Gråt.
Idag har jag ju inte gråtit en enda gång, för idag har jag inte glömt nåt vad jag kan minnas.
Hadde öppningen på dagis i morse, skulle börja klockan sju. Ställde klockan på 06.30 igår innan jag la mig, vaknade kl.06.54- och klockan hade inte ringt. Jag hade ställt den, men inte aktiverat. Men bor man granne med jobbet så gör man, så jag hann i tid!
Skulle ta å laga lite mannagryns gröt till grynen på dagis, ja, och som vi alla vet så är jag inte direkt född i köket. Att koka upp mjölken gick galant, så i med litte pulver och sen är det ju klart! Hur svårt kan det vara?
Busenkel frukost som går både snabbt å fort- om man vet vad man håller på med.
Jag ska inte gå in på detaljer, men det hela slutade med att en av de andra i personalstyrkan stog med en mixer för att få bort klumparna jag skapat- som i ett mästervärk.
Efter mycket skratt och klumpfri gröt fortsatte dagen.
Jag fick sluta tidigt, och runt 12 kom Anna och världens vackraste Ante på besök. Teo och han leket så bra så!
När Anna sen for hemöver gick jag o Teo till mormor för att hjälpa henne med lite papper o sånt, blev där nån timme o var hemma lagom tills Jimmy kom hem. Och i mellan att han kom hem till nu så har det inte hänt speciellt mycket, trilskats med datorn, tittat på Jimmy o Teo när de badade badkar o lite sånt.
Men höjdpunkten var ändå när jag loggade in på blogg.se och läste min systers kommentar- och tårarna rann, men av lycka.
Jag o Teo älskar våran "Tante"!
Hadde öppningen på dagis i morse, skulle börja klockan sju. Ställde klockan på 06.30 igår innan jag la mig, vaknade kl.06.54- och klockan hade inte ringt. Jag hade ställt den, men inte aktiverat. Men bor man granne med jobbet så gör man, så jag hann i tid!
Skulle ta å laga lite mannagryns gröt till grynen på dagis, ja, och som vi alla vet så är jag inte direkt född i köket. Att koka upp mjölken gick galant, så i med litte pulver och sen är det ju klart! Hur svårt kan det vara?
Busenkel frukost som går både snabbt å fort- om man vet vad man håller på med.
Jag ska inte gå in på detaljer, men det hela slutade med att en av de andra i personalstyrkan stog med en mixer för att få bort klumparna jag skapat- som i ett mästervärk.
Efter mycket skratt och klumpfri gröt fortsatte dagen.
Jag fick sluta tidigt, och runt 12 kom Anna och världens vackraste Ante på besök. Teo och han leket så bra så!
När Anna sen for hemöver gick jag o Teo till mormor för att hjälpa henne med lite papper o sånt, blev där nån timme o var hemma lagom tills Jimmy kom hem. Och i mellan att han kom hem till nu så har det inte hänt speciellt mycket, trilskats med datorn, tittat på Jimmy o Teo när de badade badkar o lite sånt.
Men höjdpunkten var ändå när jag loggade in på blogg.se och läste min systers kommentar- och tårarna rann, men av lycka.
Jag o Teo älskar våran "Tante"!
Börda.
Vet ni, en sak ni kanske inte visste innan.
Varje dag är en dag av FULL tankeverksamhet för mig. Det hela går ut på att inte glömma något på en hel dag. Det låter säkert som ett helt vanligt problem som vi alla lider av, och alla glömmer vi saker lite titt som tätt, jag vet.
Men för mig har det nästan blivit som en kamp mot mig själv, jag verkligen försöker, men helt utan resultat.
Och sanningen att säga så är det rätt jobbigt. I början tänkte jag att "alla glömmer", och vem jag än pratade med så var de lika dan. Det var helt klart en tröst för mig. Men sen höll det inte som någon tröst. Många kan skratta åt mig just för mitt dåliga minne, det blev oxå en tröst, ett tag. Men nu håller inte det heller längre, nu är det bara jobbigt.
Jag har försökt med larm och påminnelser på telefonen, listor och lappar. Men ingenting hjälper. Jag försökte skärpa mig, för o se om det var min konsentration som brast, men inte heller då blev det bättre, så nu vet jag inte vad jag ska göra?
Men det är lixom inte kul längre, bara jobbigt och jag känner mig som en stor börda för alla om kring mig. Aldrig kan man be mig om något, och sen vara säker på att jag utför det.
Och jag gör det ju inte för att jävlas, och inte heller bara skiter jag i det. Det bara försvinner bort.
Igår kväll var jag alldeles gråtfärdig innan dagen var slut. Idag har jag gråtit innan dagen ens nått sitt slut.
För det första skulle jag på ICA och handla till mormor, skrev en lapp för att komma ihåg vad jag skulle handla. Bröd, gurka och mjölk stod det på lappen.
Väl framme på ICA så hade jag glömt bort vad jag skulle köpa, och lappen jag skrivit hade jag glömt att jag skrivit, som tur var så hittade jag lappen efter ett tag. Så det gick bra.
Sen var vi iväg och hälsade på Teo's bonus-gammelfarmor i Rörön, och där glömde jag ingenting, så dagen kändes rätt Ok så länge. Åkte ner till Svenstavik igen för att titta på lite Me and I kläder, köpte några plagg, tog Teo, hans skor och mössa och gick ut till bilen. Med Teo i ena handen och grejerna i den andra blev det krångligt att sätta in pysen i bilen, så jag la skorna och mössan på biltaket och satte in Teo i bilen.
När jag sen kom hem hit, klev ur bilen och skulle sätta på Teo mössa å skorna så hittade jag inte grejerna. Letade igenom hela bilen men kunde inte förstå var de tog vägen, fören min telefon ringde och jag såg Veronicas namn på displayen, då slog det mig. Jag hade glömt sakerna på biltaket och åkt. Veronica, som är min låne-favorit, som alltid har med sig dubbelt utifall att jag glömt något, som igår när vi skulle på babysim och jag inte hittade Teos badbyxor, så ringde Veronica o sa att jag inte behövde bekymra mig, hon hade med sig ett extra par. Badbyxorna hittade jag idag. Jag hade dem i tvättmaskinen.
Men efter samtalet idag, då Veronica berättade att hon hittan mössan och en sko så började jag att gråta.
Jag orkar inte vara så här! Jag känner mig som en stor börda som snart glömmer att hämta mitt eget barn på dagis.
Skulle göra köttfärs idag, vred på pannan hällde i lite olja, pratade med Jimmy och Teo, och glömde helt bort att plattan var på. Nu är det satans kallt i huset för jag har fått vädrat hela huset.
Men VARFÖR blir det så här? Jimmy skrattar och jag gråter. Det är inte, inte, inte roligt längre.
Jag lovar att ringa folk, men jag ringer aldrig. Jag lovar att hälsa på folk, men jag kommer aldrig. Jag bestämmer möten med dyker inte upp. Jag dubbelbokar och det blir kaos. Jag lagar mat och bränner allt.
Gud så trött jag är på mig själv.
En del av mig vill tro att det enbart är slarv, men samtidigt så vet jag att det inte är det... Det är något annat.
Ska jag komma ihåg att inte bränna maten så måste jag stå vid spisen HELA tiden, inte vända en sekund på mig, vilket är helt omöjligt när jag har Teo vaken. Jag orkar inte.
hej o tack från gnällspiken aka glömsker aka den tunga bördan.
Varje dag är en dag av FULL tankeverksamhet för mig. Det hela går ut på att inte glömma något på en hel dag. Det låter säkert som ett helt vanligt problem som vi alla lider av, och alla glömmer vi saker lite titt som tätt, jag vet.
Men för mig har det nästan blivit som en kamp mot mig själv, jag verkligen försöker, men helt utan resultat.
Och sanningen att säga så är det rätt jobbigt. I början tänkte jag att "alla glömmer", och vem jag än pratade med så var de lika dan. Det var helt klart en tröst för mig. Men sen höll det inte som någon tröst. Många kan skratta åt mig just för mitt dåliga minne, det blev oxå en tröst, ett tag. Men nu håller inte det heller längre, nu är det bara jobbigt.
Jag har försökt med larm och påminnelser på telefonen, listor och lappar. Men ingenting hjälper. Jag försökte skärpa mig, för o se om det var min konsentration som brast, men inte heller då blev det bättre, så nu vet jag inte vad jag ska göra?
Men det är lixom inte kul längre, bara jobbigt och jag känner mig som en stor börda för alla om kring mig. Aldrig kan man be mig om något, och sen vara säker på att jag utför det.
Och jag gör det ju inte för att jävlas, och inte heller bara skiter jag i det. Det bara försvinner bort.
Igår kväll var jag alldeles gråtfärdig innan dagen var slut. Idag har jag gråtit innan dagen ens nått sitt slut.
För det första skulle jag på ICA och handla till mormor, skrev en lapp för att komma ihåg vad jag skulle handla. Bröd, gurka och mjölk stod det på lappen.
Väl framme på ICA så hade jag glömt bort vad jag skulle köpa, och lappen jag skrivit hade jag glömt att jag skrivit, som tur var så hittade jag lappen efter ett tag. Så det gick bra.
Sen var vi iväg och hälsade på Teo's bonus-gammelfarmor i Rörön, och där glömde jag ingenting, så dagen kändes rätt Ok så länge. Åkte ner till Svenstavik igen för att titta på lite Me and I kläder, köpte några plagg, tog Teo, hans skor och mössa och gick ut till bilen. Med Teo i ena handen och grejerna i den andra blev det krångligt att sätta in pysen i bilen, så jag la skorna och mössan på biltaket och satte in Teo i bilen.
När jag sen kom hem hit, klev ur bilen och skulle sätta på Teo mössa å skorna så hittade jag inte grejerna. Letade igenom hela bilen men kunde inte förstå var de tog vägen, fören min telefon ringde och jag såg Veronicas namn på displayen, då slog det mig. Jag hade glömt sakerna på biltaket och åkt. Veronica, som är min låne-favorit, som alltid har med sig dubbelt utifall att jag glömt något, som igår när vi skulle på babysim och jag inte hittade Teos badbyxor, så ringde Veronica o sa att jag inte behövde bekymra mig, hon hade med sig ett extra par. Badbyxorna hittade jag idag. Jag hade dem i tvättmaskinen.
Men efter samtalet idag, då Veronica berättade att hon hittan mössan och en sko så började jag att gråta.
Jag orkar inte vara så här! Jag känner mig som en stor börda som snart glömmer att hämta mitt eget barn på dagis.
Skulle göra köttfärs idag, vred på pannan hällde i lite olja, pratade med Jimmy och Teo, och glömde helt bort att plattan var på. Nu är det satans kallt i huset för jag har fått vädrat hela huset.
