torsdag...
Tänk att man kan bli så trött av frisk luft... Och aldrig vänjer man sig heller. Men det gör inget, jag står ut!
Har haft en toppen dag med hela familjen. Jimmy var ju iväg o jagade i morse. Jag o barnen snoozade ett tag innan det blev frukostdags och pappan i familjen var hemma efter den tomhänta jakten. Enligt mig är jakten som bäst när man kommer hem tomhänt. Inte speciellt förtjust i döda djur.
Efter frukost spelades det bas, piano och alla möjliga sorters instrument här hemma. Jimmy skulle träna in några låtar till helgens spelningar i Norge, och fick fin hjälp av grabbar i par.
När det blivit lite varmare ute pjäxade barnen på sig, Teo med slalompjäxor och Zebben med längdpjäxorna och sen bar det av ut upp efter ån. Jimmy hämtade skotern som han glömde i skogen här om kvällen när han var ute på oxjakt.
Så när han kom tillbaka fick Teo tolka å jag o Zebben hejapå från skotern. Åkte upp till skoterstugan och grillade korv, fiskade o åkte skidor.
Tiden rann iväg där borta och klockan tickade iväg mot att Jimmy skulle fara.
Vid kl.16 kom FEEJKarna och plockade upp min karl. Suck. Inte fören på söndag är han hemma igen. Egentligen hur tråkigt som helst. Men det lär gå ändå.
Snart middagsdags här i huset... Är det bara jag som tycker det är fruktansvärt tråkigt med middagar!? Iaf att komma på vad man ska äta, å att sen laga till det. Själva intagandet går ju bra... Men sen är ju all disk där på bordet. VARJE DAG. Blä.
Men, äta bör man...
Har haft en toppen dag med hela familjen. Jimmy var ju iväg o jagade i morse. Jag o barnen snoozade ett tag innan det blev frukostdags och pappan i familjen var hemma efter den tomhänta jakten. Enligt mig är jakten som bäst när man kommer hem tomhänt. Inte speciellt förtjust i döda djur.
Efter frukost spelades det bas, piano och alla möjliga sorters instrument här hemma. Jimmy skulle träna in några låtar till helgens spelningar i Norge, och fick fin hjälp av grabbar i par.
När det blivit lite varmare ute pjäxade barnen på sig, Teo med slalompjäxor och Zebben med längdpjäxorna och sen bar det av ut upp efter ån. Jimmy hämtade skotern som han glömde i skogen här om kvällen när han var ute på oxjakt.
Så när han kom tillbaka fick Teo tolka å jag o Zebben hejapå från skotern. Åkte upp till skoterstugan och grillade korv, fiskade o åkte skidor.
Tiden rann iväg där borta och klockan tickade iväg mot att Jimmy skulle fara.
Vid kl.16 kom FEEJKarna och plockade upp min karl. Suck. Inte fören på söndag är han hemma igen. Egentligen hur tråkigt som helst. Men det lär gå ändå.
Snart middagsdags här i huset... Är det bara jag som tycker det är fruktansvärt tråkigt med middagar!? Iaf att komma på vad man ska äta, å att sen laga till det. Själva intagandet går ju bra... Men sen är ju all disk där på bordet. VARJE DAG. Blä.
Men, äta bör man...
En ledig dag
Vaknade faktiskt på ett riktigt bra humör i morse. Tog med oss frukost till tv-soffan och kurade ner oss framför barnprogram för en stund. Jimmy åkte iväg extra tidigt i morse för att leka bonde.
Att man ens kan tänka tanken att göra nå sådant istället för att sova en extra timme övergår mitt förstånd. Men mitt och Jimmys förstånd är oandra sidan två vitt skilda saker! ;)
Runt nio var det dags för hästakräket att få komma till tals för en stund, han är inte helt nöjd med att hans kompis är borta. Och det han inte förstår är ju att jag letar något anpassningsbart att ställa i hans hage. Men kom på mig själv här om dagen när jag pratade med en hästtjej.
Hon:"Vad vill du ha för häst då?"
Jag:"Vad som helst..."
Hon:"Okej..."
Jag:"Ja, alltså, vad som helst förutom varmblod o shettis. Å så vill jag att den ska va lugn o trygg, viktbärande, kunna gå på lösdrift... Inte vara för gammal, aldrig haft fång, det är ju bra om den går o köra. Och helst inte en vit häst. Gärna vallack, ston är så sura... Men annars så kan det få vara vad som helst. Eller, inte fjording. Gärna en islänning. Men ja, det går bra med ngt annat oxå, bara den är viktbärande men inte högre än 1.60. Jajustja, sa jag att den helst inte ska vara så låg i rang oxå?"
....Ingen kravlista alls... Men om det är ngn av er som har en häst tillövers som uppfyller kraven, så är den mer än välkommen hit! ;)
Mitt idagen, alldeles innan lunch kom pappa på besök. Vi fikade, löste korsord och pratade om ingenting. Lagom till skidskytten gick han hemöver för att heja fram det svenska guldet!
Jag o grabbarna fick besök av Akka med tillhörande barnbarn. Det blev ömsom lek, ömsom skrik och en mamma som fick upp värmen i kroppen pga den minste här i huset. Zeb klättrar o klänger på allt. Totalt hänsynslös till att han nyss slagit huvudet så det räcker o blir över för resten av hans liv.
Men han verkar tyvärr ha ärvt sin mors underbart korta minne, och sin fars omdöme. När jag nu tänker efter så är det kanske inte så konstigt att vi är in på akuten lite då och då. Vi har ju lixom alla förutsättningar för det.
När klockan närmade sig halvfem och pappa-hemkomst var det dags för ihop-plock, som visade sig ge noll-resultat. Istället drog vi fram lite extra känns det som. Så nu är kvällen räddad och vi har något att göra ända fram till läggdags!
Barnen har ramlat till sängs, men storebror har inte riktigt kunna sluta sina blå än för det här dygnet. Men det blir nog. För i morgon har vi en familjedag!!! Dagar då Jimmy är ledig är de bästa! Både för mig o barnen. Å kanske för han å tillomed... Så länge jag inte nämner ordet städning! ;)
Och om vädret är fint i morgon, så lovar jag att även jag ska förtränga det ordet och kasta mig ut i C-vitaminhavet. Något av en överdrift. Men iaf vara ute o leka att det är vår, och att solen är varm.
Tidigare idag ringde de från Titan Television och frågade hur det var med Zeb, tog mig en liten stud att förstå att de var de som hade filmat under ambulansturen och inne i traumarummet. De ville ha med vårat klipp i ett av avsnitten för "Luftens hjältar" som ska börja sändas i TV4Plus i april.
Så nån gång då, i nån av de tolv avsnitten, för en kort minut lär vi nog vara med. Stressmamman och bonnpappan... Och det lilla stackars pyret.
Att man ens kan tänka tanken att göra nå sådant istället för att sova en extra timme övergår mitt förstånd. Men mitt och Jimmys förstånd är oandra sidan två vitt skilda saker! ;)
Runt nio var det dags för hästakräket att få komma till tals för en stund, han är inte helt nöjd med att hans kompis är borta. Och det han inte förstår är ju att jag letar något anpassningsbart att ställa i hans hage. Men kom på mig själv här om dagen när jag pratade med en hästtjej.
Hon:"Vad vill du ha för häst då?"
Jag:"Vad som helst..."
Hon:"Okej..."
Jag:"Ja, alltså, vad som helst förutom varmblod o shettis. Å så vill jag att den ska va lugn o trygg, viktbärande, kunna gå på lösdrift... Inte vara för gammal, aldrig haft fång, det är ju bra om den går o köra. Och helst inte en vit häst. Gärna vallack, ston är så sura... Men annars så kan det få vara vad som helst. Eller, inte fjording. Gärna en islänning. Men ja, det går bra med ngt annat oxå, bara den är viktbärande men inte högre än 1.60. Jajustja, sa jag att den helst inte ska vara så låg i rang oxå?"
....Ingen kravlista alls... Men om det är ngn av er som har en häst tillövers som uppfyller kraven, så är den mer än välkommen hit! ;)
Mitt idagen, alldeles innan lunch kom pappa på besök. Vi fikade, löste korsord och pratade om ingenting. Lagom till skidskytten gick han hemöver för att heja fram det svenska guldet!
Jag o grabbarna fick besök av Akka med tillhörande barnbarn. Det blev ömsom lek, ömsom skrik och en mamma som fick upp värmen i kroppen pga den minste här i huset. Zeb klättrar o klänger på allt. Totalt hänsynslös till att han nyss slagit huvudet så det räcker o blir över för resten av hans liv.
Men han verkar tyvärr ha ärvt sin mors underbart korta minne, och sin fars omdöme. När jag nu tänker efter så är det kanske inte så konstigt att vi är in på akuten lite då och då. Vi har ju lixom alla förutsättningar för det.
När klockan närmade sig halvfem och pappa-hemkomst var det dags för ihop-plock, som visade sig ge noll-resultat. Istället drog vi fram lite extra känns det som. Så nu är kvällen räddad och vi har något att göra ända fram till läggdags!
Barnen har ramlat till sängs, men storebror har inte riktigt kunna sluta sina blå än för det här dygnet. Men det blir nog. För i morgon har vi en familjedag!!! Dagar då Jimmy är ledig är de bästa! Både för mig o barnen. Å kanske för han å tillomed... Så länge jag inte nämner ordet städning! ;)
Och om vädret är fint i morgon, så lovar jag att även jag ska förtränga det ordet och kasta mig ut i C-vitaminhavet. Något av en överdrift. Men iaf vara ute o leka att det är vår, och att solen är varm.
