familjenboije

Jag tror jag har förvandlats till en riktigt äcklig liten surdeg. Och dessutom tycker jag inte om dagar som börjar på rätt sida, då vet man att innan man kommit till sängen på kvällen så är det nån jävel som bytt blad och helt plötsligt så känner man att man är på fel sida!
Jag är där nu, på andra sidan häcken. Där gräset inte alls är nå grönare, snön är precis lika kall och inget är bättre ute än inne.
Less, less, less.
Pysen sover och Jimmy är.... Ute nån stans. Så allt är i sin ordning.
Jag håller på att tvätta och packa för fullt. Men mitt upp i all packning kom jag på att jag hatar det med. Så nu vill jag inte packa mer. Inte tvätta heller för den delen, tur jag hann sätta på en maskin innan den här tanken slog mig.
Märker ni surdegsfaktorn? Jag känner till o med lukten av den. Det stinker.

Vad kan få mina hormoner glad igen? Det är mitt största frågetecken just nu.
VAD och HUR gör man för att få hormonerna sams med resten av mig och min kropp igen?
Känns helt naturligt att skylla alla onda ting på hormonerna, dom är många, men för små för att försvara sig.
Så alltså har jag alltid rätt i diskutionen moa vs hormonerna. Nu känns det lite bättre. Jag har konfronterat något som varken syns eller hörs, men finns.

Sur, sur, sur.
Eller, egentligen vet jag inte ens om jag är sur heller, förbannad kanske?
När jag plockade ur diskmaskinen nyss fick jag en sån där ilsk-chock och ville bara kasta alla glasen i backen. Skrika och vara så där rebellisk som jag sett att man kan få vara på film. Synd bara att mitt liv inte är en film.
Mitt liv är en blogg, så hur hårt jag än kastar så hör ni ju inte kraset, ni ser heller inte desperationen i mitt kroppsspråk. Så därför är alla glas hela, rena och säkert mycket glada där de står instängda i skåpet.
Nu känner jag mig lite som en glas-tyrann. Fast utan nån riktigt bakgrund till det uttalandet.

Äh, jag ger sjutton i bloggen nu.

Åter till surdegen. Ha en trevlig torsdagskväll!

Men känner ni vilket väder vi har! Slutet på februari och det känns nästan som vår... Härligt men lite skrämmande ändå.
I helgen bär det av mot Höglunda för oss, åker i morgon efter jobbet! Ska packa bilen och skotern redan ikväll så att det bara är o susa iväg i morgon. I vanliga fall så brukar det ju kunna bli nästan natten innan man tagit sig iväg, ska försöka undvika det den här gången... Men ska bli skönt att åka iväg en sväng, hoppas på bra väder oxå eftersom vi blir ute heeela lördagen på skotersafari! :-D

Det händer en hel del saker nu. Skolnedläggningen är nerlagd, för ett tag iaf. Men nästa gång kan man ju hoppas att utredningen blir bättre gjord än den lunta med skämt man fick den här gången.

Lillebror sparkar hejvillt i magen, men just nu har han nog sin förmiddagstur. Men himmel i havet vad han kan rumstera om. Och lika som teo gör han, känns som om han tar i för kung o fosterland, laddar ifrån tänderna och sparkar neråt. Rakt neråt. Känns som... Jag vet inte, men lite obehagligt är det. Då ser jag nog hellre att han spelar banjo på de andra grejerna där inne.
Vi var iväg igår och mätte magen, tog lite prover och lyssnade på lillens hjärta. När Kristina tog fram den där lyssna-på-hjärtat-grejen och la den mot min mage blev Teo jätte, jätte ledsen. Både jag och Jimmy försökte förklara att det inte var något farligt, men han envisades med o säga "falit den" och peka på mojängen.
Nu pekar han oxå på magen och säger "bäbis", "min bäbis mamma".
Massor av ord rullar ur munnen, och så fort han tappar något i golvet så säger han "Pang i bygget!". Nåt han lärt sig av morfar! :-D

Nej, nu kallar nog snart jobbet. Ska vara ute o grilla och äta godsaker med fritidsbarnen idag, inte alls dumt!