Men VARFÖR blir det så här? Jimmy skrattar och jag gråter. Det är inte, inte, inte roligt längre.
Jag lovar att ringa folk, men jag ringer aldrig. Jag lovar att hälsa på folk, men jag kommer aldrig. Jag bestämmer möten med dyker inte upp. Jag dubbelbokar och det blir kaos. Jag lagar mat och bränner allt.
Gud så trött jag är på mig själv.
En del av mig vill tro att det enbart är slarv, men samtidigt så vet jag att det inte är det... Det är något annat.
Ska jag komma ihåg att inte bränna maten så måste jag stå vid spisen HELA tiden, inte vända en sekund på mig, vilket är helt omöjligt när jag har Teo vaken. Jag orkar inte.
hej o tack från gnällspiken aka glömsker aka den tunga bördan.
Mamma-maffian
Ja, ska man krångla till det för någon så ska man nog välja sina offer väldigt noga innan man sätter käppen i hjulet.
Idag gjorde kommunen den dumma tabben att trolla till det för vårat babysim. En tabbe som det i morgon kommer att stå om i tidningen.
Glada i hågen, som varje tisdag innan babysimmet, åkte vi rofyllt mot vårat mål- en blöt och plaskande halvtimme i 30-gradigt varmt vatten tillsammans med våra guldkorn.
Men halvvägs till badhuset fick vi oss en riktig kalldusch. Jimmy som var där och skulle bada med en av hans elever ringde och frågade om det verkligen var babysim idag.
Lite irriterad som jag var, eftersom Jimmy hade tagit Teos handduk och jag därför varit tvungen att tjorva mig ner i källaren för att hämta en ny osv, var inte på nåt riktigt humör för en frågetävling. Jag hade faktiskt precis innan han ringde övervägt att skicka iväg ett sms och tala om för han att jag tänkte lägga ut en annons på blocket med rubriken "handdusktjyv till salu- lägsta bud vinner". Men i alla fall.
Jag talade vänligt men bestämt om att vi visst skulle på babysim, för nånting har jag iaf koll på. Men då avbröts jag med att det var FEMTON grader i vattnet. Ja, nästan så att en tunn ishinna skulle kunna börja lägga sig vilken minut som helst.
Så logiken tog tag i mig, och jag o Jimmy konstaterade att då kunde vi lika gärna slänga oss i Ljungan om det var så att vi ville frysa.
Som en löpeld spred sig denna informationen och ilskan växte. Så i samma veva som telefonerna gick varm var det bara att konstatera. Genom att inte hålla värmen i bassängen hade kommunen nu skrapat på sig ett helt gäng med ilskna mammor och förbannade pappor.
Som sagt, ska man bråka, så ska man helt klart försöka låta bli att bråka med småbarnsföräldrar.
A & M rullade med bestämda hjul in på kommunhuset för att prata några sanningens ord, så som vi föräldrar gör när någon varit orättvis mot våra barn.
Pappa M skötte talan med kommunchefen, och under samma tid blev ÖP inkopplade och jag var nästan så förbannad att tänderna skallrade i otakt på mig.
Tydligen kunde M sitt språk och alla de som åkt för att bada i det 30-gradiga vattnet vi blivit lovade blev nu istället bjudna på fika på Bröbua som kompensation för denna gången, plus att de ska värma upp bassängen tre tisdagar frammåt. Fin gest kan det tyckas, men fortfarande finns många frågetecken.
Vi har bokat tisdagar mellan kl.15-16 varje tisdag fram till v.25 och blivit lovade baby-vänlig tempratur. Och idag fick vi veta att de stängt av värmen för den här säsongen, utan att meddela oss. Dessutom var det bestämt att de skulle tömma bassängen på vatten v.24, så då kan man ju undra... I vilket vatten skulle vi då ha badat i?
Jobbigt att dyka i kakel, blir lixom lite stumt på nå vis.
Nej, ändring på det här.
Och som sagt, mamma-maffior med tillhörande pappor ska man passa sig för.
Simma lugnt.
Idag gjorde kommunen den dumma tabben att trolla till det för vårat babysim. En tabbe som det i morgon kommer att stå om i tidningen.
Glada i hågen, som varje tisdag innan babysimmet, åkte vi rofyllt mot vårat mål- en blöt och plaskande halvtimme i 30-gradigt varmt vatten tillsammans med våra guldkorn.
Men halvvägs till badhuset fick vi oss en riktig kalldusch. Jimmy som var där och skulle bada med en av hans elever ringde och frågade om det verkligen var babysim idag.
Lite irriterad som jag var, eftersom Jimmy hade tagit Teos handduk och jag därför varit tvungen att tjorva mig ner i källaren för att hämta en ny osv, var inte på nåt riktigt humör för en frågetävling. Jag hade faktiskt precis innan han ringde övervägt att skicka iväg ett sms och tala om för han att jag tänkte lägga ut en annons på blocket med rubriken "handdusktjyv till salu- lägsta bud vinner". Men i alla fall.
Jag talade vänligt men bestämt om att vi visst skulle på babysim, för nånting har jag iaf koll på. Men då avbröts jag med att det var FEMTON grader i vattnet. Ja, nästan så att en tunn ishinna skulle kunna börja lägga sig vilken minut som helst.
Så logiken tog tag i mig, och jag o Jimmy konstaterade att då kunde vi lika gärna slänga oss i Ljungan om det var så att vi ville frysa.
Som en löpeld spred sig denna informationen och ilskan växte. Så i samma veva som telefonerna gick varm var det bara att konstatera. Genom att inte hålla värmen i bassängen hade kommunen nu skrapat på sig ett helt gäng med ilskna mammor och förbannade pappor.
Som sagt, ska man bråka, så ska man helt klart försöka låta bli att bråka med småbarnsföräldrar.
A & M rullade med bestämda hjul in på kommunhuset för att prata några sanningens ord, så som vi föräldrar gör när någon varit orättvis mot våra barn.
Pappa M skötte talan med kommunchefen, och under samma tid blev ÖP inkopplade och jag var nästan så förbannad att tänderna skallrade i otakt på mig.
Tydligen kunde M sitt språk och alla de som åkt för att bada i det 30-gradiga vattnet vi blivit lovade blev nu istället bjudna på fika på Bröbua som kompensation för denna gången, plus att de ska värma upp bassängen tre tisdagar frammåt. Fin gest kan det tyckas, men fortfarande finns många frågetecken.
Vi har bokat tisdagar mellan kl.15-16 varje tisdag fram till v.25 och blivit lovade baby-vänlig tempratur. Och idag fick vi veta att de stängt av värmen för den här säsongen, utan att meddela oss. Dessutom var det bestämt att de skulle tömma bassängen på vatten v.24, så då kan man ju undra... I vilket vatten skulle vi då ha badat i?
Jobbigt att dyka i kakel, blir lixom lite stumt på nå vis.
Nej, ändring på det här.
Och som sagt, mamma-maffior med tillhörande pappor ska man passa sig för.
Simma lugnt.
Pojken i fönstret
Jag måste lägga upp lite kort nu känner jag...
Vi har iaf haft en helt perfekt helg som har haft det mesta med sig, men mest av allt har det varit kärlek och skratt.
Teo har sovit borta och vi har haft ett alldeles för tomt hus på morgonen.
Vi har varit på galej och tittat på människor.
Skjutit lerduvor har vi oxå gjort.
Sen har vi promenerat med små valparna och tränat dem i koppel.
Vi har myst och tittat på film.
Jimmy o Teo har kört gräsklippare.
Och allt är verkligen TOPPEN!
Men nu kommer korten!
Det här kortet är helt klart en favorit här hemma hos oss! Våran alldeles egna lille filosof!
Teo älskar allt som brummar, timmerbilarna som åker förbi här är en hit! Kunde han så skulle han säkert vrida huvudet runt för å kunna se så mkt som möjligt av dem!
Men gräsklipparåkning med farsan Baloo klår nog det mesta!
Efter regn kommer sol sägs det, men innan dess hann regnbågen hälsa på alldeles
utanför vår dörr!
Vi har iaf haft en helt perfekt helg som har haft det mesta med sig, men mest av allt har det varit kärlek och skratt.
Teo har sovit borta och vi har haft ett alldeles för tomt hus på morgonen.
Vi har varit på galej och tittat på människor.
Skjutit lerduvor har vi oxå gjort.
Sen har vi promenerat med små valparna och tränat dem i koppel.
Vi har myst och tittat på film.
Jimmy o Teo har kört gräsklippare.
Och allt är verkligen TOPPEN!
Men nu kommer korten!
Det här kortet är helt klart en favorit här hemma hos oss! Våran alldeles egna lille filosof!
Teo älskar allt som brummar, timmerbilarna som åker förbi här är en hit! Kunde han så skulle han säkert vrida huvudet runt för å kunna se så mkt som möjligt av dem!
Men gräsklipparåkning med farsan Baloo klår nog det mesta!
Efter regn kommer sol sägs det, men innan dess hann regnbågen hälsa på alldeles
utanför vår dörr!
Doggy
Rida, rida ranka
En sån dag, en sån där heldag!
Åkte iväg till Vemdalen i morse för att nån timme senare få kuska iväg ut i skogen på hästryggen. Annica fick sin 25-års present av mig och Mia, som bestod av en tur på tre timmar.
Mia kunde inte vara med, synd, men vi får göra det en annan gång!
Jag, Annica, Linda och Titti blev iaf tilldelade varsina hästar, sadlade o red iväg. Å va härligt det var!
Natten till idag verkligen öste regnet ner, men under hela vår ridtur hade vi vädret på vår sida. Efter som vi i gruppen var så duktiga (wohoo) så fick vi rida en extra sväng och med bra fart nästan hela tiden!
Jag glömde dock ta värktabletter innan vi gav oss iväg, trodde att jag skulle gå av halvvägs, men det funkade fint. Det var inte förenst jag kom hem o la mig o soffan som jag kände att jag hade en rygg där bakom framsidan.
Men nu så har jag tagit mig en tablett, så nu är det bra.
Har lämnat Teo hos C o F för natten, jag o Jimmy ska iväg på lite galej o ha sovmorgon i morgon...
Men inte bara det, när jag kom hem idag var huset städat o fint- TACK Jimmy!
Pygmé o Blåbärsstänk
Så där ja, så har man fått en liten spark i arslet, hasat sig ett rumpkliv längre fram här i livet och mår faktiskt riktigt gott. Sparken i arslet gav jag mig själv och kan så här lite smått erkänna att det känns rätt bra att kunna ge sig själv en omgång nån gång ibland.