Tidigare idag ringde de från Titan Television och frågade hur det var med Zeb, tog mig en liten stud att förstå att de var de som hade filmat under ambulansturen och inne i traumarummet. De ville ha med vårat klipp i ett av avsnitten för "Luftens hjältar" som ska börja sändas i TV4Plus i april.
Så nån gång då, i nån av de tolv avsnitten, för en kort minut lär vi nog vara med. Stressmamman och bonnpappan... Och det lilla stackars pyret.
Torsdagen den 3 mars...
...Var helt klart en av de värsta dagarna i mitt liv.
Jag och grabbarna var hemma hela dagen o myste på, Jimmy skulle komma hem extra tidigt för att jag skulle åka in till Östersund tillsammans med systrarna o mamma. Där skulle vi på storseans med Terry Evans.
På väg in pratade jag några gånger med Jimmy och allt var lugnt hemma.
Precis när vi skulle gå in på Gamla Teatern inne i Östersund så ringde Jimmy. Det första han sa var "Zeb har blivit sparkad i huvudet av Rappe!".
Allt bara dog innom mig. Chock är många gånger en bra medicin för att slippa falla ihop. I bakgrunden hörde jag hur Zebben skrek. Otäckt, men bra. Ambulansen var på väg och Zebben blödde, det var det enda jag visste. Försökte tänka att allt skulle gå bra. Men det fanns många hjärnmonster som försökte ta över. Jag tänkte att jag skulle hålla mig lugn och tänka realistiskt. Men vad är realistiskt när en liten pojke på snart tre år blir sparkad i huvudet av en nordsvensk på 500kg? Och som dessutom har broddar på sig...
Jag lämnade G:a Teatern och gick direkt till akuten. Väntan där blev evighetslång, jag sprang ut o in, fram o tillbaka, upp o ner... Och önskade att de skulle komma snart.
Försökte ringa Jimmy några gånger, men det var svårt att prata och han hade ju fullt upp. Frågade flera gånger i receptionen på akuten om de visste när de skulle komma in, om det hört något hur läget var... Eller vad som helst! Men det var lite de visste just då.
Fick under tiden jag väntade ett kort samtal av Jimmy då han bad mig ordna fram nya kläder till honom och Zebben. Lättare sagt än gjort när man sitter på akuten. Men som tur var så var pappa i Grytan, så jag ringde honom o bad om kläder. Och innan jag visste ordet av det så var han där på akuten med nya kläder och satt med mig tills ambulansen kom in. En sköterska kom och hämtade mig vid akuten och jag fick gå in i traumarummet där de väntade. Zebben var omöcknad, arg och hade ont.
Det var mycket personal där inne, med blandad kompetens. Alla mina farhågor om vad som hade hänt och skulle kunna hända stannade upp när jag såg Zebben ligga där på båren och skrika.
De (läkarna och skjuksköterskorna) ville försöka titta hur det såg ut i hans öra. Zebben ville inte det. Och efter ett tag gav de upp, man kunde inte se ngt för det var för mkt blod ivägen.
Sparken som Rappe hade utdelat hade träffat på vänster sida, en brodd hade gått igenom örsnibben och en annan in bakom örat.
Att få komma och se sitt barn har så ont, gör så ont! Och man är alldeles maktlös till att få det bra. Inga kramar i världen skulle göra så hans värk försvann.
Vi blev tilldelade ett rum på akuten, där fick Zeb lugnande för att kunna få åka vidare till röntgen. I huvudet på mamman rörde sig inte mycket. Men en känsla av lättnad av att han var så pass vaken, men ändå arg. En rädsla över att inte veta hur det såg ut innanför plåstret och hur hjärnan påverkats. Väntan på röntgen kändes evighetslång. Förmodligen ljusår längre än vad väntan egentligen var.
Väl nere på röntgen sövde de ner Zebben och jag o Jimmy fick gå ut i väntrummet att vänta. Vänta på Zebben och vänta på svar. I väntrummet satt jag o jimmy nära, nära och faktiskt väldigt tysta. Ingen av oss orkade nog riktigt bra. Eller kunde inte, för rädslan satte stopp för det.
När läkarna sen kom hjälpte de oss ner på IVA för uppvak eller ev operation. När röntgensvaren kom syntes det på läkarens ansikte. Allt såg bra ut. Allt. Ingen påverkan på hjärnan alls. Det var örat som fått tagit den värsta smällen.
Zebben fick fortsätta sova och rullades in på operation för att sy ihop örat och försöka laga "hålet" bakom örat.
Allt det gick bra och Zeb kom tillbaka på IVA för uppvak. Där var vi till kl.02 på natten. Sen blev vi förflyttade upp till Barnavd. där vi fick rummet "Haren".
Zebben väcktes var 30e minut, för att se till att han höll sig medveten.
Kl.03.20 vaknade jag av att han satt upp i sin säng, tittade på mig och sa "Jag dig mamma". På svenska betyder det: Jag vill sova hos dig mamma.
Sagt och gjort. Och mest troligt var jag den lyckligaste mamman på jorden!
På fredagmorgon var Zebben fortfarande väldigt trött och tussig. Kräktes upp allt han fick i sig. Och ville helst bara ligga i sängen och mysa.
Vid lunch vände det totalt, som o vända på en peng. I och med att lunchen blev serverad åt han som ingenting och allt fick stanna i magen!
Färgen i ansiktet återvände och han orkade leka igen. Sen blev han bara piggare o piggare!!
Och på fredagkväll fick vi åka hem igen.
Ordet tur räcker inte ens till.
Jag och grabbarna var hemma hela dagen o myste på, Jimmy skulle komma hem extra tidigt för att jag skulle åka in till Östersund tillsammans med systrarna o mamma. Där skulle vi på storseans med Terry Evans.
På väg in pratade jag några gånger med Jimmy och allt var lugnt hemma.
Precis när vi skulle gå in på Gamla Teatern inne i Östersund så ringde Jimmy. Det första han sa var "Zeb har blivit sparkad i huvudet av Rappe!".
Allt bara dog innom mig. Chock är många gånger en bra medicin för att slippa falla ihop. I bakgrunden hörde jag hur Zebben skrek. Otäckt, men bra. Ambulansen var på väg och Zebben blödde, det var det enda jag visste. Försökte tänka att allt skulle gå bra. Men det fanns många hjärnmonster som försökte ta över. Jag tänkte att jag skulle hålla mig lugn och tänka realistiskt. Men vad är realistiskt när en liten pojke på snart tre år blir sparkad i huvudet av en nordsvensk på 500kg? Och som dessutom har broddar på sig...
Jag lämnade G:a Teatern och gick direkt till akuten. Väntan där blev evighetslång, jag sprang ut o in, fram o tillbaka, upp o ner... Och önskade att de skulle komma snart.
Försökte ringa Jimmy några gånger, men det var svårt att prata och han hade ju fullt upp. Frågade flera gånger i receptionen på akuten om de visste när de skulle komma in, om det hört något hur läget var... Eller vad som helst! Men det var lite de visste just då.
Fick under tiden jag väntade ett kort samtal av Jimmy då han bad mig ordna fram nya kläder till honom och Zebben. Lättare sagt än gjort när man sitter på akuten. Men som tur var så var pappa i Grytan, så jag ringde honom o bad om kläder. Och innan jag visste ordet av det så var han där på akuten med nya kläder och satt med mig tills ambulansen kom in. En sköterska kom och hämtade mig vid akuten och jag fick gå in i traumarummet där de väntade. Zebben var omöcknad, arg och hade ont.
Det var mycket personal där inne, med blandad kompetens. Alla mina farhågor om vad som hade hänt och skulle kunna hända stannade upp när jag såg Zebben ligga där på båren och skrika.
De (läkarna och skjuksköterskorna) ville försöka titta hur det såg ut i hans öra. Zebben ville inte det. Och efter ett tag gav de upp, man kunde inte se ngt för det var för mkt blod ivägen.
Sparken som Rappe hade utdelat hade träffat på vänster sida, en brodd hade gått igenom örsnibben och en annan in bakom örat.
Att få komma och se sitt barn har så ont, gör så ont! Och man är alldeles maktlös till att få det bra. Inga kramar i världen skulle göra så hans värk försvann.
Vi blev tilldelade ett rum på akuten, där fick Zeb lugnande för att kunna få åka vidare till röntgen. I huvudet på mamman rörde sig inte mycket. Men en känsla av lättnad av att han var så pass vaken, men ändå arg. En rädsla över att inte veta hur det såg ut innanför plåstret och hur hjärnan påverkats. Väntan på röntgen kändes evighetslång. Förmodligen ljusår längre än vad väntan egentligen var.
Väl nere på röntgen sövde de ner Zebben och jag o Jimmy fick gå ut i väntrummet att vänta. Vänta på Zebben och vänta på svar. I väntrummet satt jag o jimmy nära, nära och faktiskt väldigt tysta. Ingen av oss orkade nog riktigt bra. Eller kunde inte, för rädslan satte stopp för det.
När läkarna sen kom hjälpte de oss ner på IVA för uppvak eller ev operation. När röntgensvaren kom syntes det på läkarens ansikte. Allt såg bra ut. Allt. Ingen påverkan på hjärnan alls. Det var örat som fått tagit den värsta smällen.
