familjenboije

Grattis mamma o pappas hjärta, på din allra första födelsedag!


Här kommer en "liten" tillbakablick på hur det var för ett år sedan... :)

Vi börjar med lördagen den 24/6-06 då det var så lugnt o stilla i magen. Jag o Jimmy packade en ryggsäck hämtade vovven och for ut till en tjärn för att fiska lite. Förbannat va knott o mygg det var. Jag gav upp fiskeriet efter en kvart o satte mig i bilen och pratade med Anna i stället. Och efter det gjorde herr Boije upp en eld o vi grillade korv, drack te och åt smörgåsar. Mys! Tror vi var hemma runt tolv-halv ett nån gång. Studsade i säng o sa att det kanske var sista natten det bara var han och jag.
Runt klockan kvart i fem vaknade jag för att gå på det sedvanliga toalett-besöket. Sagt o gjort, kissad o klar. Men det kändes lite konstigt, vet inte riktigt varför. La mig i sängen o började fundera på om jag kanske skulle ta o föda ett barn inom snar framtid. Runt halv sex började jag få lite sammandragningar o det blev lixom spännande att ligga där o känna efter. Klockade hur lång tid det var mellan sammandragningarna/värkarna. Det diffade allt mellan tre till femton minuter. När klockan närmade sig halvsju klev jag upp o tänkte ta mig en dusch, på utifall att man kanske, eventuellt och förhoppningsvis skulle få åka på BB. Men innan ducshen skulle jag göra ett toabesök till. Aja, hur som helst, det blev ingen dusch, för där inne på badrummet började värkarna att kännas lite mera och papperet var rosa. Jaha, då var det sant då, BEBIS PÅ VÄG!
Jag gick och väckte Jimmy, talade om att vi skulle på BB och föda barn. Lite lagom trött sa han "Jaha" och vände på sig. Efter fem minuter försökte jag igen, "BB Jimmy", då tittade han på mig med aningen större ögon o sa "Är det på riktigt nu?!" , sen gick det ganska fort o vi satt i bilen på väg för att hämta hem våran pojk! Vi var nog rätt lugn o sansad hela vägen in, pratade på som vanligt, förutom när jag hade en värk. Då var det pratförbud, även om Jimmy var mitt i en mening avbröt jag honom med ordet "VÄRK!" och då fick han så snällt va tyst till det gått över. Törstig blev vi oxå, och i samma veva upptäckte vi nackdelen med att bo på vischan. Inte en mack öppen så långt ögat kan nå. En söndagmorgon klockan halv åtta... Vi fick helt enkelt vara törstig till vi kom till Ångsta och Jimmys mamma stog efter vägen där och severade oss vatten, ett depå-stopp skulle man nästan kunna säga. Sen tutades det vidare in till Östersund, jag ringde syster yster o sa att hon kanske skulle börja bege sig in till BB om hon ville vara med under förlossningen. Väl på BB staplade jag in, ett steg i taget. Fick lägga mig på en säng och göra CTG-kurva, hon (Barnmorskan Barbro Olander) konstaterade att jag hade värkar, jag nickade och samtyckte. Jag KÄNDE att jag hade värkar.
Barnmorskan upplyste mig om att det här med födsel kunde ta ett tag, och som förstföderska tar det oftast lite längre tid. Jag nickade och såg förstående ut. Efter en halvtimme där på sängen var det dags att kika hur mycket man öppnat sig, minst 1,5cm tänkte jag, eftersom jag tjuvstartade i v.33. Jo, mycket riktigt. 5cm öppen. Barnmorskan tittade på mig och sa "Nämen, det är ju inte konstigt att du har ont, du är ju öppen över 5cm". Grattis, äntligen pratade vi samma språk. Jag förstog henne och nu började hon förstå mig.
Vi fick byta rum, och jag fick byta kläder. Man är mer eller mindre sexig när man ligger på BB, jag till hör gruppen "Mindre Sexy". Hur som helst. Värkarna började att kännas lite, barnmorskan påpekade igen att det kunde ta lite tid. Jag hade fem centimeter kvar innan krystvärkarna skulle börja. Och jag skulle räkna att jag öppnades 1cm/h... Och det gjorde jag, tänkte att det krävdes lite tålamod. Tog mig en varm dusch och fick massage av både Jimmy o Elin. Rena spa-behandlingen. Men så ett, tu, tre blev jag fly förbannad, stampade i golvet o skrek rakt ut "Åhhh, jag blir så aaaarg!!!" Fråga mig bara inte vad jag var arg för, för det har jag inte den blekaste aning om. Men så efter det satte det fart. Jag ville ha ryggbedövning, men nå sånt hanns inte med. Teo ville ut, och han ville ut direkt! Här skulle minsann inte väntas nånting! Så där ligger man, så utlämnad som man aldrig förr har varit, och ska föda ut ett barn på flera kilo. Det var inte fören då jag började förstå vad jag gett mig in på. Innan hade man ju bara funderat, men nu låg man där och upplevde det hela. Ett barn höll på o åla sig ut där nere, ni vet. Och här var det inte läge att resa sig upp, gå där ifrån o säga att man väntar till en annan dag. Nu fick fröken Andersson ta tjuren vid hornen. Och då gick det upp ett ljus för mig. Det här var ju häftigt, och gjorde egentligen inte så jävla ont. Ni vet ju vad dom säger
"Dom som säger att sex är det bästa som finns, dom vet inte hur skönt det är att skita när man är riktigt nödig".
Och nu kommer vi till hur det känns att föda barn. Det har lite med den där skit-grejen att göra. För att föda barn (iaf på slutet då man har krystvärkarna) känns ungefär som att du ska skita cement, och sen helt plötsligt konstaterar man att det var inte cement, utan man pissar ut en bläckfisk istället. Okej, nu låter det kanke äckligt eller hemskt. Men tänk efter, det är varken cement eller bläckfisk, utan det är världens vackraste varelse som kommer. Och det där första pipet... Det första skriket. Herregud. Den smärta man (iaf jag) nyss kände var helt borta. Man var inte längre bajsnödig, inte kissnödig, inte ont, inte otrevligt, inte utlämnad. Man var bara lycklig. MITT och JIMMYS barn låg där på min mage. Det vackraste jag någonsin sett.
Sen är allt en dimma av TOTAL LYCKA!
Moa hade blivit Mamma. Jimmy hade blivit Pappa. Bäbisen i magen hade blivit vår Son. Våran Teo.
Att åka hem från BB tre dagar efteråt kändes som om man begick den största stöld man någonsin kan. Att stjäla ett barn. Det kändes så konstigt. Tänk att VI skulle få åka hem med HONOM. Mina ögon var fylld av tårar. Att man kan älska nån så liten så fort och så mycket. Bilturen hem gick sakta o säkert. Tror aldrig Jimmy kört så försiktigt någonsin som han gjorde då. Vi hade dyrbar last.