Minns faktiskt inte när jag nådde med hälen upp i baken sist. Måste ha varit när jag var 9år och tävlade i 3-kampen som hölls i Åsarna. Jag trodde nog helt enkelt på den enkla lösningen att "utnyttja dina ben så långt de når". Men ingen vidare framgång av det inte. Enda anledningen till att jag når med hälen upp till baken är nog för att jag har en kropp bygd av en pygmé kan man tro. Men för att slå hål på den myten så innehar mina föräldrar ändå en rätt normal höjd över havet, det var nog bara jag som blev som jag blev.
"Man få va som man är när man inte blev som man skulle". Det duger långt- Iaf 160cm från golvet och upp.
Och som Jimmys tröstande ord säger när jag står på tå och skriker efter en skål eller ett glas med armarna uppsträckta och tårna dubbelvikta: "Men älskling, huvudsaken är väl ändå att fötterna når ner?"
Så sant.
Dagen i stort har varit bra. Vi var in till storstan och förundrades över alla bilar och människor. Har inte sett så många på två ben samtidigt sen, ja, sen sist vi var in till stan antar jag.
Kanske blir man lite socialt missanpassad när man bor här ute i skogen. Märkte det idag. In kliver vi på COOP, lagom stressade över att tiden ALDRIG räcker till. Går in på "restaurangen" de har där, vet inte vad jag säger till Jimmy att jag vill äta, men han fixar med bravur bra mat till både mig och Teo.
Ser mig omkring. Ser alla människor, kundvagnar, barn, långa, korta, smala tjocka. Och helt plötsligt är man bara en i mängden.
Tar en titt på kläderna dessa obekanta människorna bär. Jo, det ser rätt ok ut. Vissa mer fixade än andra, så klart. Tar en titt på mig själv. Konstaterar.
Jag hör definitivt till kategorin "de andra". Joggingskor, linnebyxor med blåbärsstänk på låret, Jimmys tröja, några storlekar för stora, och även den hade fått sig en törn av blåbärssoppan. Håret? Ja. Flurigt men tillbakadraget av ett diadem. Kanske var det det som räddade min dag?
Näe, faktum att säga så var det ingen som pekade på mig och skrattade. De som såg mig kanske tänkte "stackars flicka, eller, stackars mamma, det där är en jobbig tid".
Känns lite skumt, för faktum är att det inte alls är jobbigt. Teo sover mellan 12-14h/natt, han äter, skiter och är glad. Livet leker och det finns inte många moln på himmelen.
Sanningen var nog hellre "stackars flicka, hon måste bo långt ifrån modetidningar och trender".
Japp, så är det nog, men vi kan ta bort det där "stackars", för jag klara mig fint utan allt sånt, även om jag helst slipper blåbärsstänk och fläckar.
Och sen det oxå ja... Jag skulle vilja va trendig, ha fina kläder och kanske sminka mig nångång. Men jag föddes nog inte sån. Jag har försökt. Men det slutade med att brunkrämen blev glömd nånstans, kajalen blev uppäten av en hund, ögonskuggan rasade ihop av ålderkrämpor och mascaran frös ihjäl i bilen.
Japp, så är det. Man jag är iaf nyduschad! ;)
Sådärja, nu är det slut för idag o tack för idag.
I morgon ska vi iväg å rida islandshäst... :-D
Minns faktiskt inte när jag nådde med hälen upp i baken sist. Måste ha varit när jag var 9år och tävlade i 3-kampen som hölls i Åsarna. Jag trodde nog helt enkelt på den enkla lösningen att "utnyttja dina ben så långt de når". Men ingen vidare framgång av det inte. Enda anledningen till att jag når med hälen upp till baken är nog för att jag har en kropp bygd av en pygmé kan man tro. Men för att slå hål på den myten så innehar mina föräldrar ändå en rätt normal höjd över havet, det var nog bara jag som blev som jag blev.
"Man få va som man är när man inte blev som man skulle". Det duger långt- Iaf 160cm från golvet och upp.
Och som Jimmys tröstande ord säger när jag står på tå och skriker efter en skål eller ett glas med armarna uppsträckta och tårna dubbelvikta: "Men älskling, huvudsaken är väl ändå att fötterna når ner?"
Så sant.
Dagen i stort har varit bra. Vi var in till storstan och förundrades över alla bilar och människor. Har inte sett så många på två ben samtidigt sen, ja, sen sist vi var in till stan antar jag.
Kanske blir man lite socialt missanpassad när man bor här ute i skogen. Märkte det idag. In kliver vi på COOP, lagom stressade över att tiden ALDRIG räcker till. Går in på "restaurangen" de har där, vet inte vad jag säger till Jimmy att jag vill äta, men han fixar med bravur bra mat till både mig och Teo.
Ser mig omkring. Ser alla människor, kundvagnar, barn, långa, korta, smala tjocka. Och helt plötsligt är man bara en i mängden.
Tar en titt på kläderna dessa obekanta människorna bär. Jo, det ser rätt ok ut. Vissa mer fixade än andra, så klart. Tar en titt på mig själv. Konstaterar.
Jag hör definitivt till kategorin "de andra". Joggingskor, linnebyxor med blåbärsstänk på låret, Jimmys tröja, några storlekar för stora, och även den hade fått sig en törn av blåbärssoppan. Håret? Ja. Flurigt men tillbakadraget av ett diadem. Kanske var det det som räddade min dag?
Näe, faktum att säga så var det ingen som pekade på mig och skrattade. De som såg mig kanske tänkte "stackars flicka, eller, stackars mamma, det där är en jobbig tid".
Känns lite skumt, för faktum är att det inte alls är jobbigt. Teo sover mellan 12-14h/natt, han äter, skiter och är glad. Livet leker och det finns inte många moln på himmelen.
Sanningen var nog hellre "stackars flicka, hon måste bo långt ifrån modetidningar och trender".
Japp, så är det nog, men vi kan ta bort det där "stackars", för jag klara mig fint utan allt sånt, även om jag helst slipper blåbärsstänk och fläckar.
Och sen det oxå ja... Jag skulle vilja va trendig, ha fina kläder och kanske sminka mig nångång. Men jag föddes nog inte sån. Jag har försökt. Men det slutade med att brunkrämen blev glömd nånstans, kajalen blev uppäten av en hund, ögonskuggan rasade ihop av ålderkrämpor och mascaran frös ihjäl i bilen.
Japp, så är det. Man jag är iaf nyduschad! ;)
Sådärja, nu är det slut för idag o tack för idag.
I morgon ska vi iväg å rida islandshäst... :-D
Anonym
Det var visst nån "anonym", (som jag så klart undrar vem det är? ) som frågade vad gammelmormor heter...
Karin är namnet damen går under.
Tänk att få vara 94år och så glad o pigg.
Karin är namnet damen går under.
Tänk att få vara 94år och så glad o pigg.
Do not read.
Varning för sömnpåverkande text!
Skepp o hoj!
En sak har hänt. En sak som inte hänt på fyra år. En stor sak för mig, men en liten för världen.
Hur som haver så har jag jobbat, fyra dagar i rad. Ett riktigt jobb, där jag får riktig lön. Inte ett krönt kuvert från försäkringskassan, utan en vanlig lönespec från bergs kommun.
Jag har visst jobbat nån strö dag nu under mammaledigheten, men nu var det ju fyra dagar i rad. Och jag har inte haft så fruktansvärt ont i ryggen ändå. Har bara behövt tagit värktabletter 1-2ggr per dag.
Ni kanske inte förstår grejen med det hela, men för mig är det en jätte stor seger och glädje.
JAG HAR JOBBAT! Och efter fyra års sjukskrivning och i försäkringskassans grepp så känns det så bra.
Jag känner mig fri!
Så, nu har jag fått det ur mig!
Jahapp, jag är inne i en tråk-fas då varken min hjärna eller mina händer har någon som helst lust att sammarbeta när det kommer till att skriva en blogg.
Och inget nytt under solen är det heller, mer än att det varit åska, regn, hagel och sol idag. Och jag har varit ute i de alla olika vädren. Haglet var nog värst och kändes mest. Men när åskan var på besök gick vi in o tände en eld i kaminen och myste. Åska me like.
Men! Känner ni hur tråkigt det här är? Jag ger upp för idag.
Skepp o hoj!
En sak har hänt. En sak som inte hänt på fyra år. En stor sak för mig, men en liten för världen.
Hur som haver så har jag jobbat, fyra dagar i rad. Ett riktigt jobb, där jag får riktig lön. Inte ett krönt kuvert från försäkringskassan, utan en vanlig lönespec från bergs kommun.
Jag har visst jobbat nån strö dag nu under mammaledigheten, men nu var det ju fyra dagar i rad. Och jag har inte haft så fruktansvärt ont i ryggen ändå. Har bara behövt tagit värktabletter 1-2ggr per dag.
Ni kanske inte förstår grejen med det hela, men för mig är det en jätte stor seger och glädje.
JAG HAR JOBBAT! Och efter fyra års sjukskrivning och i försäkringskassans grepp så känns det så bra.
Jag känner mig fri!
Så, nu har jag fått det ur mig!
Jahapp, jag är inne i en tråk-fas då varken min hjärna eller mina händer har någon som helst lust att sammarbeta när det kommer till att skriva en blogg.
Och inget nytt under solen är det heller, mer än att det varit åska, regn, hagel och sol idag. Och jag har varit ute i de alla olika vädren. Haglet var nog värst och kändes mest. Men när åskan var på besök gick vi in o tände en eld i kaminen och myste. Åska me like.
Men! Känner ni hur tråkigt det här är? Jag ger upp för idag.
lista
Jag gör som Sara E säger och svara på listan så klart! :-D
1. Vad är total lycka för dig?
När man kan andas lätt, skratta åt livet och få njuta av Teo!
2. Vad förvånar dig mest med ditt vuxna liv?
Att jag ens lyckats bli vuxen, det trodde jag ALDRIG.
Men å andra sidan, när vet man att man är vuxen?
3. Mitt liv skulle bli lättare om?
Jag visste att jag alltid skulle få ha det lika bra sen som nu.
4. Min hemliga last?
Oj, det är många. Är diskmaskins-störd. Är fruktansvärt noga på hur man ställer in disken,
de måste stå i rätt ordning. Sen när den ska plockas ur så måste öronen på kopparna stå åt rätt håll,
färgerna på muggarna måste stå om vart annat, så att tex två gula muggar inte står brevid varann... osv.
5. Vad i ditt utseende är du mest nöjd med?
Jaa, vad kan det vara. Öronen kanske, för de syns inte så ofta.
6. Oanad talang?
Talang... Jo, min oanade talang är nog att jagkan hålla reda i ett kaos.
7. Världens viktigaste fråga just nu?
Efter en dag på dagis så måste det helt enkelt vara "Varför?", för den frågan har jag fåt 1382 gånger idag.