Zebben fick fortsätta sova och rullades in på operation för att sy ihop örat och försöka laga "hålet" bakom örat.
Allt det gick bra och Zeb kom tillbaka på IVA för uppvak. Där var vi till kl.02 på natten. Sen blev vi förflyttade upp till Barnavd. där vi fick rummet "Haren".
Zebben väcktes var 30e minut, för att se till att han höll sig medveten.
Kl.03.20 vaknade jag av att han satt upp i sin säng, tittade på mig och sa "Jag dig mamma". På svenska betyder det: Jag vill sova hos dig mamma.
Sagt och gjort. Och mest troligt var jag den lyckligaste mamman på jorden!
På fredagmorgon var Zebben fortfarande väldigt trött och tussig. Kräktes upp allt han fick i sig. Och ville helst bara ligga i sängen och mysa.
Vid lunch vände det totalt, som o vända på en peng. I och med att lunchen blev serverad åt han som ingenting och allt fick stanna i magen!
Färgen i ansiktet återvände och han orkade leka igen. Sen blev han bara piggare o piggare!!
Och på fredagkväll fick vi åka hem igen.
Ordet tur räcker inte ens till.
Däckad AB
Har legat i snor, hosta, halsont o feber sen i onsdags. Fortfarande inte det minsta roligt. Försökte mig ute en liten stund under lördagen så att Zebben skulle få i sig lite frisk luft. Första turen på längdskidor för lillpyret. Gick ju hur galant som helst med lite hjälp och hejjarklackande från Kusin Ellen å momma. Blev en kort med trevlig tur, sen hem till mamma o pappa för att fika. Men det blev inte så mycket av fikat. Zebben lekte o busade på golvet å så började han hel plötsligt gråta över att han hade ont i armen. Gråten blev bara värre o värre, så att det var något fel som var trasigt var inte så svårt att förstå. Så. Mot akuten.
Värdens piggaste mamma.... Zebben fick sig alvedon, och somnade sen i soffan. Både av trötthet, utmattning och kanske att dosen alvedon var högre än beräknat. Jag och siffror går inte så bra ihop. Men för det här gången var det ju bra, tydligen så man skulle göra när de får så där akut ont av ngn anledning.... Pjuh.
Packade en väska och åkte mot Östersund, straxt utanför byn mötte jag Veronica o Lennart som var på väg hem med Teo. De hade lånat honom över dagen så att mamman här i huset skulle få vila.
Veronica bytte iaf bil o följde med mig in på akuten.
Tusen tack för det. Och tusen tack för att man har möjligheten att ha sånna vänner.
Zebben sov hela vägen in på akuten, tack o lov. Annars hade det blivit en lång, lång resa in för honom. Väl inne på akuten var det folk både här o där, men eftersom att småbarn har förtur tog det inte speciellt lång tid innan vi fick hjälp. Zebbens armbåge hade åkt ur led. Doktorn försökte vända tillbaka den, men det funkade inte riktigt så vi blev skickade ner på röntgen. Ingen hit alls om man frågar Zebben, trött o hungrig så skulle han behöva plåtas mitt i allt!
När den historian var slut kunde man konstatera att det inte var någon spricka eller skada på skelettet och vi fick åka hem. På ett ungefär så.
Middag på Max o sen raka spåret hem!
Under söndan låg jag under täcket hela dagen, Jimmy var iväg nånstans med nån snöslunga av nå slag. Skulle inte ta så lång tid. Och det kan jag nu så här i efterskott tala om, att lång tid, det är rätt så relativt. Men facit i hand kan jag oxå säga att söndagens samvaro av familjeliv lyste med sin frånvaro. Han hade med sig Zebben på sitt lilla äventyr o jag o Teo nöjde oss med tv-tittande.
Och så måndag, skulle ha jobbat idag, men. Näe. Har sovit bort fyra dagar totalt nu. Och skiten ger sig inte!! Skulle ha jobbat i morgon oxå, men. Näe. Här rinner snoret för fulla muggar, näsan nyser och halsen hostar.
Men det lä väl bara kunna bli bättre.
Värdens piggaste mamma.... Zebben fick sig alvedon, och somnade sen i soffan. Både av trötthet, utmattning och kanske att dosen alvedon var högre än beräknat. Jag och siffror går inte så bra ihop. Men för det här gången var det ju bra, tydligen så man skulle göra när de får så där akut ont av ngn anledning.... Pjuh.
Packade en väska och åkte mot Östersund, straxt utanför byn mötte jag Veronica o Lennart som var på väg hem med Teo. De hade lånat honom över dagen så att mamman här i huset skulle få vila.
Veronica bytte iaf bil o följde med mig in på akuten.
Tusen tack för det. Och tusen tack för att man har möjligheten att ha sånna vänner.
Zebben sov hela vägen in på akuten, tack o lov. Annars hade det blivit en lång, lång resa in för honom. Väl inne på akuten var det folk både här o där, men eftersom att småbarn har förtur tog det inte speciellt lång tid innan vi fick hjälp. Zebbens armbåge hade åkt ur led. Doktorn försökte vända tillbaka den, men det funkade inte riktigt så vi blev skickade ner på röntgen. Ingen hit alls om man frågar Zebben, trött o hungrig så skulle han behöva plåtas mitt i allt!
När den historian var slut kunde man konstatera att det inte var någon spricka eller skada på skelettet och vi fick åka hem. På ett ungefär så.
Middag på Max o sen raka spåret hem!
Under söndan låg jag under täcket hela dagen, Jimmy var iväg nånstans med nån snöslunga av nå slag. Skulle inte ta så lång tid. Och det kan jag nu så här i efterskott tala om, att lång tid, det är rätt så relativt. Men facit i hand kan jag oxå säga att söndagens samvaro av familjeliv lyste med sin frånvaro. Han hade med sig Zebben på sitt lilla äventyr o jag o Teo nöjde oss med tv-tittande.
Och så måndag, skulle ha jobbat idag, men. Näe. Har sovit bort fyra dagar totalt nu. Och skiten ger sig inte!! Skulle ha jobbat i morgon oxå, men. Näe. Här rinner snoret för fulla muggar, näsan nyser och halsen hostar.
Men det lä väl bara kunna bli bättre.
Tiga är guld
Att tala är silver, men tiga är guld. Det borde jag försöka lära mig.
För några veckor sen på jobbet när vinterkräksjukan bröt ut tog jag det hela med ro, för vi brukar sällan få magsjuka. Iaf inte jag. Åkte hem från jobbet den fredan o kräktes i kör tillsammans med barnen medan Jimmy var på skalet o spelade. Han klarade sig inte heller helt bra, fick ha med sig en hink upp på scen, ut i fall att. Men hinken slapp påfyllning under helgens gång.
Så nu i veckan när jag jobbade började vi prata om influensan. Men nå sånt har jag aldrig haft, blir sällan förkyld. Trodde jag ja. Åkte hem och fyllde på värmen i kroppen till närmare 40.
Så, till nästa sjukdomsdiskussioner. Ska jag tiga. Och där efter hålla mig frisk.
Helgen blir med andra ord oxå rätt lugn, snällaste Veronica har lånat med sig Teo in på Storsjöbadet tillsammans med Albin o Emil. Så där är lyckan gjord. Även om Teo till en början var lite skeptisk, för det är ju bajs i vattnet där... Var han fått det ifrån vet jag inte, men små grytor har ju oxå öron!
Zebben blev nöjd över o stanna hemma o få äta frukost i vardagsrummet, har vi tur idag så kanske det kan bli en sväng ut... Om min hals håller... Det är som glasskärvor i den.
Hade en toppen mysig dag i onsdags med familjen, selade för Rappe och tog släden upp efter ån. Jimmy körde, jag gick, Teo åkte längd o Zebben tolkade med snowracer. For upp till skoterstugan där vi blev bjuden på grillad korv o hamburgare. Sånna dagar kan livet knappast bli bättre, Inte så ofta vi är ledig samtidigt jag o Jimmy, men ännu viktigare då att göra något tillsammans de dagarna!
Jag har väl haft lite svårt för o definiera de roliga man ska göra tillsammans, då jag gärna ser att vi ska städa så fort vi är lediga samtidigt... Jimmy har inte riktigt hittat samma glädje o poäng i det hela... Men vi får dela på det, Hälften ute hälften inne helt enkelt!
I natt kommer han hem, så både jag o barnen längtar!
Underligt det där, man blir som mer kär när den andre är lite på avstånd. Mycket klurigt, men bra. Så man får känna att man saknar lite. Sen att det är varje helg, det kan vara i det tätaste laget. Men nästa helg är vi lediga båda två!!! Både lördag o söndag, inte illa alls, får se om det blir en tur till Höglunda o skotersafarin...
För några veckor sen på jobbet när vinterkräksjukan bröt ut tog jag det hela med ro, för vi brukar sällan få magsjuka. Iaf inte jag. Åkte hem från jobbet den fredan o kräktes i kör tillsammans med barnen medan Jimmy var på skalet o spelade. Han klarade sig inte heller helt bra, fick ha med sig en hink upp på scen, ut i fall att. Men hinken slapp påfyllning under helgens gång.
Så nu i veckan när jag jobbade började vi prata om influensan. Men nå sånt har jag aldrig haft, blir sällan förkyld. Trodde jag ja. Åkte hem och fyllde på värmen i kroppen till närmare 40.
Så, till nästa sjukdomsdiskussioner. Ska jag tiga. Och där efter hålla mig frisk.