Japp. Här sitter jag i egen hög person, efter det dummaste och mest korkade uttalandet man kan göra. Var på möte om skolutredningen idag, och av nån anledning blev jag uppjagad av mitt nytts reporter för en intervju. Hur farligt kan det vara?
Så här med facit i hand ska jag varken stå bakom ett podium eller framför en kamera mer.
I en av kommentarerna i intervjuen så råkade orden "Och mig blev det inget större fel på" slinka ur mig. Men VEM i hela världen kommer på att säga nå sånt? Och vem är jag att avgöra att det inte är nå större fel på mig? Jag kanske är den största token som gått i ett par skor, men min självinsikt är så skev att jag i egen hög person anser att... Precis. "Mig är det inget större fel på".
Jag bad till gud att just den meningen skulle klippas bort och att de bara skulle ta med det andra.... Haha, javisst, antagligen tyckte de på redaktionen att det var lika roande som jag inte tyckte att det var. Så därför är ju nästan allt annat bortklippt istället. Jag börjar faktiskt bli trött på att Gud hela tiden ska leka kurragömma så fort man behöver den. Gud och hjärnceller är ungefär samma sak. Man ser dom inte, men hoppas ändå lite smyg att de ska finnas där- nånstans. Gärna i närheten.

Teo har ju som tidigare sagt börjat klättra ur spjälsängen, så nu var det dags att få egen, stor säng! Växasängen som vi eventuellt ska ha ska vi hämta i morgon.
Men nu sover han i en vanlig 90's säng, stor som en hel bassäng för lillpysen. Att lägga han om kvällarna förut har inte varit några problem, vi har lagt han i sängen, gett han en bok och gått där ifrån. Sen har det varit klart.
Riktigt lika enkelt är det ju inte nu när han kan kliva upp hur enkelt som helst. Så därför förberedde vi oss med att det här skulle ta lååång tid. Teo som dessutom aldrig har kunnat somna med nån av oss i närheten av honom. Kul. Men i kväll tog vi tjuren vid hornen. Klockan sju började vi projeket: Stor säng.
Halv nio låg han, de 90min där i mellan låg vi i sängen och pussades, kramades och halvsov. Inte ett ljud om att han inte ville sova, bara att vara tacksam för det. Nu väntar vi med spänning över hur natten blir.

Egoism är bland det värsta jag vet.
Att alltid sätta sig själv i första rummet.
Att säga elaka saker för att den andre ska tryckas ner i skorna.
Att inte kunna känna empati, eller ens försöka förstå.
Det är bland det värsta jag vet.

Dessutom gör det så ont när det är någon nära som beter sig på det viset.
När andra alltid ska vänta, när andra kan klara sig utan.
Men när egoisten alltid ska  komma först, alltid ska få sin vilja igenom.
När man inte längre förmår att se andra, utan bara ser sig själv.
DÅ har man blivit egoist.
När man inte orkar lyssna på någon, när man måste säga elaka saker för att man inte har något annat att komma med.
Då har man blivit egoist.

Och jag är gravid.

Jimmy var iväg o klippte sig igår kväll, jag, teo och ellen hade krupit upp i soffan för att varva ner inför nattningen. Straxt innan åtta låg Teo så snällt i sin säng, inte ett knyst hördes från hans rum, och vi kude bara nicka o samtycka i att pysen varit riktigt trött!
Efter ett tag hörde vi hur Jimmy kom hem, han stökade nere i tvättstugan....Lät det som. Tills vi hörde små tassar i hallen, och in i vardagsrummet kommer en överlycklig Teo som lyckats klättra sig ur spjälsängen för första gången! Man kunde riktigt se hur stolt han var över sina strapatser.
När vi sen skulle lägga han i sängen igen fick vi ett gott skratt, Teo som är lite kort i rocken hade rullat ihop sin madrass ner till sängänden, ställt sig på den och sedan klättrat över! :-D
Titta, titta! Sa han och pekade på sängen. Ja, han har nog huvet på rätt plats iaf.
Men sen var det omöjligt att få honom att sova i sin egna säng. Säkert fyra gånger klättrade han ur, så till slut fick han sova inne hos oss, Jimmy sov i gästrummet eftersom han skulle upp innan fem o jobba. Men när vi väl somnat sov vi som klubbade sälar.