Teo Andersson-Boije
Föddes: Söndagen den 25/6-06
Kl: 10.42
Vikt: 3690g
Längd: 50cm
Humör: Pappas
Liknar: Pappa
Sover: Hela nätter
Äter: Hela dagar
Gråter: Sällan
Skiter: Ofta
Kräks: Ibland
Gjord och Älskad: Av Oss!

Ja, så såg det ut då... Och nu har vi en ettåring som sitter o leker med lastbilen som han fick av farnor o Co!

Jag är urbota dålig på att ta kort! Med ett litet pyre här hemma så borde ju egentligen kameran gå varm hela dagarna. Men så när den väl gör det, ja, då tar det sedan hundra år innan vi lagt in dem på datorn, å när de väl är på datorn tar det nästan tusen år till innan jag får ork till att lägga in dem här på bloggen.
Skämmas bör man.

Här i huset bor det ju som de flesta av er vet en kvinna, en man och ett barn. Kvinnan är hemma med barnet, mannen jobbar med jobbet. Huset vi bor i, har vi upptäckt inte sköter sig helt själv. Så typiskt.
Inte heller vattnar blommorna sig själv, tvätten tvättar inte sig, soporna vägrar gå ut på egen hand, golvet ligger raklång och gör inget åt att det blir damm o skräp. diskmaskinen plockar inte in disken och bordet dukar inte av sig själv heller. Sängen latar sig hela dagen, lämnar man den obäddad på morgonen så hittar man den obäddad på kvällen. Badrummet, som man tycker har allt för o hålla sig ren, rengör ändå inte sig själv.
Och så rullar det på, hela tiden. Vinterkläderna hänger sig fortfarande kvar i hallen, jag hade hoppats på att de skulle börja svettas i sommarvärmen för att sedan självmant flytta upp på vinden, men icke.
Så då kan man undra, vem ska göra allt detta?
För min del är det en handfull bara att ha Teo, han är inne i en period då han är precis överallt.
Och för Jimmys del är det ju lite svårt att göra något åt det hela när han inte ens är hemma om dagarna.
Men om ni nu var nog observant här ovan, så noterade ni att Teo var EN handfull uppgift, så nu får vi ta o tacka vår lyckliga stjärna för att vi mammor är född med två händer.
Jag är född med två händer, och sen en påse tjur som kan sätta sig på tvären lite titt som tätt.
Som för ett tag sen, då mannen i huset lovade kvinnan under samma tak att hjälpa till o städa, men sedan ändå inte gjorde det... Handling ger konsekvens. Han städade inte- Jag tvättade inte.
Så här med facit i hand var det inte så smart drag av mig faktiskt. För igår städade ju faktiskt min älskling, och idag tog jag mig ett titt in i tvättstugan, men jag såg inte all tvätt för alla kläder som låg ivägen.
Så just nu är mitt mission att tvätta, torka och vika kläder för hela slanten. Om Jimmy varit hemma kanske han hade kunnat fått säga något i stil med att "Är huvet dumt får kroppen lida." Iof är inte han hemma, men jag kör hans talan o talar om det för mig på egen hand.