Helgen blir med andra ord oxå rätt lugn, snällaste Veronica har lånat med sig Teo in på Storsjöbadet tillsammans med Albin o Emil. Så där är lyckan gjord. Även om Teo till en början var lite skeptisk, för det är ju bajs i vattnet där... Var han fått det ifrån vet jag inte, men små grytor har ju oxå öron!
Zebben blev nöjd över o stanna hemma o få äta frukost i vardagsrummet, har vi tur idag så kanske det kan bli en sväng ut... Om min hals håller... Det är som glasskärvor i den.
Hade en toppen mysig dag i onsdags med familjen, selade för Rappe och tog släden upp efter ån. Jimmy körde, jag gick, Teo åkte längd o Zebben tolkade med snowracer. For upp till skoterstugan där vi blev bjuden på grillad korv o hamburgare. Sånna dagar kan livet knappast bli bättre, Inte så ofta vi är ledig samtidigt jag o Jimmy, men ännu viktigare då att göra något tillsammans de dagarna!
Jag har väl haft lite svårt för o definiera de roliga man ska göra tillsammans, då jag gärna ser att vi ska städa så fort vi är lediga samtidigt... Jimmy har inte riktigt hittat samma glädje o poäng i det hela... Men vi får dela på det, Hälften ute hälften inne helt enkelt!
I natt kommer han hem, så både jag o barnen längtar!
Underligt det där, man blir som mer kär när den andre är lite på avstånd. Mycket klurigt, men bra. Så man får känna att man saknar lite. Sen att det är varje helg, det kan vara i det tätaste laget. Men nästa helg är vi lediga båda två!!! Både lördag o söndag, inte illa alls, får se om det blir en tur till Höglunda o skotersafarin...
Tisdag 22/2
Efter en jobbhelg så är det rätt skönt med vardag så man får vila o vara lite ledig!
Barnen o jag är hemma idag, ska försöka S T Ä D A. Jag har försökt med det de senaste dagarna, dock utan resultat. Hoppas det går bättre idag... Hade en plan på att vänta ut Jimmy, så han tog tag i det hela, men sen slog det mig att det kan bli en orättvis och en evighets lång väntan. Han får sköta utejobbet så tar jag innejobbet. Idag iaf.
Undrar just hur det kan sitta så långt in, det här med o komma igång. Både städning o träning har samma inverkan tydligen. Å när klockan närmar sig tolv på natten kan jag ligga i sängen o tänka "oj, va sugen jag blev på ut o springa" eller "näemen, nu hade det varit perfekt att städa lite...Eller kanske pyssla med lite papper?".
DÅ, mitt i natten, känns sånna saker så himla enkla att göra, synd bara att det är mer eller mindre omöjligt just då.
Förmodligen är det därför det känns så lätt, för att jag vet att det inte är riktigt rimligt om jag ska vara en levandes människa dagen därefter.
Himlans fint väder är det ute iaf, men något för kallt för att sticka ut skallen i. Får vänta fram på dagen att solen värmer lite så ska nog jag och mina småtroll kunna trolla på oss längdskidor o ut en sväng. Nåja, det där lät ju ambitiöst. Teo kan hoppa i längddojjorna så går jag o Zebbe o hejjar på.
Jimmy är i Klövsjö o jobbar. Snickrar kallas det visst. Försökte med all min makt att få honom hemma idag, men... Ja, han är på jobbet nu iaf. Vi har en envis och fruktansvärd talang till o passa på att jobba när den andre är ledig. För i morgon har Jimmy sin lediga dag... Och jag... Jobbar! Sen åker han vart det nu var nånstans å ska leka rockstjärna tors-sön... Kan ha varit Ramundberget eller nå liknande.
Känner ni Agust? Eller har ni nån gång sett Agust? En liten (men tjock) lite kanin.
Han har hamnat i trotsåldern, tonåren och separationsåldern. Och helt enkelt tagit sitt pick o pack å rymt från stallet.
Känns som om det går lite väl hårt åt djuren nu. Men att Agust ska komma hem igen är jag rätt säker på, så länge inte Mickelräv blir sugen på kvällsfika,
Å så vill jag ha en islandshäst. En islandshäst. En islandshäst. Trodde väl aldrig att det var möjligt, men omöjligt var det iaf inte. Så har ni nån i rockärmen som ni vill bli av med, så är det bara att langa hit.
Hör hur barnen städar där uppe... Jag föregick med gott exempel o började städa, men sen kom jag helt plötsligt av mig... Kanske ska fortsätta med mitt goda exempel istället för att sitta här.
Barnen o jag är hemma idag, ska försöka S T Ä D A. Jag har försökt med det de senaste dagarna, dock utan resultat. Hoppas det går bättre idag... Hade en plan på att vänta ut Jimmy, så han tog tag i det hela, men sen slog det mig att det kan bli en orättvis och en evighets lång väntan. Han får sköta utejobbet så tar jag innejobbet. Idag iaf.
Undrar just hur det kan sitta så långt in, det här med o komma igång. Både städning o träning har samma inverkan tydligen. Å när klockan närmar sig tolv på natten kan jag ligga i sängen o tänka "oj, va sugen jag blev på ut o springa" eller "näemen, nu hade det varit perfekt att städa lite...Eller kanske pyssla med lite papper?".
DÅ, mitt i natten, känns sånna saker så himla enkla att göra, synd bara att det är mer eller mindre omöjligt just då.
Förmodligen är det därför det känns så lätt, för att jag vet att det inte är riktigt rimligt om jag ska vara en levandes människa dagen därefter.
Himlans fint väder är det ute iaf, men något för kallt för att sticka ut skallen i. Får vänta fram på dagen att solen värmer lite så ska nog jag och mina småtroll kunna trolla på oss längdskidor o ut en sväng. Nåja, det där lät ju ambitiöst. Teo kan hoppa i längddojjorna så går jag o Zebbe o hejjar på.
Jimmy är i Klövsjö o jobbar. Snickrar kallas det visst. Försökte med all min makt att få honom hemma idag, men... Ja, han är på jobbet nu iaf. Vi har en envis och fruktansvärd talang till o passa på att jobba när den andre är ledig. För i morgon har Jimmy sin lediga dag... Och jag... Jobbar! Sen åker han vart det nu var nånstans å ska leka rockstjärna tors-sön... Kan ha varit Ramundberget eller nå liknande.
Känner ni Agust? Eller har ni nån gång sett Agust? En liten (men tjock) lite kanin.
Han har hamnat i trotsåldern, tonåren och separationsåldern. Och helt enkelt tagit sitt pick o pack å rymt från stallet.
Känns som om det går lite väl hårt åt djuren nu. Men att Agust ska komma hem igen är jag rätt säker på, så länge inte Mickelräv blir sugen på kvällsfika,
Å så vill jag ha en islandshäst. En islandshäst. En islandshäst. Trodde väl aldrig att det var möjligt, men omöjligt var det iaf inte. Så har ni nån i rockärmen som ni vill bli av med, så är det bara att langa hit.
Hör hur barnen städar där uppe... Jag föregick med gott exempel o började städa, men sen kom jag helt plötsligt av mig... Kanske ska fortsätta med mitt goda exempel istället för att sitta här.
Igen!
Hade näst intill glömt bort att jag hade en blogg. Sen kom jag på att jag saknade den. Och hur smidigt det är med alla minnen som den spar åt oss. Familjen disträ. Knappt man kan komma ihåg åldrarna på barnen... Men det är för att tiden går så fort när man har roligt, Inte konstigt alls.
För att påminna mig själv om några år när jag kan gå in här o läsa så kan jag skriva om flytten. Nog för att jag sa att jag ville flytta om skolan lades ned. Söderut.
Båda sakerna stämde ju, sen är ju alla avstånd relativa. Men vi flyttade, och hamnade söderut. Har egentligen ingen aning egentligen, men jag låtsas att det är söder ut iaf. Rakt över vägen.
Att sälja huset gick fortare än tänkt och planerat, men tacksamt mottaget.
Nu bor vi alltså nere på "hemgårn" Oppi Lars. Var med skräckblandad förtjusning som grejerna åkte ner hit en efter en. Men vi trivs bra, och jag hoppas mormor o morfar är nöjda med att det är vi som bor här <3
Allt blev iaf mycket lättare, närmare hästarna o djuren, längre från väg och trafik. Det är vårt lilla paradis.
Saker som ska göras får vi ta eftersom, bit för bit... Å ut o leta renoveringspengar i diken. Eller panta flaskor,
Det är väl själva den vad det ska kosta kulor för att kunna få till det med allt.
Fick hjärtsnurp vid januarimånads räknebetalning... Oklokt va pengar som rullade iväg. Ingen mer sån månad, tack.
Jag har fått ny tjänst på korttidsboendet Bergsgården i Svenstavik, 50% och trivs som fisken i vattnet.
Jimmy leker fortfarande allt i allo. Snickrar, fäller träd, mjölkar, spelar med FEEJK å sånt. Sist jag såg honom såg han ut att må bra iaf.
Har haft besök av fina familjen Hanning tor-fre. Alltid lika avslappnat o lättsamt. Det är rätt häftigt med vänner som man kan umgås med genom o sova en middagslur tillexempel.
Och barnen, som är jämngamla med våra, lekte utan några som helst bekymmer. Enda bekymret kan vara kojan de byggde, å smyckade med julgranskulor och glitter. Har sällan skådat ett så glittrigt krypin!