Ibland kan jag bli så trött på mitt eget prat. Jag blir förbannad av att höra min egna röst. Värst är det nog på dagis, där hör man ju sin egna stämma mest hela dagarna. Snälla gud, kan jag inte bara få vara tyst för en dag?
Idag hade jag önskat att gud var min kompis, en sån kompis som kunde knäppa av ett samtal, spola tiden tillbaka, ge mig en örfil och säga till mig att skärpa upp mig för att sedan påminna mig om att andra kan sköta sina saker själv. Jag behöver faktiskt inte lägga mig i.
Ibland låtsas jag att jag inte lägger mig i, det är bara min röst och några ord som råkar komma just från min mun som lägger sig i, det är egentligen inte jag.
Har ångest just nu, skulle aldrig ha öppnat munnen, än mindre slagit tel.nr till personen i fråga. Skulle inte sagt så mycket som jag sa. Men samtidigt så behövdes det sägas. Tror jag.
Men är det nån som förstår hur trött man kan bli på sån här skit? Och just nu är skiten jag. Kul.
Och detta ältande, vad är det bra för? Allt analyserande, vem hjälper det? Att jag sitter här i soffan och leker spåkärring som vet exakt hur det här kommer att sluta, hur troligt är det? NU vill jag sluta tjata.

Lillebror sparkar hejvillt inne i magen, nu syns det utanpå oxå, så nu kan jag och Jimmy sitta o skratta åt det. Sånt där lyckligt skratt... Spontant. Det som bara kommer, en sån där känsla man inte kan beskriva. Men underbart är det!
Idag har vi förresten hållti sams hela dagen, eller, ska jag säga att jag har hållt sams? jo, så får det bli. Nu ska jag bara träna på att prata och tänka mindre. Gud så bra det kommer att bli.
Nu har jag upprepat gud i det här inlägget minst tre gånger, så på söndag ska jag nog gå till kyrkan. Amen.

Jo, förresten Micke. Jag vet ingen karl i världen som skulle orka med en gravid moa dygnet runt livet ut, så atteh, när Lillebror är ute, då får det nog dröja tills nästa gång. Men då lä det väl bli andra hormoner som ska störa den harmoniska människa man egentligen är, haha!

Å så skönt med en bättre dag! Tack för den. På morgonkvisten tog vi oss en promenad tillsammans med pappa, tuva och selina. Selina som blev hela fem år igår! Grattis!
Efter promenixen blev det lite fika hos mamma o pappa och sen somnade pysen i vagnen å vi har målat staket nere i källaren. Ska snart åka iväg till Svenstavik på 85-års kalas till Jimmys bonus-farfar. Blir nog inte så dumt.
Ska försöka lägga upp lite kort sen ikväll, om lusten kan falla sig på.
Ska på möte oxå ikväll, skriva remissvar till skolstrukturutredningen...

Borde egentligen ta inträde till det här huset idag, för här bor en livs levande bitterfitta. Trött, elak, sur, fräsig och ja, lite så där lagomt bitter. Näst intill överkurs.
För vissa kan det säkert vara roande, men knappast för de inblandade. Även fast att vi sovit hela natten och inte vaknade förenst straxt innan nio så har det mesta av dagen, som jag minns, varit rätt sur.
Vi tog oss ut en promenix mitt under skidåkningen, men som tur var missade vi inget. Inget mer än vad de svenska skidskyttarna gjorde iaf. I genomsnitt över dagen så har jag nog fler bommar än vad de har under en karriär, men vad gör det. Idag är det bitterfittans bomdag. Får väl försöka bita ihop och komma igen i morgon, försöka vara en dos gladare, lyckligare och framförallt trevligare.
Jag ser tvätt som ska tvättas, disk som ska diskas, damm som ska torkas, golv som ska städas, säng som ska bäddas, rum som ska tapetseras, hall som ska städas, källare som behöver ett ansiktslyft, mat som borde lagas, kyssar som borde kyssas, kramar som ska kramas, kärlek som ska älskas men ändock sitter man här. Bitter.
Orkar inte med människor, än mindre mig själv. Orkar inte med ljud, värk, ljus... Orkar inte. Men mest av allt orkar jag inte med det här jävla humöret som nypit sig fast under skinnet på mig. Ge dig iväg satans ohyra, du har inget här att göra.