Hur som haver, med en tvättmaskin och torktumlare på fullgång, ett städat hus, ett sovande barn och en koppte i näven så känns livet rätt bra ändå.
Jag o Jimmy har haft varann i 2,5 år nu, och jag är lika kär som, ja, som jag varit hela tiden.
När jag tittar på honom så pirrar det i hela kroppen, när han tar i mig ryser jag, när han ringer mig skiner jag av lycka. När han  är vid min sida finns inte många moln på min himel.
Det är faktiskt rärr häftigt, för å inte prata om hur underbart det är, att kunna känna den där äkta kärleken.
Den där kärleken man inte kan se något hinder för, den där kärleken som inte har ändrats det minsta åt det negativa hållet. Våran kärlen bara växer sig större och starkare.
Och dessutom har ju Jimmy o jag gett varann något som ingen annan kan, och som kommer att hålla ihop oss resten av livet, våran lille pysenfis.

tack för idag.

Det är så lätt att vara lycklig, känna kroppen sväva och att tankarna lyfts till samma sång.
Så enkelt egentligen, bara man vet hur. Och alla måste vi hitta vårat eget knep för att hitta stigen till Lyckans dal.
För min del hittar jag glädjen i de små sakerna som händer mest varje dag, de där sakerna som man vanligt vis kallar för "guldkorn" eller i meningen man ibland får höra, något som satte "guldkant" på dagen.
Det är de sakerna jag försöker se varje dag, och att hitta lösningar istället för problem, att hitta förståelse istället för irritation. Det där sist nämnda kan ibland vara väldigt svårt. Som ikväll tillexempel, då orken och tålamodet följt med dagen från början till- ja, nästan slutet, men alldeles så här innan läggdags så tappade jag det, både orken och tålamodet.
Så nu är det slut på husefriden, jag sitter i soffan och har en liten kamp med mig själv medan Jimmy, jag måste säga äntligen, både dammsuger och torka golvet. Kan det ha något med att mitt tålamod är borta måntro?
Må så hända, men just så här i hettans minut så var det helt klart rätt ok att tappa tålamodet, som visade sig i lite smått tigande, lite surande och en smula buttrande. Men vadå, jag har ju faktiskt bakat en tårta åt karl-sloken. Lite måste jag ju få kräva, speciellt eftersom han somnade ute i husvagnen sist vi skulle städa, då han egentligen bara skulle ut o titta till Teo i vagnen. Så vitt jag vet så stod vagnen i carporten, så hur han hamnade i husvagnen är lite av en gåta. Men den dagen var jag på bra humör, så han kom undan helt å hållet.
Men nu sitter jag här som lite i smyg o hoppas lite så där rått att han ändå svettas lite bakom skurmoppen. Har han missat nån fläck sen, kanske jag måste säga "jaha, som jag befarade, det var nå rat bakom skafte´". Ja, vi får väl se.
Det luktar rätt gott här nu... Tårtbotten i ugnen och skurmedel. Ja, ha karln´ tur så kan han nog åka på en natt-puss ändå, kanske...!

Jo, Jimmy, sa jag förresten att jag älskar dig?
För det gör jag ju så klart... Men lite extra så här när det är citrondoft i luften! ;-)

"Vägen till en kvinnas hjärta kommer genom ett nyskurat golv"

Vilken underbart härlig dag, en dag med solsken, skratt och sjuksköterske-examen.
Solen log- för min syster.
Våra ansikten lyste av stolthet- för min syster.
Sjuksköterske-examen var- för min syster.
Hela dagen var- för min syster!
Och jag är full av beundran och stolthet- för min syster!

Tänk att nu är mina båda systrar legitimerade sjuksköterskor!
MINA systrar, de bästa av alla!
MINA systrar som som är bara mina, ingen annans.
De och deras personligheter gör mig stoltast av allt idag.

JAG Ä L S K A R ER!

Grattis Elin Andersson Leg. Sjuksköterska till DIN och bara DIN dag!