8. När drar du en vit lögn?
Jag har slutat med det, för drar jag en sån så måste jag komma ihåg vad jag sagt,
och det är då helt omöjligt.
9. Vilket var ditt första jobb?
Dagisfröken. Om det inte räknas med den gången jag ritade teckningar o försökte bli nya Picasso vid fem års åkder? Den försäljningen gick dock inte så bra.
10. Vad är det bästa som kan köpas för pengar?
Oj. Godis när man bara måste ha?
11. Vilken egenskap är du mest nöjd med hos dig själv?
Kanske kan det vara att jag oftast är glad och tollerant.
Kramsjuk och snäll...
12. Mitt bästa köp?
Huset!
13. Vilken pryl kan du inte vara utan?
Datorn.
14. Vad bjuder du på om du får oväntat besök?
Säger som Sara- Sällskap. Och sen lägger jag på en hel hög med prat!
15. Vad får dig att inte vilja kliva upp ur sängen?
Om jag måste kliva upp själv medan Teo o Jimmy fortfarande sover,
det tar emot.
16. Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Teo, Jimmy och vårat liv tillsammans!
17. Vilka vill du ska svara på dessa frågor mer än du?
Sara Å, Madde M, Karin S....
1. Vad är total lycka för dig?
När man kan andas lätt, skratta åt livet och få njuta av Teo!
2. Vad förvånar dig mest med ditt vuxna liv?
Att jag ens lyckats bli vuxen, det trodde jag ALDRIG.
Men å andra sidan, när vet man att man är vuxen?
3. Mitt liv skulle bli lättare om?
Jag visste att jag alltid skulle få ha det lika bra sen som nu.
4. Min hemliga last?
Oj, det är många. Är diskmaskins-störd. Är fruktansvärt noga på hur man ställer in disken,
de måste stå i rätt ordning. Sen när den ska plockas ur så måste öronen på kopparna stå åt rätt håll,
färgerna på muggarna måste stå om vart annat, så att tex två gula muggar inte står brevid varann... osv.
5. Vad i ditt utseende är du mest nöjd med?
Jaa, vad kan det vara. Öronen kanske, för de syns inte så ofta.
6. Oanad talang?
Talang... Jo, min oanade talang är nog att jagkan hålla reda i ett kaos.
7. Världens viktigaste fråga just nu?
Efter en dag på dagis så måste det helt enkelt vara "Varför?", för den frågan har jag fåt 1382 gånger idag.
8. När drar du en vit lögn?
Jag har slutat med det, för drar jag en sån så måste jag komma ihåg vad jag sagt,
och det är då helt omöjligt.
9. Vilket var ditt första jobb?
Dagisfröken. Om det inte räknas med den gången jag ritade teckningar o försökte bli nya Picasso vid fem års åkder? Den försäljningen gick dock inte så bra.
10. Vad är det bästa som kan köpas för pengar?
Oj. Godis när man bara måste ha?
11. Vilken egenskap är du mest nöjd med hos dig själv?
Kanske kan det vara att jag oftast är glad och tollerant.
Kramsjuk och snäll...
12. Mitt bästa köp?
Huset!
13. Vilken pryl kan du inte vara utan?
Datorn.
14. Vad bjuder du på om du får oväntat besök?
Säger som Sara- Sällskap. Och sen lägger jag på en hel hög med prat!
15. Vad får dig att inte vilja kliva upp ur sängen?
Om jag måste kliva upp själv medan Teo o Jimmy fortfarande sover,
det tar emot.
16. Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Teo, Jimmy och vårat liv tillsammans!
17. Vilka vill du ska svara på dessa frågor mer än du?
Sara Å, Madde M, Karin S....
Bildspel
Teo i Höglunda och filosoferar över hur gräs egentligen kan smaka...
På promenad med pappsen då han får syn på mamman o pekar "dä, mamammam"
"Högt över havet och upp i det blå..."
"Kom o gung, gung, gunga, gunga med mig, så ska jag gung, gung, gunga, gunga med dig!"
Han svänger sig fram o tillbaka, med tungan rätt i mun!
"Läppstift?! Äh, sånt är för fegisar, jag kör med blåbärspaj!"
Är det konstigt att jag ÄLSKAR dessa två?!
"Nu är jag trött på dig pappa, se så, sov nu, du känner dig trööött...."
I morgon blir det mera... "Det kommer mera dadadadadaddadadadadada...."
På promenad med pappsen då han får syn på mamman o pekar "dä, mamammam"
"Högt över havet och upp i det blå..."
"Kom o gung, gung, gunga, gunga med mig, så ska jag gung, gung, gunga, gunga med dig!"
Han svänger sig fram o tillbaka, med tungan rätt i mun!
"Läppstift?! Äh, sånt är för fegisar, jag kör med blåbärspaj!"
Är det konstigt att jag ÄLSKAR dessa två?!
"Nu är jag trött på dig pappa, se så, sov nu, du känner dig trööött...."
I morgon blir det mera... "Det kommer mera dadadadadaddadadadadada...."
Turné
Ojsanhoppsan.
Här har man tagit o lagt sig på latsidan! Skärpning på den fronten!
Den där meningen är det egentligen inte jag som ska säga, det är ju NI! Typiskt oxå.
Har varit på en liten turné i helgen. Fredagen började med att de från Loos kom och hämtade sin valp, och efter det så blev det i helt vanligt ordning panik i huset då vi insåg att tiden inte alls är oss till lags när vi har något att passa. Så då ingrep stressen och snart satt vi i bilen på väg mot vårat mål. Lagom opackade for vi och hoppades på att vi skulle ha med oss allt vi behövde. Vi var inte opackade som i nyktra i längtan efter fyllan, utan med så där opackade att det mesta låg i nån plastpåse här och där och konstateranden gjordes längs efter vägen att både det ena o det andra som vi (mest jag, så klart) glömt hemma var tvunget att inhandlas i Östersund.
Så det var helt enkelt som det brukar.
Men i tid kom vi, och ännu senare var vi framme. På nå vis. Första anhalt var Frösön då Jimmy skulle till doktorn där, andra anhalt var Torvalla, som vi inte hann med på vägen in. Tredje anhalten skulle ha varit Valla och Fih, FÖRLÅT att vi inte kom, men tiden var som sagt inte våran vän då heller... Anhalt fyra var Österåsen och en pratglad äldre herre som Jimmy skulle köpa nå pang-pang-don av. Och det sista o fjärde var Höglunda o Momma o Poppa.
Där blev vi sen nästan hela helgen, förutom att vi var till Kälarne och hälsade på hos Jimmys gammel-mormor. 94år gammal och pigg o fräsch som en sjuttioåring! Inte fyskam minsann!
Här har man tagit o lagt sig på latsidan! Skärpning på den fronten!
Den där meningen är det egentligen inte jag som ska säga, det är ju NI! Typiskt oxå.
Har varit på en liten turné i helgen. Fredagen började med att de från Loos kom och hämtade sin valp, och efter det så blev det i helt vanligt ordning panik i huset då vi insåg att tiden inte alls är oss till lags när vi har något att passa. Så då ingrep stressen och snart satt vi i bilen på väg mot vårat mål. Lagom opackade for vi och hoppades på att vi skulle ha med oss allt vi behövde. Vi var inte opackade som i nyktra i längtan efter fyllan, utan med så där opackade att det mesta låg i nån plastpåse här och där och konstateranden gjordes längs efter vägen att både det ena o det andra som vi (mest jag, så klart) glömt hemma var tvunget att inhandlas i Östersund.
Så det var helt enkelt som det brukar.
Men i tid kom vi, och ännu senare var vi framme. På nå vis. Första anhalt var Frösön då Jimmy skulle till doktorn där, andra anhalt var Torvalla, som vi inte hann med på vägen in. Tredje anhalten skulle ha varit Valla och Fih, FÖRLÅT att vi inte kom, men tiden var som sagt inte våran vän då heller... Anhalt fyra var Österåsen och en pratglad äldre herre som Jimmy skulle köpa nå pang-pang-don av. Och det sista o fjärde var Höglunda o Momma o Poppa.
Där blev vi sen nästan hela helgen, förutom att vi var till Kälarne och hälsade på hos Jimmys gammel-mormor. 94år gammal och pigg o fräsch som en sjuttioåring! Inte fyskam minsann!
Hane
Hane
Humörsväng och kyrkklockor
Mina humörsvägningar har bitit sig fast ordentligt, grävt sig in under skinnet och vägrar att försvinna. Jag har försökt lura bort dem med skratt och leenden, tålamod och ork. Har räknat till tio mer än tusen gånger, men ändå vägrar de att lämna mig i fred.
Tänk om det vore så enkelt att jag bara kunde få skylla på en graviditet eller pms, eller vad sjutton som helst. Men icke sa nicke, ingen ursäkt har jag. Det är tydligen bara ett tillstånd jag befinner mig i, helt utan anledning.
Ibland kan jag koka så jag nästan är brandbils-röd i ansiktet. Eller så pass upphetsad av ilska att mina hjärtslag näst intill överröstar kyrkklockorna.
I ärlighetens namn var jag så desperat efter en anledning till det hela att jag idag faktiskt gjorde ett graviditetstest. Men inget utslag på någon ursäkt där inte. Måste dock säga, tack o lov för det, för en graviditet just nu skulle inte alls passa, det skulle vända hela min värld upp och ner. Skapa tårar och jobbiga dagar.
För skulle en bäbis bosätta sig hos mig nu så skulle det skapa många och hjärtskärande problem, så här blir det ingen bäbis på ett tag. Anledningen till det är värktabletterna jag äter, de är aningen för starka för att ett litet pyre ska kunna tåla dem, så därför har vi bestämt att vänta med ett syskon ett tag.
I sommar ska vi njuta av våran tresamhet, lycka, kärlek och värktabletter. Sen efter det får vi se vad som händer och sker. För ett syskon har jag lovat Teo att han ska få, och vi längtar redan! Men som sagt, inte idag.
Åh, blir nedstämd när jag tänker på den satans ryggen och mina piller på burk. Visst skulle jag kunna sluta äta dem, bli gravid och få ha flera barn nära och tätt. Det är min önskan. Men mina barns önskan är nog att de får ha en lycklig och glad mamma, och för att orka det så måste jag nog vänta lite.
Största anledningen till mitt humör är nog egentligen ryggvärken, men jag försöker att låssas som om den inte finns, men som ni märker verkar det gå rätt dåligt.
Usch och fy vad allt blev jobbigt. Jag längtar efter ett syskon till Teo.
Kram.
Tänk om det vore så enkelt att jag bara kunde få skylla på en graviditet eller pms, eller vad sjutton som helst. Men icke sa nicke, ingen ursäkt har jag. Det är tydligen bara ett tillstånd jag befinner mig i, helt utan anledning.