Just nu har jag däremot heller inte sett ett så pass glittrigt golv... Dammsugaren ska väl ha lite föda idag oxå, så det passar väl bra så här på en fredag.
Jimmy är inne i Ösd o spelar på Plaza fre o lör, kommer hem på söndag, men då är nog jag mest troligt på jobb... Å när jag kommer hem åker han o leker bonde i Klövsjö.
Sällan jag behöver fundera över vad jag ska säga/skriva... Sånt brukar oftast komma efteråt för min del, och då helst saker jag inte borde sagt, gjort eller skrivit.
Men nu är det nästan så maskineriet får arbeta igen, kan hända det blir hjärn-träningsvärk i morgon, Ska bli spännande att se hur det slår ut.
Bästa Ellen kommer hit i kväll, ska ha barnen i morgon medan jag jobbar. Hoppas på fredagsmys... Men först ett helt hus som ska vändas tillbaka. Frågan är -orkar vi det?
Kråkan i Mamma Mu har annars kanske det bästa städknepet -Släck lampan, och tadaa, ingenting syns! Då kan man ju försöka inbilla sig en stund att det är fint. Kruxet är att inte gå någonstans, med risk för att snava på lego/tågbana/bilar/båtar/tåg osv...
Nej. Ska ta mig ett varv och titta.
För att påminna mig själv om några år när jag kan gå in här o läsa så kan jag skriva om flytten. Nog för att jag sa att jag ville flytta om skolan lades ned. Söderut.
Båda sakerna stämde ju, sen är ju alla avstånd relativa. Men vi flyttade, och hamnade söderut. Har egentligen ingen aning egentligen, men jag låtsas att det är söder ut iaf. Rakt över vägen.
Att sälja huset gick fortare än tänkt och planerat, men tacksamt mottaget.
Nu bor vi alltså nere på "hemgårn" Oppi Lars. Var med skräckblandad förtjusning som grejerna åkte ner hit en efter en. Men vi trivs bra, och jag hoppas mormor o morfar är nöjda med att det är vi som bor här <3
Allt blev iaf mycket lättare, närmare hästarna o djuren, längre från väg och trafik. Det är vårt lilla paradis.
Saker som ska göras får vi ta eftersom, bit för bit... Å ut o leta renoveringspengar i diken. Eller panta flaskor,
Det är väl själva den vad det ska kosta kulor för att kunna få till det med allt.
Fick hjärtsnurp vid januarimånads räknebetalning... Oklokt va pengar som rullade iväg. Ingen mer sån månad, tack.
Jag har fått ny tjänst på korttidsboendet Bergsgården i Svenstavik, 50% och trivs som fisken i vattnet.
Jimmy leker fortfarande allt i allo. Snickrar, fäller träd, mjölkar, spelar med FEEJK å sånt. Sist jag såg honom såg han ut att må bra iaf.
Har haft besök av fina familjen Hanning tor-fre. Alltid lika avslappnat o lättsamt. Det är rätt häftigt med vänner som man kan umgås med genom o sova en middagslur tillexempel.
Och barnen, som är jämngamla med våra, lekte utan några som helst bekymmer. Enda bekymret kan vara kojan de byggde, å smyckade med julgranskulor och glitter. Har sällan skådat ett så glittrigt krypin!
Just nu har jag däremot heller inte sett ett så pass glittrigt golv... Dammsugaren ska väl ha lite föda idag oxå, så det passar väl bra så här på en fredag.
Jimmy är inne i Ösd o spelar på Plaza fre o lör, kommer hem på söndag, men då är nog jag mest troligt på jobb... Å när jag kommer hem åker han o leker bonde i Klövsjö.
Sällan jag behöver fundera över vad jag ska säga/skriva... Sånt brukar oftast komma efteråt för min del, och då helst saker jag inte borde sagt, gjort eller skrivit.
Men nu är det nästan så maskineriet får arbeta igen, kan hända det blir hjärn-träningsvärk i morgon, Ska bli spännande att se hur det slår ut.
Bästa Ellen kommer hit i kväll, ska ha barnen i morgon medan jag jobbar. Hoppas på fredagsmys... Men först ett helt hus som ska vändas tillbaka. Frågan är -orkar vi det?
Kråkan i Mamma Mu har annars kanske det bästa städknepet -Släck lampan, och tadaa, ingenting syns! Då kan man ju försöka inbilla sig en stund att det är fint. Kruxet är att inte gå någonstans, med risk för att snava på lego/tågbana/bilar/båtar/tåg osv...
Nej. Ska ta mig ett varv och titta.
Kräkpåse
Känner mig som en påse kräk, alltså- inte speciellt bra.
Önskar jag kunde säga att det var magsjuka, och hur ofta önskar man sig själv det?
Men ikväll hade nog det varit bättre än det här.
Jag som hatar karusellturer verkar tydligen ha flyttat in i en.
Det måste ha hänt nån gång när jag sov, för annars skulle jag aldrig skriva på ett avtal som gjorde mig bofastt i något som snurrade så här fort. Och som om det inte vore nog med farten så snurrar den åt olika håll var o varannan minut. Passagerarna kräks, och spyan hamnar på mig.
Ungefär så är det. Inte heller finns det någon stopp-knapp, än mindre en dusch.
Metaforer, det är rätt bra saker för att beskriva en känsla eller situation.
Önskar jag kunde säga att det var magsjuka, och hur ofta önskar man sig själv det?
Men ikväll hade nog det varit bättre än det här.
Jag som hatar karusellturer verkar tydligen ha flyttat in i en.
Det måste ha hänt nån gång när jag sov, för annars skulle jag aldrig skriva på ett avtal som gjorde mig bofastt i något som snurrade så här fort. Och som om det inte vore nog med farten så snurrar den åt olika håll var o varannan minut. Passagerarna kräks, och spyan hamnar på mig.
Ungefär så är det. Inte heller finns det någon stopp-knapp, än mindre en dusch.
Metaforer, det är rätt bra saker för att beskriva en känsla eller situation.
Men Faaan!
Åh, va det tydligen behöver gå dåligt!! Jag är inte född till att vara organiserad, så är det bara. Jag skulle antagligen sköta mig allra bäst om jag fick leva i ett ständigt GEMENSAMT kaos. Men som det är nu, så är det bara jag som består av kaos, medan resten av världen är under kontroll. Eller, andra tycks ha kontroll på den del av världen de lever i.
Jag har noll koll och allt rinner mig ur händerna. I och med det så kommer jag ofta sent till ställen jag borde vara i tid till, eller ännu värre- Jag kommer inte alls! För... JAG GLÖMMER att jag ska vara nån annan stans än där jag är.
Ännu roligare är det ju de gånger jag dubbelbokar, men sen inte dyker upp på nåt av ställena, för jag har glömt o sen kommit på nånting annat.
Fy så dumt. Skamvrån- here I come.
Jag har noll koll och allt rinner mig ur händerna. I och med det så kommer jag ofta sent till ställen jag borde vara i tid till, eller ännu värre- Jag kommer inte alls! För... JAG GLÖMMER att jag ska vara nån annan stans än där jag är.
Ännu roligare är det ju de gånger jag dubbelbokar, men sen inte dyker upp på nåt av ställena, för jag har glömt o sen kommit på nånting annat.
Fy så dumt. Skamvrån- here I come.
Monday is here
Är ju alltid så dödligt trött på mornarna, har ingen att skylla dålig sömn på heller eftersom att barnen sover som stockar. Och oftast somnar de redan kl.18 och sover till runt klockan sju. Men som vuxen får man ju vara vaken lite längre om kvällarna, och jag har en tendens till att inte vilja lägga mig alls. Därav Zombiemamman på mornarna.
Men i morse hände nå konstigt, jag vaknade och kände mig inte alls speciellt trött. Vände mig om för att se hur nära döden klockan var. Men inte alls! Jag var i himelriket, livs levande och klockan var 08.30! Sovmorgon- ja tack.
Åt lite frukost och vankade oss senare än tänkt iväg på dagis. Där blev jag kvar i nästan en timme med de finaste barnen i världen. Sen hem och pyssla med papper. Papper och skriverier hit o dit. Never ending story.
Veckan som kommer verkar ha lite smått och gott att erbjuda.
Ikväll är det möte på jobbet.
I morgon blir det en lugn dag på fm, sen är det lite bestyr på kvällskvisten.
Onsdag ska jag vara begravningsentreprenör hela dagen, sitta på kontoret i S-vik.
Mamma o pappa åker till Island i morgon så då ska jag och mina systrar hjälpas åt med bbyrån.
Torsdag så har vi personaldag all day long, lika så fredag.
På lördag fyller minstingen 1år, så då ska vi ha lite saft och tårta. Lördag och söndag natt jobbar jag.
Men sen är det inte många nätter kvar till en månads semester, ska sitta som handen i handsken!
Zebben var trött efter dagisturen idag, slocknade i luften på väg ner på madrassen. Pysen och jag har varit ute och stökat lite, plockat in sånt där som bara retat en en längre tid, men som man inte gjort något åt.
Nu leker han inne på sitt rum, låter som om han har fullt upp med traktorer som måste åka och tankas.
Tjingeling.
Men i morse hände nå konstigt, jag vaknade och kände mig inte alls speciellt trött. Vände mig om för att se hur nära döden klockan var. Men inte alls! Jag var i himelriket, livs levande och klockan var 08.30! Sovmorgon- ja tack.