Jimmy har bakat citronkaka, jag hatar citronkaka. Vi har ätit glass, jag mår illa av glass. Vi fick middag av mor och far, jag vill inte ha middag. Jag måste skriva ett remissvar, jag hatar remissvar. Jag borde duscha, men då blir man blöt. Jag känner mig fet, inte gravid. Jag är trött men snart lessnar jag på att sova!
Med ett ord kan du sammanfatta alla dessa störningar: Bitterfitta.

Tittar på drömkåken, men orkar inte skratta. Denna ohyra som naglat sig fast har tagit bort humor i mig.
Jag ville att Jimmy skulle åka upp på Skalet ikväll så att han skulle kunna få ha lite roligt, han vill ha roligt tillsammans med mig, men jag är tyvärr omöjlig att ha roligt med för tillfället.
Men i smyg sitter jag ändå och älskar mina pojkar så jag nästan spricker. Men som sagt, jag är nog för sur för att det ska synas.
Nån som vill ta över min kropp för en stund? Jag lånar ut den- Gratis!

God Morgon Världen!
Frukosten har hamnat i magen, kläderna har hamnat på kroppen och familjen sitter samlad i soffan för lite morgon-tv. Den som ser ut att ha det bäst är helt klart Teo som sitter lutad mot härliga kuddar med en stor filt över sig. Vår lille livsnjutare. Inget kräk och inget bajs i blöjan, så nu är han helt klart på bättringsvägen. I morse vaknade han runt halv nio och var hungrig. "Pappa, batta, pappa" vilket betyer att han ville ha en macka... And for your information, batta är macka på jämtska! ;-D

Ser ut att kunna bli en riktigt hyfsad dag idag så vi får se vad vi hittar på, mycket möjligt och rätt säkert är ju att man i vart fall hamnar en sväng utomhus. Men så är det ju skidåkning hela dagen oxå... I wanna see.
Är sugen på att bädda ner Teo i hundpulkan så att han får åka efter Asta, men Asta är nog å andra sidan kanske lite för dåligt tränad för att göra det... längre fram kanske, i påsk... jag minns själv när jag var liten och fick åka i den långa pulkan, nerbäddad och varm så åkte vi upp efter sjön och Sparven drog. Det ska pysen oxå få uppleva.

Nej, tack för nu.

Jaha, så har man fått testa på att ha vinterkräksjukan som inneboende ett tag. Kan tala om att den är nu mer eller mindre vräkt! Och vi vill aldrig mer se skymten av den.
Jag och Jimmy har klarat oss undan än så länge, men pysen har varit riktigt dålig. Igår var han så slut i kroppen att han varken orkade sitta eller stå, ville bara ligga och titta upp i taket. Bit vis gick det att få i han vätska, och där i mellan var det omöjligt. Efter två kaskadspyor och några diarréblöjor fick vi åka på BVC där det konstaterades att det tagit hårt på pysen, och att det var vinterkräksjukan han hade. För att han inte skulle bli mer uttorkad, och för att vända på biffen så har vi varit uppe 1ggr/timmen i natt för att pyttsa i den stackars lilla kroppen lite vätska. Och idag är det ett helt nytt barn! Vi har tom varit ute en sväng, först en tur i vagnen för att titta på lite skotrar, grävare och traktorer, sen skottade vi av skotern och satt där o buskörde lite! Inga långa stunder, men friskluft fick vi ju i oss iaf!
Nu är det väl bara att hålla sig undan 72h till innan Teo kan få träffa andra barn, så på måndag blir han o jag hemma, men så är det nog dagis.

Var förresten till doktorn i torsdags, blev sjukskriven 25%, så nu ska jag jobba 45% istället och bara ha fritidsbarnen, känns jäääätte bra! Och dessutom kan det nog vara skönt för Teo att slippa sin mamma lite under dagarna!

Magen växer och frodas, åt alla håll o kanter. Jag vill dricka cola och äta choklad till frukost, lunch, middag och lite där i mellan. Selleri, som jag hade tänkt mig att jag skulle bli galen på under den här graviditeten har jag inte sett skymten av. Inte heller blomkålen, vitkålen eller nån annan grönsak. Ska vara tomater då, det tycker jag om. Och frukt slinker ju gärna ner.
Lillebror i magen har precis börjat träna inför sommarens alla maraton, jag får vara glad så länge han tänker springa barfota där inne. Skulle vara en aning värre om han får för sig att börja lira golf. Vill helst inte se sånna ateraljer i min mage, ej heller känna. Så tack lillebror på förhand för visad förståelse!