Ibland kan jag koka så jag nästan är brandbils-röd i ansiktet. Eller så pass upphetsad av ilska att mina hjärtslag näst intill överröstar kyrkklockorna.
I ärlighetens namn var jag så desperat efter en anledning till det hela att jag idag faktiskt gjorde ett graviditetstest. Men inget utslag på någon ursäkt där inte. Måste dock säga, tack o lov för det, för en graviditet just nu skulle inte alls passa, det skulle vända hela min värld upp och ner. Skapa tårar och jobbiga dagar.
För skulle en bäbis bosätta sig hos mig nu så skulle det skapa många och hjärtskärande problem, så här blir det ingen bäbis på ett tag. Anledningen till det är värktabletterna jag äter, de är aningen för starka för att ett litet pyre ska kunna tåla dem, så därför har vi bestämt att vänta med ett syskon ett tag.
I sommar ska vi njuta av våran tresamhet, lycka, kärlek och värktabletter. Sen efter det får vi se vad som händer och sker. För ett syskon har jag lovat Teo att han ska få, och vi längtar redan! Men som sagt, inte idag.
Åh, blir nedstämd när jag tänker på den satans ryggen och mina piller på burk. Visst skulle jag kunna sluta äta dem, bli gravid och få ha flera barn nära och tätt. Det är min önskan. Men mina barns önskan är nog att de får ha en lycklig och glad mamma, och för att orka det så måste jag nog vänta lite.
Största anledningen till mitt humör är nog egentligen ryggvärken, men jag försöker att låssas som om den inte finns, men som ni märker verkar det gå rätt dåligt.
Usch och fy vad allt blev jobbigt. Jag längtar efter ett syskon till Teo.
Kram.
Vänner
Det finns olika sorters vänner, ja, en hel drös av olika kategorier faktiskt. Vi möter vissa av dem varje dag, men tänker kanske inte just då på i vilket fack de tillhör hos oss själva.
Vi har vänner vi möter och hejar på i mataffären, kanske utbyter vi en och annan kommentar om det ytliga. Kanske glider frågan "Är allt bra?" ur munnen på den ena eller den andra. En fråga utan varken känsla eller tanke bakom, en fråga bara för artighetens skull. Den frågan De ställer vill ha ett enkelt svar så man sedan kan gå vidare bland hyllorna för att sen glömma hur det egentligen var med personen i fråga.
Sen har vi vänner vi pratar om, men inte känner så väl. De vi vet mycket om, genom andras åsikter och mun.
Vi har vännerna som ringer endast på helger och nätter och med ett lite grövre alkoholintag än när dagsljuset gör sig påmind.
Vi har vännen som sitter nån stans långt borta, som vi kanske ofta skänker en tanke på, men sen händer det inte så mycket mer.
Men sen så har vi de vännerna som verkligen bosatt sig i våra liv och hjärtan. Vänner man kan lita på i ur och skur. En sån vän man verkligen vet att man har, vilken tid på dygnet som helst, bara ett telefonsamtal bort.
Vi har vännerna som överraskar med små saker, ett vänligt ord, eller ett glatt skratt.
Vi har vänner man inte sett på länge, men när man väl ses är det som om man aldrig varit ifrån varann. Och hur lång tid det än har gått, så vet man fortfarande allt om varann. Det är för mig en sann vän. Lika som de vänner man har dygnet runt ett telefonsamtal bort.
En annan kategori är barndomsvännerna. De vi byggde sandslott med, lekte kurragömma med, spelade kula, lekte "dunken är fri" och som vi skrattade åt usla skämt tillsammans med. De vännerna man aldrig skiljs ifrån.
De vännerna som bor djupast i ens hjärta, som man i stort sett delat hela sitt liv med.
Vilka som är de bästa vännerna känner man fort, de bara finns där. Oavsett vad som händer och sker.
En riktig vän är väl den som bryr sig, som frågar- på riktigt- hur man mår?
En riktig vän är väl den som inte behöver ljuga, oavsett vad det handlar om?
En riktig vän är väl den som respekterar den andres liv, men ändå finns där?
En riktig vän skjuter väl inte på ett problem som lätt kan lösas?
En riktigt vän låter väl inte feghet gå före en viktig kompis?
En riktig vän sviker väl inte medvetet?
En riktig vän är väl en sån som inte måste anstränga sig för att säga rätt saker?
En riktigt vän står väl upp för de val och konsekvenser livet för med sig?
En riktig vän tar väl tag i de saker som måste tas tag i- även om det är jobbigt?
En riktigt vän är väl ändå en sån som kan vara ärlig och rakryggad, utan att behöva tro att vänskapen ska gå över för det?
Ibland kan man fundera, jag har inte alltid varit en riktig vän, det är jag väl medveten om, men jag jobbar på det.
Hur är du?
Vi har vänner vi möter och hejar på i mataffären, kanske utbyter vi en och annan kommentar om det ytliga. Kanske glider frågan "Är allt bra?" ur munnen på den ena eller den andra. En fråga utan varken känsla eller tanke bakom, en fråga bara för artighetens skull. Den frågan De ställer vill ha ett enkelt svar så man sedan kan gå vidare bland hyllorna för att sen glömma hur det egentligen var med personen i fråga.
Sen har vi vänner vi pratar om, men inte känner så väl. De vi vet mycket om, genom andras åsikter och mun.
Vi har vännerna som ringer endast på helger och nätter och med ett lite grövre alkoholintag än när dagsljuset gör sig påmind.
Vi har vännen som sitter nån stans långt borta, som vi kanske ofta skänker en tanke på, men sen händer det inte så mycket mer.
Men sen så har vi de vännerna som verkligen bosatt sig i våra liv och hjärtan. Vänner man kan lita på i ur och skur. En sån vän man verkligen vet att man har, vilken tid på dygnet som helst, bara ett telefonsamtal bort.
Vi har vännerna som överraskar med små saker, ett vänligt ord, eller ett glatt skratt.
Vi har vänner man inte sett på länge, men när man väl ses är det som om man aldrig varit ifrån varann. Och hur lång tid det än har gått, så vet man fortfarande allt om varann. Det är för mig en sann vän. Lika som de vänner man har dygnet runt ett telefonsamtal bort.
En annan kategori är barndomsvännerna. De vi byggde sandslott med, lekte kurragömma med, spelade kula, lekte "dunken är fri" och som vi skrattade åt usla skämt tillsammans med. De vännerna man aldrig skiljs ifrån.
De vännerna som bor djupast i ens hjärta, som man i stort sett delat hela sitt liv med.
Vilka som är de bästa vännerna känner man fort, de bara finns där. Oavsett vad som händer och sker.
En riktig vän är väl den som bryr sig, som frågar- på riktigt- hur man mår?
En riktig vän är väl den som inte behöver ljuga, oavsett vad det handlar om?
En riktig vän är väl den som respekterar den andres liv, men ändå finns där?
En riktig vän skjuter väl inte på ett problem som lätt kan lösas?
En riktigt vän låter väl inte feghet gå före en viktig kompis?
En riktig vän sviker väl inte medvetet?
En riktig vän är väl en sån som inte måste anstränga sig för att säga rätt saker?
En riktigt vän står väl upp för de val och konsekvenser livet för med sig?
En riktig vän tar väl tag i de saker som måste tas tag i- även om det är jobbigt?
En riktigt vän är väl ändå en sån som kan vara ärlig och rakryggad, utan att behöva tro att vänskapen ska gå över för det?
Ibland kan man fundera, jag har inte alltid varit en riktig vän, det är jag väl medveten om, men jag jobbar på det.
Hur är du?
another day
Åh vad jag blir glad av kommentarer, tänk så lite det behövs för att cirkeln ska vända!
Skrattade lite lagom när Veronica ville att jag skulle skriva lite om glömska, och att hon dessutom tagit med sig ett extra par badbyxor på babysimmet idag. Haha.
För tre gånger sedan sprang hon efter mig när jag var på väg ut till bilen, kollade på mig, andades ut o sa att hon bara ville kolla så att jag hade Teo med mig, historian bakom det var nog en o annan glömd sak, som jag glömt nu.
För två gånger sedan hade jag glömt det mesta, ja, faktiskt hela väskan. Så jag fick låna baddräkt av simläraren, badbyxor till Teo av Johanna, handduk och blöja av Veronica... Och säkert nå mer, som jag förstås har glömt.
Idag glömde jag bara Teos duschcreme. Jajustja, den har jag glömt förut oxå, men den här gången var det en annan duschcreme, så klart. Så nu har jag i loppet av fyra veckor glömt en hel del saker.
Mitt minne kostar en o annan slant för mig, men för tillfället är det gratis om nån vill ha det?
Måste koncentrera mig på DHW nu, can't miss it.
Skrattade lite lagom när Veronica ville att jag skulle skriva lite om glömska, och att hon dessutom tagit med sig ett extra par badbyxor på babysimmet idag. Haha.
För tre gånger sedan sprang hon efter mig när jag var på väg ut till bilen, kollade på mig, andades ut o sa att hon bara ville kolla så att jag hade Teo med mig, historian bakom det var nog en o annan glömd sak, som jag glömt nu.
För två gånger sedan hade jag glömt det mesta, ja, faktiskt hela väskan. Så jag fick låna baddräkt av simläraren, badbyxor till Teo av Johanna, handduk och blöja av Veronica... Och säkert nå mer, som jag förstås har glömt.
Idag glömde jag bara Teos duschcreme. Jajustja, den har jag glömt förut oxå, men den här gången var det en annan duschcreme, så klart. Så nu har jag i loppet av fyra veckor glömt en hel del saker.
Mitt minne kostar en o annan slant för mig, men för tillfället är det gratis om nån vill ha det?
Måste koncentrera mig på DHW nu, can't miss it.
Periodare
Jag har fatställit i min tystnad att jag är en periodare, men med väldigt korta perioder.
Så nu sitter ni där vid datorn och undrar vad för sorts periodare jag är, och det ska jag tala om för er.
Jag är den nya sortens periodare. Jag är en humörperiodare.
Pendlar mellan det mesta, och det är verkligen upp som en sol och ner som en pangkaka.
Jimmy tycker väl att det är så där kul. Jag tycker oxå att det är lite si så där, inte mitt bästa!
Jo, solen är mitt bästa, pangkakan mitt sämsta, jag som inte ens tycker om att äta den vidriga maträtten, ska nu bete mig som den. Blä.
Vet inte vad som hänt med bloggen, men helt plötsligt har både den röda och blåa linjen rusat iväg, vilket tyder på att läsarna ökta. How come? Roligt är det ju iof.
Men jag som inte tål att vara nyfiken sitter nu här o har inte en aning om vilka ni är, mer än en handfull som jag snabbt kan räkna ut i huvudet.