Åt lite frukost och vankade oss senare än tänkt iväg på dagis. Där blev jag kvar i nästan en timme med de finaste barnen i världen. Sen hem och pyssla med papper. Papper och skriverier hit o dit. Never ending story.
Veckan som kommer verkar ha lite smått och gott att erbjuda.
Ikväll är det möte på jobbet.
I morgon blir det en lugn dag på fm, sen är det lite bestyr på kvällskvisten.
Onsdag ska jag vara begravningsentreprenör hela dagen, sitta på kontoret i S-vik.
Mamma o pappa åker till Island i morgon så då ska jag och mina systrar hjälpas åt med bbyrån.
Torsdag så har vi personaldag all day long, lika så fredag.
På lördag fyller minstingen 1år, så då ska vi ha lite saft och tårta. Lördag och söndag natt jobbar jag.
Men sen är det inte många nätter kvar till en månads semester, ska sitta som handen i handsken!
Zebben var trött efter dagisturen idag, slocknade i luften på väg ner på madrassen. Pysen och jag har varit ute och stökat lite, plockat in sånt där som bara retat en en längre tid, men som man inte gjort något åt.
Nu leker han inne på sitt rum, låter som om han har fullt upp med traktorer som måste åka och tankas.
Tjingeling.
Länge sen sist.
Det här med bloggande hamnade visst på sidan som det verkar. Han varken haft tid, inspiration, ork eller lust. Antagligen är det mest tiden som satt sina käppar i hjulet för mig.
Det slog mig idag, Zeb fyller 1år om mindre än en vecka... Vart har hans första år tagit vägen? Lite av en ångest att tiden rinner en ur händerna och hur man än försöker så får man inte fatt den. Den sand som runnit får man aldrig mer tillbaka, men den sand som rinner ska jag försöka nypa tag i, varje litet korn förvandlas i mina händer till guld.
I en liten ask lägger jag alla mina guldkorn, för att sen kunna öppna, minnas och känna all lycka mina barn har gett mig, och kommer att ge!
Sommaren är äntligen och knackar på dörren, solen har förstått att den åter ska värma oss. Skuggan ligger lite i lä och har fortfarande kylan i sina händer, men tids nog blir nog även skuggan varm.
Barn som hästar har haft både vår som sommarkänslor. Härligt med spring i benen och liv i blicken.
Vi har gjort sommar uppe i buan, under städdagen tog Teo sig sitt första, om än lite ofrivillga, dopp. Ett magplask i bäcken. Så klart blev han väldigt ledsen, kallt som det var. Jag med min lilla hönshjärna trodde ju så klart att han blev rädd. Men icke. Han var arg för att han blivit blöt.
Söndag ikväll. Mina humörsvägningar är inte av sammet, men ikväll är det lite av vemod, ledsenhet, sorg eller nå annat deppigt som bitit tag i mig. Tidigare idag var jag arg, innan det glad och lycklig. I morse var jag bara trött, helt oförmögen till att få upp mina ögon. Men vad är det med mig?!
Det slog mig idag, Zeb fyller 1år om mindre än en vecka... Vart har hans första år tagit vägen? Lite av en ångest att tiden rinner en ur händerna och hur man än försöker så får man inte fatt den. Den sand som runnit får man aldrig mer tillbaka, men den sand som rinner ska jag försöka nypa tag i, varje litet korn förvandlas i mina händer till guld.
I en liten ask lägger jag alla mina guldkorn, för att sen kunna öppna, minnas och känna all lycka mina barn har gett mig, och kommer att ge!
Sommaren är äntligen och knackar på dörren, solen har förstått att den åter ska värma oss. Skuggan ligger lite i lä och har fortfarande kylan i sina händer, men tids nog blir nog även skuggan varm.
Barn som hästar har haft både vår som sommarkänslor. Härligt med spring i benen och liv i blicken.
Vi har gjort sommar uppe i buan, under städdagen tog Teo sig sitt första, om än lite ofrivillga, dopp. Ett magplask i bäcken. Så klart blev han väldigt ledsen, kallt som det var. Jag med min lilla hönshjärna trodde ju så klart att han blev rädd. Men icke. Han var arg för att han blivit blöt.
Söndag ikväll. Mina humörsvägningar är inte av sammet, men ikväll är det lite av vemod, ledsenhet, sorg eller nå annat deppigt som bitit tag i mig. Tidigare idag var jag arg, innan det glad och lycklig. I morse var jag bara trött, helt oförmögen till att få upp mina ögon. Men vad är det med mig?!
Galen
Jag är inte död. Jag lever- i allra högsta grad. Det har bara inte funnits någon tid till att skriva ner vad vi gör under tiden. Huset känns alldeles tomt och tyst. Jimmy är inte hemma och barnen sover.
Har haft en härlig dag full av äventyr. Det största var nog ändå Storsjöbadet. Pysen är som en liten fisk i vattnet och kastar sig med glädje ut för varje rutschkana han ser medan mamman står med hjärtat i halsgropen och vill grina av höjdskräck. Idag blev tillomed jimmy åksjuk...Men inte pysen inte. Dåre.
Det var flera veckor sen jag skrev sist. Har säkert hänt en hel hög med saker, men det mesta av vikt är ju något som väger tungt för oss, men som nog blåses förbi som en vind för er alla.
Jag har upplevt ren förskräckelse, maktlöshet och rädsla. Allt kom i ett o samma paket.
I måndags försvann Teo från dagis, jag mötte personal efter vägen när jag var ute med en av hästarna. En personal som var ute och letade efter mitt barn. Paniken bet tag i mig direkt, var hade han tagit vägen?
Han hade försvunnit när de var ute på gården och lekte... Men var? En personal hade varit hem till oss och letat, men där fanns ingen skymt av honom. Min första tanke var att det hade rasat från ngt tak och... ja. En annan tanke var att han gått ut i skogen o tagit vägen nån stans eller fastnat i snön. En liten pojke har ju inte en suck mot all den snön som är nu. En del av mig ville stänga in mig i ett litet hörn, blunda och låtsas att han satt på samling med de andra barnen. En annan bit ville skrika och vara allmänt förbannad. En tredje försökte tänka lugnt och logiskt. En femte hittade på alla möjliga hemska senarior. Och en sjätte var ju tvungen att lämna hästen nån stans.
Efter kanske tjugo minuter hittades han hemma i våran källare. Gråtandes i ett hörn satt han o sa att han var ledsen. Han var ledsen, men ingen var gladare än mig att han var återfunnen. Rädslan över att han ett försvunnet barn, om än bara för tjugo minuter, är den värsta känslan jag någonsin fått känna. Aldrig mer.
Jack, Shettisen vi har, har fått fång och står på stallvila. Rappe, nordisen, tycker det är ytterst löjligt o vill att han ska leka i hagen istället.
Jimmy är i stockholmo i tre veckor. Det är lika roligt som det låter. Med andra ord inte alls.
Jag har gått intro på natt, och i morgon börjar jag på min tjänst. 52% natt på ålderdomshemmet i Åsarna. 52% motsvarar ca 8 nätter på fem veckor. Men med en lön som är helt ok. Det är nog inge synd om mig.
Moa Andersson är ny ordinarie ledamot i Bygg- och miljö from nu, första mötet på torsdag.
Har fått ett erbjudande som jag nog tyvärr måste säga nej till. Man kan inte hinna med allt, och det kräver verkligen sin tid.
Framtiden har tagit en ny väg för oss, men än är inte framtiden här.
Teo har varit till tandläkaren och alla tänder glänste, och närvaron av tandtroll var noll.
Idag kunde man skymta en vit liten pryl i munnen på honom, första tanden är på väg! 9,5 månad gammal.
Jag har världens bästa vänner runt om mig, och är oerhört tacksam för det!
...Det var några punkter om vad som varit det.
Om veckan som kommer då...
måndag/tisdag- jobba natt
onsdag- sova/ledig vad jag vet
torsdag- möte bygg o miljö
fredag/lördag- jobba natt.
söndag- sova kanske
Har haft en härlig dag full av äventyr. Det största var nog ändå Storsjöbadet. Pysen är som en liten fisk i vattnet och kastar sig med glädje ut för varje rutschkana han ser medan mamman står med hjärtat i halsgropen och vill grina av höjdskräck. Idag blev tillomed jimmy åksjuk...Men inte pysen inte. Dåre.
Det var flera veckor sen jag skrev sist. Har säkert hänt en hel hög med saker, men det mesta av vikt är ju något som väger tungt för oss, men som nog blåses förbi som en vind för er alla.
Jag har upplevt ren förskräckelse, maktlöshet och rädsla. Allt kom i ett o samma paket.
I måndags försvann Teo från dagis, jag mötte personal efter vägen när jag var ute med en av hästarna. En personal som var ute och letade efter mitt barn. Paniken bet tag i mig direkt, var hade han tagit vägen?
Han hade försvunnit när de var ute på gården och lekte... Men var? En personal hade varit hem till oss och letat, men där fanns ingen skymt av honom. Min första tanke var att det hade rasat från ngt tak och... ja. En annan tanke var att han gått ut i skogen o tagit vägen nån stans eller fastnat i snön. En liten pojke har ju inte en suck mot all den snön som är nu. En del av mig ville stänga in mig i ett litet hörn, blunda och låtsas att han satt på samling med de andra barnen. En annan bit ville skrika och vara allmänt förbannad. En tredje försökte tänka lugnt och logiskt. En femte hittade på alla möjliga hemska senarior. Och en sjätte var ju tvungen att lämna hästen nån stans.