Vi tog oss en liten kvällstur till Östersund igår kväll, efter att ha pratat med sjukvårdsrådgivningen. Pysen började ju kräkas fem på morgonen, och klockan åtta igår kväll kräktes han fortfarande. Å inget av det han fick i sig fick han behålla. Att leva på vätskeersättning en hel dag är nog så kul. Men när han inte hade kissat på över två timmar, inte fått i sig nån vätska men däremot fått feber så var det ju inte så mkt att göra.
Så in for vi, jag och pysen fick sitta kvar i bilen o vänta medan jimmy anmälde att vi hade kommit, sen fick vi in på nå litet rum för att senare få träffa doktorn. Världens härligaste sjuksyster tog emot oss och teo fick sig en piggelin, det bästa av allt var att han fick behålla den i magen! Och efter det vart han mycket piggare, å så fortsatte vi med vätskeersättningen oxå.  Hur som haver, när vi hade väntat i över två timmar på barnläkaren, utan att ens ha sett skymten av honom eller någon annan i vita kläder fick vi nog och åkte hem. Teos feber hade gått tillbaka, han hade kissat mycket mer i blöjan och han var inte alls lika slö. Men trött! Klockan var ju över tolv, och ingen säng hade vi ju som han fick sova i, så då tyckte vi att det var bättre att få åka hem och iaf sova alla tre. Sagt och gjort, och runt halvtvå i natt var vi hemma igen. Teo har sovit hela natten, men vaknade i morse och var het som elden! Men efter vatten och lite youghurt i magen är det som ett nytt barn, och än har han inte spytt något, så nu är vi nog på bättringsvägen, och febern har oxå lagt sig. Skönt.

Tuppkammens återkomst är här!


Mina mjukisar till pojkar... De finaste i världen!


Igår var dom pigga och krya, idag är det ett lite säckigare gäng som går runt här hemma!
När man vaknar strax efter fem på morgon och sedan spyr var tjugonde minut fram till klockan halv nio, då ser man ut ungefär så här i det här huset. Stackars pysen har fått kräkbaciller i sig och vill inget annat än att bli av med dem... Sova är nog bästa medicinen iaf.

Det känns som om man vill så mycket, men åstadkommer så lite. Var tog all energi vägen? Har flera gånger den senaste tiden drömt mig tillbaka till den tid då Teo var alldeles ny i vår familj. De långa sovmornarna, det städade huset, de tvättade kläderna, kryddor i alfabetisk-ordning. Och det luktade skurmedel eller nytvättat var och varannan dag. Nu hinner man ju inte, och än mindre orkar man! Sammandragningar som skrämmer livet ur mig och som gör att det mesta man tar sig till bara blir halvgjort. Det är rätt tråkigt.
Undrar just hur det blir när man har två gryn. Ett barn är ju ett, men två barn kan lika gärna vara tio... :-)
Fördelen som blir sen när lillebror har kommit till världen är ju att jag kan börja äta värktabletterna igen, och på så vis hålla värken borta. Det kan ju underlätta en del iaf.

Har tänkt städa hela dagen, Teo har ju ett rejält sovarpass på morgonkvisten, men då blev det så att vi gick till min mormor istället, hjälpte henne med lite städ och pyssel, å vips så hade timmarna svept sig förbi och pysen var vaken. På eftermiddagen tog sig Jimmy o Teo en tur med traktorn, så jag tänkte- då städar jag! Men då fastnade jag i telefonen istället, och när det samtalet var över så knackade Ellen på dörren. Tiden rann iväg och helt plötsligt satt man runt ett dukat middagsbord hos C & F. Gott värre var maten, och som grädde på moset tog vi oss en semla till efterrätt. Nu är man sprickfärdig- igen.

Teo har lagt sig och Jimmy är på skolan och jobbar... Undra hur många timmar på en helg som han inte jobbar? Om han kunde skulle han nog sova i arbetskläderna oxå.

Nix, har fått ordning på kylskåpet och skafferiet nu, så det är väl bara att fortsätta innan man säckar ihop totalt här framför datorn.

Jag skyller på att jag inte hinner, men sanningen säger nog egentligen är jag skulle hinna- om jag inte var så ineffektiv!