Jag är allergisk mot min egen nyfikenhet.
Min karl ligger däckad i soffan sen någon dag tillbaka, nå trixit med ryggen. Så skulle en okänd människa se honom bakifrån, skulle de nog genast ringa närmaste ålderdomshem och fråga om de har nån rymling uti farten. 27år gammal, men ser ut som någon som fastnat i en mangel.
Men i morgon ska han nog få komma iväg till farbror doktorn, vi hoppas på att han kan föryngra min man med ca 70år.
Så nu sitter ni där vid datorn och undrar vad för sorts periodare jag är, och det ska jag tala om för er.
Jag är den nya sortens periodare. Jag är en humörperiodare.
Pendlar mellan det mesta, och det är verkligen upp som en sol och ner som en pangkaka.
Jimmy tycker väl att det är så där kul. Jag tycker oxå att det är lite si så där, inte mitt bästa!
Jo, solen är mitt bästa, pangkakan mitt sämsta, jag som inte ens tycker om att äta den vidriga maträtten, ska nu bete mig som den. Blä.
Vet inte vad som hänt med bloggen, men helt plötsligt har både den röda och blåa linjen rusat iväg, vilket tyder på att läsarna ökta. How come? Roligt är det ju iof.
Men jag som inte tål att vara nyfiken sitter nu här o har inte en aning om vilka ni är, mer än en handfull som jag snabbt kan räkna ut i huvudet.
Jag är allergisk mot min egen nyfikenhet.
Min karl ligger däckad i soffan sen någon dag tillbaka, nå trixit med ryggen. Så skulle en okänd människa se honom bakifrån, skulle de nog genast ringa närmaste ålderdomshem och fråga om de har nån rymling uti farten. 27år gammal, men ser ut som någon som fastnat i en mangel.
Men i morgon ska han nog få komma iväg till farbror doktorn, vi hoppas på att han kan föryngra min man med ca 70år.
Jag vill
Jag vill..
*Göra i ordning gästrummet riktigt.
*Tapetsera om hallen till sovrummen
*Fixa till kontoret ordentligt
*Ha ny köksfläkt
*Byta golv i köket
*Ha ny diskbänk
*Fräscha upp skåpluckorna
*Ordna til i källare
*Fixa med blommor och ljus
*Ha städat, tvättat, struket, dammat och fixat
*Göra i ordning sovrummet till ett sämnpalats
När jag sitter o tänker, så har vi faktiskt en hel del att pyssla med, bara vi vill... Usch.
*Göra i ordning gästrummet riktigt.
*Tapetsera om hallen till sovrummen
*Fixa till kontoret ordentligt
*Ha ny köksfläkt
*Byta golv i köket
*Ha ny diskbänk
*Fräscha upp skåpluckorna
*Ordna til i källare
*Fixa med blommor och ljus
*Ha städat, tvättat, struket, dammat och fixat
*Göra i ordning sovrummet till ett sämnpalats
När jag sitter o tänker, så har vi faktiskt en hel del att pyssla med, bara vi vill... Usch.
Ångsta
Sitter uppe i Ångsta hemma hos pysens bästaste farmor, dagen började väl lite si så där med mina humörsvägningar, men slutade dock rätt okej när vi väl var iväg. Så nu börjar helgen.
Men ingen frukost blev det, men däremot en dusch som gick på fem röda och luddrande skum över hela duschen, kanske för att jag gnuggade hårbotten för att få bort all skit som snurrade i mitt huvud. Humöret blev faktiskt lite bättre och jag aningen fräschare.
Men hur som haver, nu sitter vi här uppe i Ångsta, har fikat gott bröd och kaffe. Skönt!
Riktigt härligt att få komma hemifrån en sväng, att få släppa vardagen och att Teo får träffa farmor med tillhörande bihang så klart! En riktigt höjdare!
Hur kvällen ska sluta är inte riktigt kartlagt ännu, men jag vet att det ska bli 25-års kalas med världens bästa pingla, sen får vi hur det blir. Vart eller hur vi ska sova. I skålan, i ångsta eller i grytan? Ja, buden är många, lika så viljorna. Eller, näe, jag vet inte, en säng och ett täcke sen är nog hela familjen nöjda!
Nu ska vi susa vidare för att hitta lite hundmat och annat kollijoks!
Men ingen frukost blev det, men däremot en dusch som gick på fem röda och luddrande skum över hela duschen, kanske för att jag gnuggade hårbotten för att få bort all skit som snurrade i mitt huvud. Humöret blev faktiskt lite bättre och jag aningen fräschare.
Men hur som haver, nu sitter vi här uppe i Ångsta, har fikat gott bröd och kaffe. Skönt!
Riktigt härligt att få komma hemifrån en sväng, att få släppa vardagen och att Teo får träffa farmor med tillhörande bihang så klart! En riktigt höjdare!
Hur kvällen ska sluta är inte riktigt kartlagt ännu, men jag vet att det ska bli 25-års kalas med världens bästa pingla, sen får vi hur det blir. Vart eller hur vi ska sova. I skålan, i ångsta eller i grytan? Ja, buden är många, lika så viljorna. Eller, näe, jag vet inte, en säng och ett täcke sen är nog hela familjen nöjda!
Nu ska vi susa vidare för att hitta lite hundmat och annat kollijoks!
Arg!
Hur många fula ramsor kan du?
Just nu skulle jag kunna hitta på hur många som helst, som näst intill enbart innehåller stygga ord.
Men jag hoppar över det. Kan nog knappt stava till allt heller, och skulle jag få för mig att skriva ner allt som
far runt i huvudet på mig, så skulle antagligen det här bli den längsta bloggen någonsin.
Men jag är arg. Jag är arg på vädret, på datorn, på stöket, på disken, på bilen, på tiden, på dygnet,
på allmänheten, på telefonen, på datorn, på maten, på internet, på idioter, på katten, på hundmaten,
på minnet, på blommorna som dör, på... ja, på det mesta helt enkelt.
Har varit hjälplöst sur i snart ett dygn. Igår var jag till o med sur för att Jimmy frågade för mycket, men sen när han inte frågade om jag ville ha en smörgås, ja, då blev jag arg för det.
Fick bara svaret "Du tyckte ju jag frågade för mycket". Jo, förvisso, men då hade ingen av frågorna innehållit orden "vill du ha en smörgås, älskling?". Typiskt att jag ska va så himla lätt att leva med...
Just nu skulle jag kunna hitta på hur många som helst, som näst intill enbart innehåller stygga ord.
Men jag hoppar över det. Kan nog knappt stava till allt heller, och skulle jag få för mig att skriva ner allt som
far runt i huvudet på mig, så skulle antagligen det här bli den längsta bloggen någonsin.
Men jag är arg. Jag är arg på vädret, på datorn, på stöket, på disken, på bilen, på tiden, på dygnet,
på allmänheten, på telefonen, på datorn, på maten, på internet, på idioter, på katten, på hundmaten,
på minnet, på blommorna som dör, på... ja, på det mesta helt enkelt.
Har varit hjälplöst sur i snart ett dygn. Igår var jag till o med sur för att Jimmy frågade för mycket, men sen när han inte frågade om jag ville ha en smörgås, ja, då blev jag arg för det.
Fick bara svaret "Du tyckte ju jag frågade för mycket". Jo, förvisso, men då hade ingen av frågorna innehållit orden "vill du ha en smörgås, älskling?". Typiskt att jag ska va så himla lätt att leva med...
Mamma- på riktigt!
Så är det kväll igen, nästan hela dagen har gått åt till att försöka inbilla mig själv till städning. Tydligen har jag inte så bra övertalningsförmåga när det gäller att övervinna min egen lathet.
Men tänk så mycket jag kanske missat om jag städat?!
Dessutom finns dammråttorna kvar tills i morgon, det är det enda man kan vara riktigt säker på!
Jag har i alla fall haft fullt upp och utan några som helst problem med att fylla ut tomma stunder har dagen försvunnit bakom oss.
Jag minns när Teo var lill-liten, när han låg där på lapptäcket i köket och tittade på allt som var nytt för hans ögon, jag bakade, städade, diskade, tvättade, stökade, ammade, pysslade, mailade, skrev och en hel del annat.
Hela dagarna var fulla av tid att göra en massa saker på. Dagarna var lagom långa och energin helt klart tillräcklig. Jag minns att jag tyckte att jag aldrig haft så mycket tid till saker o ting som då. Och då hade jag ändå blivit mamma.
Nu, så här tio månader senare har poletten börjat ramla ner och jag förstår hur det är att vara en mamma-mamma.
För inte hinner jag baka, städa, diska, tvätta, stöka, pyssla, maila och skriva på samma sätt nu så då. Det kan jag bara drömma om.
Så för mig börjar det "riktiga" mamma-livet nu, när man ska få ihop alla saker på en o samma vecka. Har jag tur som får jag ihop det under det närmaste årtiondet.
Försökte leva efter något måtto som lyder "Bättre med lite skit i hörnet än ett rent helvete", men det gick åt skogen och jag höll på o klippa av mig håret i ren protest mot allt stök som hopade sig och låg i högar för att tillsammans ge mig ett avgrundsgarv av ondo.
Så städa, eller, städa låter så duktigt, plocka undan, så kan jag säga, det försöker jag göra på kvällarna istället.
Tvätta kan jag komma på mitt i natten att jag ska göra, så då smyger jag ur sängen o springer iväg så smidigt o snabbt jag kan, så att Jimmy inte ska hinna ikapp mig med varken ord eller handling. (Han tycker visst jag är lite paraniod när det kommer till vissa saker ;-)
Baka, det får ICA numera göra åt mig, eller varför inte Karin? ;-)
Pysslet ligger på hyllan ett tag, och har bildat en rätt charmig (?) hög av dåligt samvete som jag ska ta tag i sen.
Men som sagt, det är nu mitt liv som mamma börjat.
Det är nu man ska få ihop 1+1 så att det går jämt ut.
Än så länge har det gått bra, och jag stormtrivs faktiskt i rollen som mamma på riktigt.
Missförstå mig inte nu, för så klart har jag varit mamma enda sen den dagen Teo föddes, men det är nu vardagen börjat komma ikapp våran luftbubbla av ett städat hus, pysselböcker och doften av nybakat bröd.
Men den bubbla av kärlek vi lever i kan ingen få att spricka, inte ens vardagen!
Valpingar
Wanna´ get high? Är det nya innetrenden bland hundar tro, skofetisch?
Favoriten Ruff, trött efter en tuff lekdag!
I'm a tiny, tiny girl in a big, big world...
Olé dé posé!
Om jag hade haft nielingar så skulle nog jag oxå se ut ungefär så här...