Efter kanske tjugo minuter hittades han hemma i våran källare. Gråtandes i ett hörn satt han o sa att han var ledsen. Han var ledsen, men ingen var gladare än mig att han var återfunnen. Rädslan över att han ett försvunnet barn, om än bara för tjugo minuter, är den värsta känslan jag någonsin fått känna. Aldrig mer.
Jack, Shettisen vi har, har fått fång och står på stallvila. Rappe, nordisen, tycker det är ytterst löjligt o vill att han ska leka i hagen istället.
Jimmy är i stockholmo i tre veckor. Det är lika roligt som det låter. Med andra ord inte alls.
Jag har gått intro på natt, och i morgon börjar jag på min tjänst. 52% natt på ålderdomshemmet i Åsarna. 52% motsvarar ca 8 nätter på fem veckor. Men med en lön som är helt ok. Det är nog inge synd om mig.
Moa Andersson är ny ordinarie ledamot i Bygg- och miljö from nu, första mötet på torsdag.
Har fått ett erbjudande som jag nog tyvärr måste säga nej till. Man kan inte hinna med allt, och det kräver verkligen sin tid.
Framtiden har tagit en ny väg för oss, men än är inte framtiden här.
Teo har varit till tandläkaren och alla tänder glänste, och närvaron av tandtroll var noll.
Idag kunde man skymta en vit liten pryl i munnen på honom, första tanden är på väg! 9,5 månad gammal.
Jag har världens bästa vänner runt om mig, och är oerhört tacksam för det!
...Det var några punkter om vad som varit det.
Om veckan som kommer då...
måndag/tisdag- jobba natt
onsdag- sova/ledig vad jag vet
torsdag- möte bygg o miljö
fredag/lördag- jobba natt.
söndag- sova kanske
söndag
Den tråkigaste dagen.
Ja, så är det nog. Den tråkigaste av alla dagar har vi nog idag i det här huset.
All energi, som iof var knapp förut, verkar ha susat ut genom dörren när den stog på glänt. Och i det här snöovädret lär den nog bli svår att hitta igen. Men det är kanske som dom säger, det som göms i snö kommer upp i tö.
Så jag väntar på våren då jag åter ska finna min energi lite lätt nerkyld på nån lätt framtinad plats, sen ska jag ge den värme och närhet för att se hur det sedan växer fram o jag börjar känna mig energisk igen.
Jag tror det kallas framtidstro.
Zebben är fortfarande krasslig i magen, men helt klart bättre än igår. En hel flaska majsvälling har fått stanna i hans mage nu, en halv i morse och en halv för en stund sen. Eller, fått stanna o stanna... Men den har inte kommit upp igen, men ut... ;)
Men bättre ner än upp om ni frågar mig.
Teo är lite lätt rastlös och försöker hitta så många saker som möjligt som kan reta hans mors redan korta humör :( Var tvungen att skärpa upp mig på rikigt och stoppa mitt dåliga humör i bakfickan. Så vi tog o knådade oss lite chokladbollar. Mysigt.
Nu längtar vi efter pappan i familjen. När han kommer hem så ska vi uuuut! Måste ha frisk luft.
Ja, så är det nog. Den tråkigaste av alla dagar har vi nog idag i det här huset.
All energi, som iof var knapp förut, verkar ha susat ut genom dörren när den stog på glänt. Och i det här snöovädret lär den nog bli svår att hitta igen. Men det är kanske som dom säger, det som göms i snö kommer upp i tö.
Så jag väntar på våren då jag åter ska finna min energi lite lätt nerkyld på nån lätt framtinad plats, sen ska jag ge den värme och närhet för att se hur det sedan växer fram o jag börjar känna mig energisk igen.
Jag tror det kallas framtidstro.
Zebben är fortfarande krasslig i magen, men helt klart bättre än igår. En hel flaska majsvälling har fått stanna i hans mage nu, en halv i morse och en halv för en stund sen. Eller, fått stanna o stanna... Men den har inte kommit upp igen, men ut... ;)
Men bättre ner än upp om ni frågar mig.
Teo är lite lätt rastlös och försöker hitta så många saker som möjligt som kan reta hans mors redan korta humör :( Var tvungen att skärpa upp mig på rikigt och stoppa mitt dåliga humör i bakfickan. Så vi tog o knådade oss lite chokladbollar. Mysigt.
Nu längtar vi efter pappan i familjen. När han kommer hem så ska vi uuuut! Måste ha frisk luft.
Knack, Knack!
...Så var den här. Den härliga magsjukan.
I detta hus råder för tillfället fullkomligt besöksförbud.
Jag känner mig som familjen Virus.
Än så länge är det bara Zebben som är sjuk, men det är inte bara, för det räcker till och blir över.
Stackars lilla skrutt.
I detta hus råder för tillfället fullkomligt besöksförbud.
Jag känner mig som familjen Virus.
Än så länge är det bara Zebben som är sjuk, men det är inte bara, för det räcker till och blir över.
Stackars lilla skrutt.
Likgiltig
Fredagen ligger snart bakom oss, och vad har den under dagen erbjudit?
Fredagen började ju egentligen inatt då klockan rullade in på midnatt. Och vid den tiden ungefär vaknade pysen, han ville sova med mamma. Klart han får. Vi låg och pratade en stund, bara han och jag i dubbelsängen. Jimmy var inne i stan med Feejk-grabbarna. Teo ville ringa och sjunga för sin pappa o säga god natt, så visst. Jag tog telefonen o ringde, men möttes av mobilsvar. Jag tittade på Teo och sa "Nä, det går inte ringa till pappa, det är mobilsvar". Hade inte väntat mig något svar, men lika snabbt som min mening tog slut gav han en fråga tillbaka "Ja, äj det slut på batteji i hans telefon ellej?", jag kunde inte låta bli att skratta å hålla med. Han får hjärtat att smälta om och om och om igen!
Sen somnade vi och sov till straxt efter åtta då det var dags att upp o hoppa.
Telefonerna har ringt om vart annat, har inte hunnit prata klart i en telefon förenst det ringer i den andra. Mesta dels är det folk som har frågor om skolnedläggningar och annat inom politiken. Både spännande och roligt!
Pysen har sett lite barnprogram, lekt med sina bilar, ritat och läst bok. Ja, det mesta har vi gjort tillsammans då Zebben är inne i en riktig sömn-period just nu.
Vid eftermiddan tog vi oss en pulktur ner till hästarna, lite borsta och pyssla o så la jag på dem täcken, snön vräker ner o då föredrar jag nog att ha täcken på dem. I morgon blir det en tur i djupsnö, ska bli mysigt!!
Jaha... Jimmy? Ne, han är inte hemma, har knappt sett han sen i tisdags. Men kommer förhoppningsvis att få se en skymt av honom i morgon eller eventuellt söndag.
...Likgiltighet...Jovars.
Fredagen började ju egentligen inatt då klockan rullade in på midnatt. Och vid den tiden ungefär vaknade pysen, han ville sova med mamma. Klart han får. Vi låg och pratade en stund, bara han och jag i dubbelsängen. Jimmy var inne i stan med Feejk-grabbarna. Teo ville ringa och sjunga för sin pappa o säga god natt, så visst. Jag tog telefonen o ringde, men möttes av mobilsvar. Jag tittade på Teo och sa "Nä, det går inte ringa till pappa, det är mobilsvar". Hade inte väntat mig något svar, men lika snabbt som min mening tog slut gav han en fråga tillbaka "Ja, äj det slut på batteji i hans telefon ellej?", jag kunde inte låta bli att skratta å hålla med. Han får hjärtat att smälta om och om och om igen!
Sen somnade vi och sov till straxt efter åtta då det var dags att upp o hoppa.
Telefonerna har ringt om vart annat, har inte hunnit prata klart i en telefon förenst det ringer i den andra. Mesta dels är det folk som har frågor om skolnedläggningar och annat inom politiken. Både spännande och roligt!
Pysen har sett lite barnprogram, lekt med sina bilar, ritat och läst bok. Ja, det mesta har vi gjort tillsammans då Zebben är inne i en riktig sömn-period just nu.
Vid eftermiddan tog vi oss en pulktur ner till hästarna, lite borsta och pyssla o så la jag på dem täcken, snön vräker ner o då föredrar jag nog att ha täcken på dem. I morgon blir det en tur i djupsnö, ska bli mysigt!!
Jaha... Jimmy? Ne, han är inte hemma, har knappt sett han sen i tisdags. Men kommer förhoppningsvis att få se en skymt av honom i morgon eller eventuellt söndag.
...Likgiltighet...Jovars.
Nattsömn?
Torsdagmorgon, och här går vi runt o trasar i långkalsonger, mjukisbyxor eller alternativet enbart blöja under en filt. Har haft en natt skänkt från någon som inte ville oss det allra bästa. Har med andra ord legat som en tumstock, samtidigt som man haft två små troll rullandes omkring sig, helst över sig. Teo vaknade runt 22 igår kväll och var ledsen, ledsen på riktigt och hade ont i fötterna. Tårar och gråt, det är ju inte första gången det händer, men det är lika otrevligt varje gång. Han har ju haft det här sen han var 1år... Ringde sjukvårdsuppl. Recept: Alvedon. Och sen sov pojken.
Zeb var i sitt esse fram till kl.23 igår, sjöng så att glasrutorna skallrade, och vi andra blev hörselskadade.
