har saker att UTFÖRA och ett ANSVAR att ta.
Och nu har veckan fått fem dagar, förut var det bara "en dag" oavsett om det var onsdag eller söndag.
Jösses, det är härligt att jobba!
Och en sak till... Nu måste jag ju komma i säng i tid, för jag har ett JOBB ATT GÅ TILL i morgon bitti!!!!
Jag har inte varit in här sen sist, och hör o häpna så hade jag fått en hel del nya kommentarer från människor som inte lämnat ngt avtryck förr. Jag hurrar och bugar.
Kameran är laddad för en ny vecka, så då ska jag nog kunna dela med mig av lite godbitar från våran vardag. Det är precis vad våra dagar har förvandlats till. Den där Svensson-vardagen som jag alltid undrat över hur den ser ut. Men nu är det här, men med massor av mer färg än vad jag trodde en grå vardag skulle ha.
Våran vardag är full av färger, skratt och glada upptåg. Dessutom har jag börjat jobba.
Förstå nu. Jag har inte jobb-jobbat på nästan FEM ÅR! Och nu har jag ett vikariat på 80% där jag JOBBAR. Jag DELTAR och jag får LÖN.
Det här är rätt stort för mig. Jag jobbar inte extra någon enstaka dag. Nej, nej. Jag har ett SCHEMA och jag har ARBETSKAMRATER, jag har saker att UTFÖRA och ett ANSVAR att ta.
Och nu har veckan fått fem dagar, förut var det bara "en dag" oavsett om det var onsdag eller söndag.
Jösses, det är härligt att jobba!
Och en sak till... Nu måste jag ju komma i säng i tid, för jag har ett JOBB ATT GÅ TILL i morgon bitti!!!!
kort
Liten och stor, Teos bästa leksak är ju så klart den stora, stora traktorn!På bron uppe i buan, så skönt i morgonsolen!
Uppe i buan o busar med världens bästa momma! 
Shake that ass! Teo i fullt ös hos "faffar" i svensta!
Teo o vovven Asta som det är väldigt viktigt att prata med varje dag! Bland det första Teo säger på morgonen är "Vovv Vovv" och peka ut genom fönstret, för att sen säga "heej Asta!"
"Mamma, jag KAN faktiskt klä på mig själv! En tshirt här, en strumpa där, och en sim-puff där o sen är det klartt!"Den vackraste som finns i sin bamse-jamas!
Äntligen!
Ja, äntligen så är han hemma! Ska bli skönt att få krypa ner o sova bredvid den vackraste karl som finns! Sängen har varit stor och tom, ja, alldeles öde under tiden han varit borta, även om det inte har varit i en evighet som han sovit i Umeå. Men det är ju som man säger, man saknar inte kossan förren båset är tomt.
Ögat ser ut som bläka. Alldeles rött och.. köttigt? Kan man säga så? Ja, jag säger då det iaf.
Stenen han fick i ögat var ingen sten, det var en metallbit från klingan. 6mm lång och 3mm bred, alldeles lagom stor att titta på, men alldeles förfärligt för stor för att ha i ögat.
Men nu är den ju urplockad och bort-tagen.
Har aningen svårt att skriva då jag har en väldig myssjuk karl som pussar mig i nacken så jag får gåshud över hela kroppen.
Nu är det nog dags att borsta tänderna, släcka lampan, pussas, kramas o sovas!
Min stackars Jimmy
Ligger på sjukhuset i Umeå. Blä.
Så allvarligt trodde vi då abslut inte det var igår kväll när vi åkte in till akuten för att försöka ta bort en sten som han fått i ögat när han röjde på skolan.
Men sten satt som... Just sten. Gick inte att rubba. Så med lite bedövning o massor av droppar kunde man plocka ut den med en pincett. Otäckt var det.
Men sen såg farbror doktorn att det inte riktigt stod rätt till med ögat... Hornhinnan hade börjat lossna, en blåsa hade bildats å nån blödning av nå slag. Så han blev inlagd för att idag åka upp till umåe... Tror han ligger på OP nu, för jag har inte fått tag på han nu på eftermiddagen.
Han blir kvar där uppe några dagar och sen väntar några veckors sjukskrivning... :-(
Så allvarligt trodde vi då abslut inte det var igår kväll när vi åkte in till akuten för att försöka ta bort en sten som han fått i ögat när han röjde på skolan.
Men sten satt som... Just sten. Gick inte att rubba. Så med lite bedövning o massor av droppar kunde man plocka ut den med en pincett. Otäckt var det.
Men sen såg farbror doktorn att det inte riktigt stod rätt till med ögat... Hornhinnan hade börjat lossna, en blåsa hade bildats å nån blödning av nå slag. Så han blev inlagd för att idag åka upp till umåe... Tror han ligger på OP nu, för jag har inte fått tag på han nu på eftermiddagen.
Han blir kvar där uppe några dagar och sen väntar några veckors sjukskrivning... :-(
Jag har ätit en hel person!
Ibland kan jag undra, ja, rätt ofta faktiskt... Varför är det så förbaskat svårt att gå o lägga sig om kvällarna? Här sitter man till ingen nytta alls och bara ser hur klockan sakta men säkert tickar iväg mot morgondagen, och jag har i samma veva fått en garanti på att jag då kommer att få vara trött. Dumma, dumma mig.
Att börja skriva här var ännu en korkad grej, för varje tryck på tangentbordet är jag ju medvetet några sekunder längre utan riktig sömn.
Har haft en toppen kväll i Klövsjö ikväll, med de bästa vänner man kan ha! Så avslappnat, lugnt, skönt och roligt! Och efter ett halvt glas rödvin började mina ögon se dubbelt. Är det kanske ett tecken på hur länge sen det var jag förtärde alkohol på riktigt? Så som man kunde göra förr i tiden.
Jag är gammal. 23 år och skit gammal. Kul. Snart blir man väl kallad kärring ute på gator och torg.
Tur det är ont om dem här, gator å torg alltså. Finns mest inga. Här finns bara buskar å bär. Skog och sjö. Och nån enstaka grusväg förstås. För å inte prata om landsvägen som drar sin kos genom byn.
Landsväg... Hade svårt för att uttala det när jag var liten, ung, mindre, inte kärring... Då var jag bombis på att det hette ambulansväg... Fråga mig inte varför. Lika som att jag åt en hel person till middag, här tuggas det minsann inte på nå små portioner. Men med åldern kör jag numera bil på en helt vanlig landsväg och äter som normala människor normala portioner.
Och nu ska jag nog sova.
Ge mig en kommentar så jag har nånting att se fram emot... Hatar det gapande, hånflinande, skrattande "0 comments" som lyser med sin närvaro varje gång man är in på den här nedrans sidan.
Desperate Housewives i all sin ära, här sitter en desperate blogger.
Ja, det är utan att erkänna det, men nästan lite pinsamt.
Va sjutton, jag måste sova nu, nu måste jag ge mig!
Go natt.