Att ha nio stycken måste väl räknas till ett riktigt hundjobb va´?
Favoriten Ruff, trött efter en tuff lekdag!
I'm a tiny, tiny girl in a big, big world...
Olé dé posé!
Om jag hade haft nielingar så skulle nog jag oxå se ut ungefär så här...
Att ha nio stycken måste väl räknas till ett riktigt hundjobb va´?
Ego
Haha, har precis stoppat pysen dit i sängen. Stängde dörren och gick där ifrån, inte ett knyst hördes o jag förstog att han var riktigt trött.
Satte mig i köket och hörde hur det skrattades innifrån hans rum. Sen hörde jag ett försök till ett egenhändigt samtal Teo-Teo emellan, och sen ännu ett skratt.
Slutsatsen av det hela blir ändå att han är lite lik sin mor i alla fall. För hon skrattar oxå, pinsamt nog, mest åt sina egna skämt. Kul att han får ärva mina bästa sidor... Rumpnisse-looken och att skratta åt sina egna skämt.
Skilnaden är väl att han är söt som rumpnisse lookalike och helt underbar när han skrattar åt sig själv,
medan jag inte alls klär som rumpnisse, och är mest pinsam när jag skrattar åt hur rolig jag själv tycker att jag är.
Måste nog bättra mig på den punkten. Men som sagt, är man ensammen hemma om dagarna så får man göra det bästa av det. Så här går jag och drar kluriga vitsar mest hela tiden för mig själv, bara för att få skratta lite!
Jimmy är fortfarande o jobbar. Jag såg skymten av honom runt halv ett idag då han var hem på rast, la sig i soffan o försökte sova, aningen svårt när jag var lite av en klängapa o ville kramas, men efter en stund gav jag mig o han fick slumra en kvart. Sen såg jag han nog en halvtimme till vid middagstid... Och sen ännu en halvtimme när vi var bort o hälsade på E & J... Få se nu, det blir ju ändå... 1,5h nästan! Not bad, not at all bad!
Längtar efter han nu...
Och valparna då... Har varit ute o pysslat med dem mest hela tiden idag, skönt! Fick genomlida hagel, snö, regn, blåst och en smula sol.
De flesta yrväder är såld nu, finns en hane kvar... En sockersöt liten sak.
Bra spridning har det blivit på dem oxå. Från Vilhelmina i norr till Loos i söder... Och alla verkar få kanon hem! Känns så skönt!
Nej, nu går icke detta längre!
Adijos
Satte mig i köket och hörde hur det skrattades innifrån hans rum. Sen hörde jag ett försök till ett egenhändigt samtal Teo-Teo emellan, och sen ännu ett skratt.
Slutsatsen av det hela blir ändå att han är lite lik sin mor i alla fall. För hon skrattar oxå, pinsamt nog, mest åt sina egna skämt. Kul att han får ärva mina bästa sidor... Rumpnisse-looken och att skratta åt sina egna skämt.
Skilnaden är väl att han är söt som rumpnisse lookalike och helt underbar när han skrattar åt sig själv,
medan jag inte alls klär som rumpnisse, och är mest pinsam när jag skrattar åt hur rolig jag själv tycker att jag är.
Måste nog bättra mig på den punkten. Men som sagt, är man ensammen hemma om dagarna så får man göra det bästa av det. Så här går jag och drar kluriga vitsar mest hela tiden för mig själv, bara för att få skratta lite!
Jimmy är fortfarande o jobbar. Jag såg skymten av honom runt halv ett idag då han var hem på rast, la sig i soffan o försökte sova, aningen svårt när jag var lite av en klängapa o ville kramas, men efter en stund gav jag mig o han fick slumra en kvart. Sen såg jag han nog en halvtimme till vid middagstid... Och sen ännu en halvtimme när vi var bort o hälsade på E & J... Få se nu, det blir ju ändå... 1,5h nästan! Not bad, not at all bad!
Längtar efter han nu...
Och valparna då... Har varit ute o pysslat med dem mest hela tiden idag, skönt! Fick genomlida hagel, snö, regn, blåst och en smula sol.
De flesta yrväder är såld nu, finns en hane kvar... En sockersöt liten sak.
Bra spridning har det blivit på dem oxå. Från Vilhelmina i norr till Loos i söder... Och alla verkar få kanon hem! Känns så skönt!
Nej, nu går icke detta längre!
Adijos
Kajsa!
Men min älskade Kajsa, vad skulle jag göra utan dig?
En vän som Kajsa skulle alla ha. En gudmor som hon skulle alla barnen ha laglig rätt till.
En människa som Kajsa skulle alla fått ha i sitt liv.
Men nu är det inte så, alla får inte, men jag och Teo får!
Världens Vackraste Kajsa!
Tack för att du finns!
STORA kramar från mig och guldkornet!
Valpar!
Tik nummer ett!
Tiknr2!
Tik nr3!
Där är de tikar vi har kvar!
Här nedanför har ni ett kort på mor och far till valparna!
Pappa Arras
Mamma Asta!
Till Dig
Jimmy, jag älskar Dig.
Så börjar helgen närma sig sitt slut, och jag längtar faktiskt tills veckan kommer och är här igen.
Inte för att helger är tråkiga, eller, jo, det är dom faktiskt.
Antagligen är det för att jag under helgerna är mer gräsänka än vad jag någonsin kan vara om veckorna, för då får jag iaf dela säng med dig- Min karl.
Du jobbar o jobbar o jobbar o sen jobbar du lite till. Jag förstår faktiskt inte var du får all tid ifrån, och ork?!
Du är på dagis, Du är på skolan, Du är vaktmästare, Du är timmerkuskare, Du är hobby-bonde, Du är pappa, Du är sambo, Du är husägare och en massa, massa andra saker. Och alla sakerna tar TID och ORK.
Jag hinner knappt ta mig utanför dörren fören det är läggdags vissa dagar känns det som.
Men det är kanske som man säger:
"If you want something done, ask a busy one".
Aja, hur mycket Du än har för dig, och hur ofta eller mycket Du än är borta så finns det en sak som aldrig ändras. Och det är att jag älskar Dig mer än någonsin- Alltid i alla dagar.
Tänk att jag hittat någon som kan få mig att skratta, både i tid och otid. Som försöker lyssna när jag är ledsen, som försöker förstå när jag ska försöka förklara. Nån jag kan bli arg på, men som aldrig håller i sig i mer än fem minuter innan ett leende luras fram.
Tänk att jag hittat just Dig att dela mitt liv med, någon som fått mig att glömma att det ens finns fler karlar än Du på vår jord. Någon som stulit hela mitt hjärta och placerat det så väl. Sånna tjuvar finns det få av.
Det knackade lite i början av vår relation, vissa dagar var jobbiga, men tanken på dig och mig slutade ändå aldrig att snurra i mitt huvud. De mest negativa tankarna tror jag nästan aldrig tog sig för bi det jag innerst inne visste, att det skulle vara Du & Jag.
En underbar sommar, vi var ingenstans och över allt. Vi var förälskade, glada, lyckliga och- tillsammans!
Sen kom hösten, och en pirrande liten känsla i magen, tankar om framtiden om oss som familj. Ett knyte gjord av Dig och Mig, gjord av äkta kärlek. Magen växte, och tack gode gud så var det inte på grund av maten längre, nix, det var vår lilla "bäse" som han fick heta under nio månader.
Och under de nio månaderna har det nog hänt mer, än vad det gjort under hela mitt liv. Men bara positiva saker. Det blev en riktig bil, tillslut, ett hus, ett barn, renovering, mammaledighet, julstök, påskpynt och allt som hör det riktiga livet till!
"Bäsen" kom, så då fick pyta namn till Teo, TeoPysen eller TeoPysenFisen.
En pojk som var nästan mer lik Dig än vad du är själv. Jag anser nog att jag endast var en transportsträcka för ett nytt liv. En människa Du och Jag ska älska gränslöst tillsammans. En liten människa vi ska hjälpa in i livet. Ett frö av liv.
Tillsammans med Dig är allt så lätt, så underbart och så härligt!
Allt det du gör, på sättet du gör det (förutom fisarna) är så... Så bra!
Hur du varje dag talar om för mig att Du älskar mig. Att Du tycker att jag är världens bästa mamma, världens bästa tjej, världens bästa... Alla de små sakerna du säger och gör. Handen på min axel, eller pussen i nacken. Allt sånt, alla dagar.
Vad har jag gjort för att hitta dig? För att få dela mitt liv med dig?
Vad har vi gjort för att få en så vacker och nöjd son som Teo?
Vad vi än har gjort, så tackar jag vår lyckliga stjärna för VÅR familj- Varje Dag!
Du är inte bara underbar,
Du är världens bästa pappa oxå!
Jimmy, vi älskar Dig!
Så börjar helgen närma sig sitt slut, och jag längtar faktiskt tills veckan kommer och är här igen.
Inte för att helger är tråkiga, eller, jo, det är dom faktiskt.
Antagligen är det för att jag under helgerna är mer gräsänka än vad jag någonsin kan vara om veckorna, för då får jag iaf dela säng med dig- Min karl.
Du jobbar o jobbar o jobbar o sen jobbar du lite till. Jag förstår faktiskt inte var du får all tid ifrån, och ork?!
Du är på dagis, Du är på skolan, Du är vaktmästare, Du är timmerkuskare, Du är hobby-bonde, Du är pappa, Du är sambo, Du är husägare och en massa, massa andra saker. Och alla sakerna tar TID och ORK.
Jag hinner knappt ta mig utanför dörren fören det är läggdags vissa dagar känns det som.
Men det är kanske som man säger:
"If you want something done, ask a busy one".
Aja, hur mycket Du än har för dig, och hur ofta eller mycket Du än är borta så finns det en sak som aldrig ändras. Och det är att jag älskar Dig mer än någonsin- Alltid i alla dagar.
Tänk att jag hittat någon som kan få mig att skratta, både i tid och otid. Som försöker lyssna när jag är ledsen, som försöker förstå när jag ska försöka förklara. Nån jag kan bli arg på, men som aldrig håller i sig i mer än fem minuter innan ett leende luras fram.
Tänk att jag hittat just Dig att dela mitt liv med, någon som fått mig att glömma att det ens finns fler karlar än Du på vår jord. Någon som stulit hela mitt hjärta och placerat det så väl. Sånna tjuvar finns det få av.
Det knackade lite i början av vår relation, vissa dagar var jobbiga, men tanken på dig och mig slutade ändå aldrig att snurra i mitt huvud. De mest negativa tankarna tror jag nästan aldrig tog sig för bi det jag innerst inne visste, att det skulle vara Du & Jag.
En underbar sommar, vi var ingenstans och över allt. Vi var förälskade, glada, lyckliga och- tillsammans!