Straxt efter tolv sov hela familjen. Runt tre-fyra kom tassande små fötter in till oss, det var Pysen som vaknat och ville krypa ner hos oss. "hej min mamma, nu har jag inte ont i fötterna. Jag fick medicin o då blev det bra!" sa han glatt, sen pekade han på Jimmy och sa "titta där är min stora, stora, stora pappa!"... efter det somnade vi alla om. Tills Zebben vaknade och ville göra oss sällskap i sängen. I natt konstaterade jag att vi vill köpa en extra säng, eller en större dubbelsäng. Runt fem-sex brände Jimmy sig. Ne, kanske inte ordagrant, men Pysen var stekhet och hade över 39 i feber. Tuss i lull. Så här på förmiddan har han fortfarande feber, men är ändå opåverkad som tur är. Kanske är det nå vattkoppor på gång? Kanske får jag två dalmatinerungar här framöver. Prick-Pysen och Prick-Proppen.
Nu får vi vänta o se vad dagen vill erbjuda. Som min näsa vädrar nu så är det först blöjbyte som hägrar...
Ha en trevlig dag!
Zeb var i sitt esse fram till kl.23 igår, sjöng så att glasrutorna skallrade, och vi andra blev hörselskadade.
Straxt efter tolv sov hela familjen. Runt tre-fyra kom tassande små fötter in till oss, det var Pysen som vaknat och ville krypa ner hos oss. "hej min mamma, nu har jag inte ont i fötterna. Jag fick medicin o då blev det bra!" sa han glatt, sen pekade han på Jimmy och sa "titta där är min stora, stora, stora pappa!"... efter det somnade vi alla om. Tills Zebben vaknade och ville göra oss sällskap i sängen. I natt konstaterade jag att vi vill köpa en extra säng, eller en större dubbelsäng. Runt fem-sex brände Jimmy sig. Ne, kanske inte ordagrant, men Pysen var stekhet och hade över 39 i feber. Tuss i lull. Så här på förmiddan har han fortfarande feber, men är ändå opåverkad som tur är. Kanske är det nå vattkoppor på gång? Kanske får jag två dalmatinerungar här framöver. Prick-Pysen och Prick-Proppen.
Nu får vi vänta o se vad dagen vill erbjuda. Som min näsa vädrar nu så är det först blöjbyte som hägrar...
Ha en trevlig dag!
Men nu då!
Har vässat fingrarna så att det ska kunna springa fort, fort, fort över tangentbordet. Det är ungefär den tiden jag har till att skriva. Men när det går fort, ja, då kan det oxå fort gå fel. Hav överseende.
I en blogg kan det förvisso vara förlåtligt om det skulle råka på att bli något sluthastat beslut som sedan inte följs upp, men det är en annan sak i verkligheten. Verkligheten som i Politik.
För er som inte visste det sen innan så är jag en sån där liten politiker-räv. En gammal dam sa till mig för någon dag sedan att "blir man inge anne så blir man politiker".
Men nu är jag i alla fall inne i den snurren, och jag börjar få lite lagom koll på beslutsgången och annat innom denna värld. Men jag har oxå blivit varse om att det man får lära sig på dagis med att visa respekt, kompromissa och hitta lösningar inte alls är vad den vuxna världen inom politik alltid erbjuder och kommer ihåg. Eller så gick vi på olika dagis. Kanske har vi olika föräldrar, olika värderingar och olik syn på samhället. Ja, så måste det nästan vara.
Men hur skulle det se ut om man inte hade delade åsikter? Det är ju i de delade åsikterna man kan hitta nya lösningar. Alfabetet har många fler bokstäver än enbart alternativ A och B. Kanske ska vi börjar leta efter de efterföljade vokalerna och konstonanterna? Kanske ligger lösnigen på alla problem i bokstav T?
Jag får sätta mig o rabbla alfabetet helt enkelt.
Skolnedläggningen är ju för tillfället Bergs kommuns heta potatis. Jag kan inte riktigt påstå att jag varit med o kokat den. Bergspartiet har istället velat vrida av plattan, vi har sett hur potatisen mer och mer blir sönderkokt. Slutsatsen säger sig självt. Sönderkokt potatis slutar oftast i potatismos.
För mig står gåtan kvar. Hur ska vi få resterande politiker att inse vad nedläggningar av byskolor skulle innebära? Möjligt vis en knapp besparing under -09. Det kan jag må hända hålla med om, men som sagt, jag tror att den är knapp. Vi vrider fram klockan och byter kalender på väggen. På den nya står det 2017. Hur ser det ut i Bergs kommun då? Är vi rikare, lyckligare och har bättre pedagogisk personal tack vare skolnedläggningarna?
Har barnen det lika bra då som nu?
Hur ser våra byar ut? Är husen fyllda av liv med barnfamiljer som älskar tanken på att lämna över barnen till en stressad busschaufför som hinner lämna busshållsplatsen innan barnen ännu inte hunnit sätta sig? Kommer vi då ha accepterat miljökonsekvenserna som detta ger i långa loppet? Och har vi då kommit över och förträngt att våra barn åker minst två mil enkel resa, i en verklig mobbingfälla utan någon vuxen som kan ta ansvar?
Och har vi oxå lyckats blunda nog hårt för tanken av att våra barn inte alla dagar får någon plats att sitta på, utan får istället nöja sig med att sitta i gången. Kan vi någonsin blunda så hårt att alla konsekvenser försvinner in i ett rosa moln av total lycka- för vi sparade ju ändå x-tusen på att lägga ner skolorna?
Veckan som varit
Varje söndag sitter jag och Jimmy tillsammans i soffan, hjärnan är närmare stand-by än nån gång annars, och mitt i frustrationen försöker vi komma på vad vi haft för oss under veckan som nu ligger bakom oss.
Och även om vi gång på gång försöker att veva i gång minnet så är det lite som dyker upp, Men för vårat eget bästa får man sammanfatta så gott det går.
Måndag- bara kontaktsignal dyker upp, jag har ingen aning om vad vi gjorde.
Tisdag- jag var på möte o sen jobbade jag natt. Jimmy var till ljundalen-ösd en tur på kvällen,
sen blev det ambulansfärd med minste herren här i huset. Pappa kom upp o passade pysen.
Onsdag-blev det lite sovet på, men allt gick i slowmotion.
Torsdag- Pysen fick vara hemma från dagis, alla fyra tog en härlig vila mitt i dagen. Jimmy jobbade en sväng på dagis, jag var på möte, jimmy o barna´ var hemma o mådde gott.
Fredag- Gjorde vi mest ingenting på, var en sväng till svenstavik o hämtade ut lite medikamente.
Lördag- En tur till strömsund o blev med häst, in en sväng hos stora grabben billy, hem o sooov.
Söndag- varit ute en hel del, lite pylka o så. CoF var här på middag.
I morgon är en ny dag, en ny vecka och en massa nya planer!
Och även om vi gång på gång försöker att veva i gång minnet så är det lite som dyker upp, Men för vårat eget bästa får man sammanfatta så gott det går.
Måndag- bara kontaktsignal dyker upp, jag har ingen aning om vad vi gjorde.
Tisdag- jag var på möte o sen jobbade jag natt. Jimmy var till ljundalen-ösd en tur på kvällen,
sen blev det ambulansfärd med minste herren här i huset. Pappa kom upp o passade pysen.
Onsdag-blev det lite sovet på, men allt gick i slowmotion.
Torsdag- Pysen fick vara hemma från dagis, alla fyra tog en härlig vila mitt i dagen. Jimmy jobbade en sväng på dagis, jag var på möte, jimmy o barna´ var hemma o mådde gott.
Fredag- Gjorde vi mest ingenting på, var en sväng till svenstavik o hämtade ut lite medikamente.
Lördag- En tur till strömsund o blev med häst, in en sväng hos stora grabben billy, hem o sooov.
Söndag- varit ute en hel del, lite pylka o så. CoF var här på middag.
I morgon är en ny dag, en ny vecka och en massa nya planer!
Blivit med häst i plural
Herre i min låda, dagarna är fullsmäckade med olika saker, allt från politik till jobb och annat skoj! Varje kväll är man lika trött, men tjurar ändå uppe någon minut för länge, för att sen förbanna sig på morgonen då varken kropp eller ögon har lust att vakna. Är huvet dumt får kroppen lida, är det inte så man säger?
Idag har vi haft barnvakt på olika hålla åt våra små troll. Zebben har varit hos farmor o Pysen hos faste. Jag och Jimmy har varit en sväng till Strömsund, och i kväll kan vi mer eller mindre säga att vi blivit med häst. Eller, häst i plural eftersom att det är två. Som sagt. Det rullar.
Tjocka, lurviga saker är det... Och kul ska det bli! Båda går att både rida o köra, så vi får hoppas på nån slädtur framöver!!
Lille herr Jack
....Och nordisherren Rappe!
Ryggvärk
Fick mig en hääärlig och alldeles underbar sovmorgon i morse! Så skönt att få ligga där under täcket och veta att man både kan och får slumra en stund till. I vardagsrummet hördes ljud av en skrattande Teo och en lite små-pratande Zeb. Den bästa morgonen!
Tog en promenix till CoF där det blev lite lunch, härligt. Efter lunchen tog jimmy, pysen och de andra sig en skotertur... Jag o zebben gick hem. Hade skriverier på schemat. Knackade fram några ord, sen körde jag fast. Tror nån kommer o drar loss mig så småning om, sen ska ni få se! :)
Bad till pysen nu, sen är det nog god natt o sov gott för en stund!
....Jimmy är å mjölkar....MUUUU