Sen kom hösten, och en pirrande liten känsla i magen, tankar om framtiden om oss som familj. Ett knyte gjord av Dig och Mig, gjord av äkta kärlek. Magen växte, och tack gode gud så var det inte på grund av maten längre, nix, det var vår lilla "bäse" som han fick heta under nio månader.
Och under de nio månaderna har det nog hänt mer, än vad det gjort under hela mitt liv. Men bara positiva saker. Det blev en riktig bil, tillslut, ett hus, ett barn, renovering, mammaledighet, julstök, påskpynt och allt som hör det riktiga livet till!
"Bäsen" kom, så då fick pyta namn till Teo, TeoPysen eller TeoPysenFisen.
En pojk som var nästan mer lik Dig än vad du är själv. Jag anser nog att jag endast var en transportsträcka för ett nytt liv. En människa Du och Jag ska älska gränslöst tillsammans. En liten människa vi ska hjälpa in i livet. Ett frö av liv.
Tillsammans med Dig är allt så lätt, så underbart och så härligt!
Allt det du gör, på sättet du gör det (förutom fisarna) är så... Så bra!
Hur du varje dag talar om för mig att Du älskar mig. Att Du tycker att jag är världens bästa mamma, världens bästa tjej, världens bästa... Alla de små sakerna du säger och gör. Handen på min axel, eller pussen i nacken. Allt sånt, alla dagar.
Vad har jag gjort för att hitta dig? För att få dela mitt liv med dig?
Vad har vi gjort för att få en så vacker och nöjd son som Teo?
Vad vi än har gjort, så tackar jag vår lyckliga stjärna för VÅR familj- Varje Dag!
Du är inte bara underbar,
Du är världens bästa pappa oxå!
Jimmy, vi älskar Dig!
Botten på toppen
Näe, men man kan inte alltid ligga på topp, så därför tog jag och gjorde en djupdykning.
Dök ner i känslor, tankar, minnen, känslo, upplevelser och olika faser man gått igenom i livet.
Allt som varit och aldrig kommer tillbaka. Allt som inte finns, men som kommer skapas.
Jag funderade igenom min barndom, saker som hände och saker som kanske inte hände.
Vänskap, falskhet, hemligheter, hyss, skratt och tårar.
Varför väljer man att minnas vissa saker, medan en del andra saker känns så overkliga och nästan påhittade?
Nere i känslosvammlet blev det mest jobbigt men med glimtar av lycka som gjorde att jag log en aning.
I falskheten hittade jag bitar av mig själv, bitar jag inte tycker om, bitar jag försöker laga och ta med mig frammåt.
Hemligheterna gick fort att rulla igenom, hemlisar hade man nog mest som liten. Nu har "hemlisar" fått något annat namn, en annan mening. Saker som rör en människa behöver ingen annan veta. För till vilken nytta?
Nu behöver man inte längre säga att det är en hemlis, man ska bara förstå. Den biten har jag varit klumpig och snubblat på, men jag lär mig. Och jag känner. Handling ger konsekvens. Jag vill bli tyst.
Mitt handikapp är att jag är pratsjuk och babblar, så tänker jag sen. Handling-konsekvens-tanke-ångest.
Men äntligen har jag börjat tänka.
Hyss har jag sällan för mig. Men skrattade ändå lite åt mig själv här om dagen. Jag, Jimmy o Teo hade varit i svenstavik och var på väg hem. En bit bort i bilen kom en dödlig stank och uppsökte min näsa. Jag blev nästan galen, och Jimmy fick höra och förhoppningsvis förstå att ibland passar det sig inte att göra som han gjorde. Hur som haver skulle han som snabbast springa in hos en karl för o höra om lite saker. Så snabb som den vessla jag är slängde jag mig över till förarsätet och manövrerade bilen. Hämd, ljuva hämd.
Såg hur Jimmy kom vandrandes tillbaka mot bilen, helt ovetandes om vad som komma skulle. Chauffören la i ettan, varvade bilen, log snyggt och började rulla frammåt... Jimmy skrattade till, ökade på stegen, kom närmare bilen, då chauffören la i tvåan, i samma veva slutade han visst att skratta...
Och så höll vi (jag) på genom halva byn. Som en liten morot hängde jag ut en chipspåse genom fönsterrutan, så att det kanske skuklle kännas lite lättare att jogga en bit! Det hela slutade ändå lyckligt, gasmaskinen fick åka sista biten, och vi skrattade så tårarna rann på oss båda. Det var ett litet hyss! ;-)
Hur som haver, genom mina gång nere i känslosvall varvade jag skratt med magvärk.
Och nu är jag lite lättare!
Dök ner i känslor, tankar, minnen, känslo, upplevelser och olika faser man gått igenom i livet.
Allt som varit och aldrig kommer tillbaka. Allt som inte finns, men som kommer skapas.
Jag funderade igenom min barndom, saker som hände och saker som kanske inte hände.
Vänskap, falskhet, hemligheter, hyss, skratt och tårar.
Varför väljer man att minnas vissa saker, medan en del andra saker känns så overkliga och nästan påhittade?
Nere i känslosvammlet blev det mest jobbigt men med glimtar av lycka som gjorde att jag log en aning.
I falskheten hittade jag bitar av mig själv, bitar jag inte tycker om, bitar jag försöker laga och ta med mig frammåt.
Hemligheterna gick fort att rulla igenom, hemlisar hade man nog mest som liten. Nu har "hemlisar" fått något annat namn, en annan mening. Saker som rör en människa behöver ingen annan veta. För till vilken nytta?
Nu behöver man inte längre säga att det är en hemlis, man ska bara förstå. Den biten har jag varit klumpig och snubblat på, men jag lär mig. Och jag känner. Handling ger konsekvens. Jag vill bli tyst.
Mitt handikapp är att jag är pratsjuk och babblar, så tänker jag sen. Handling-konsekvens-tanke-ångest.
Men äntligen har jag börjat tänka.
Hyss har jag sällan för mig. Men skrattade ändå lite åt mig själv här om dagen. Jag, Jimmy o Teo hade varit i svenstavik och var på väg hem. En bit bort i bilen kom en dödlig stank och uppsökte min näsa. Jag blev nästan galen, och Jimmy fick höra och förhoppningsvis förstå att ibland passar det sig inte att göra som han gjorde. Hur som haver skulle han som snabbast springa in hos en karl för o höra om lite saker. Så snabb som den vessla jag är slängde jag mig över till förarsätet och manövrerade bilen. Hämd, ljuva hämd.
Såg hur Jimmy kom vandrandes tillbaka mot bilen, helt ovetandes om vad som komma skulle. Chauffören la i ettan, varvade bilen, log snyggt och började rulla frammåt... Jimmy skrattade till, ökade på stegen, kom närmare bilen, då chauffören la i tvåan, i samma veva slutade han visst att skratta...
Och så höll vi (jag) på genom halva byn. Som en liten morot hängde jag ut en chipspåse genom fönsterrutan, så att det kanske skuklle kännas lite lättare att jogga en bit! Det hela slutade ändå lyckligt, gasmaskinen fick åka sista biten, och vi skrattade så tårarna rann på oss båda. Det var ett litet hyss! ;-)
Hur som haver, genom mina gång nere i känslosvall varvade jag skratt med magvärk.
Och nu är jag lite lättare!
Fakta
Lite TEO-fakta:
Då-fakta
Född: 25/6-06 kl.10.42
Stjärntecken: Kräfta
Vikt: 3690
Längd: 50cm
Huvudomfång:35cm
Humör: Gott & Glatt
Liknar: Pappa
Aptit: God!
Hobby: Sova i vaggan eller ligga på en filt o titta på allt som händer
Nu-fakta
Fortfarande född 25/6 och är fortfarande kräfta
Vikt: 8220
Längd: ca.70cm
Huvudomfång: ?
Humör: Man kan inte vara mer glad o nöjd!
Liknar: Pappa och en liten smula rumpnisse
Aptit: Mamma o pappa kan inte förstå hur så mycket mat får plats i en så liten mage?
Hobby: "Städa" ur lådorna i köket, leka med bollar, prata, krypa och gå runt soffbordet!
Då-fakta
Född: 25/6-06 kl.10.42
Stjärntecken: Kräfta
Vikt: 3690
Längd: 50cm
Huvudomfång:35cm
Humör: Gott & Glatt
Liknar: Pappa
Aptit: God!
Hobby: Sova i vaggan eller ligga på en filt o titta på allt som händer
Nu-fakta
Fortfarande född 25/6 och är fortfarande kräfta
Vikt: 8220
Längd: ca.70cm
Huvudomfång: ?
Humör: Man kan inte vara mer glad o nöjd!
Liknar: Pappa och en liten smula rumpnisse
Aptit: Mamma o pappa kan inte förstå hur så mycket mat får plats i en så liten mage?
Hobby: "Städa" ur lådorna i köket, leka med bollar, prata, krypa och gå runt soffbordet!
foton
Vi har haft en superhärlig sista april-helg med människor som kommit och gått.
Farmor och farbror har varit o hälsat på, C & F med lilla V kom på en supergod middag bestående av rökt rådjur, potatisgratäng och sallad! Mmm!
Sen har vi provat på att ha tre små troll istället för ett. Och vi har bestämt oss. Vi ska INTE ha tre barn tätt! ;-)
Nog för att det varit mysigt, härligt, roligt och underbart så har det varit en liten dos krångligt att få ihop allt!
Men OJ vad härligt vi haft det!
Tårtkalas ute på gräsmattan! Gissa om det sölades?!
Mina andra hjärtegryn som är till salu...
En litet teta ute i hungårn´, syskonen sitter bakom o håller koll!
"Mamma, jag städar lite åt dig, det var verkligen stökigti den här lådan!"
Selina myser i soffan och gör massor av grimaser!
Härlig helg med härliga barn, härligt väder och härliga valpar!
Farmor och farbror har varit o hälsat på, C & F med lilla V kom på en supergod middag bestående av rökt rådjur, potatisgratäng och sallad! Mmm!
Sen har vi provat på att ha tre små troll istället för ett. Och vi har bestämt oss. Vi ska INTE ha tre barn tätt! ;-)
Nog för att det varit mysigt, härligt, roligt och underbart så har det varit en liten dos krångligt att få ihop allt!
Men OJ vad härligt vi haft det!
Tårtkalas ute på gräsmattan! Gissa om det sölades?!
Mina andra hjärtegryn som är till salu...
En litet teta ute i hungårn´, syskonen sitter bakom o håller koll!
"Mamma, jag städar lite åt dig, det var verkligen stökigti den här lådan!"
Selina myser i soffan och gör massor av grimaser!
Härlig helg med härliga barn, härligt väder och härliga valpar!