Jag är arg.

Jag gick in på min blogg med både känsla och tanke över att Jag Är Arg.
Öppnade upp sidan där jag ser senaste händelse. Ett påbörjat blogginlägg som hade stanna vid rubriken.
Rubriken var "Fula ord". Jag gissar på att jag var arg sist jag tänkte skriva också.

Å så är det så där präktigt och skitnödigt kommer jag på, att vara arg alltså. Man måste alltid ha en anledning, andlening till att vara arg. Sen skriva ut skiten för att lätta sitt elaka sinne.
Men vet ni vad. Jag har kommit på det, men behöver inte alls ha nån anledning. Man kan vara bara arg, bara för att man vill. Och ikväll vill jag bara för att jag kan.
Sånna här gånger går ilskan över rätt fort. Jag rabblar upp allt i hjärnan över saker som kanske kan trigga ilskan ännu lite till, sen slutar det med att jag fnyser åt mig själv, är glad för Jimmys skull att han inte är hemma,
suckar och slänger mig i soffan. Två sekunder senare minns jag inte ens att jag varit arg.
Men jag tror ändå att det är en känslo-urladdning. Bara för att.

Sen har vi alla våra små trigger punkter. Min är 1.80 lång, ett gäng kilo och en skostorlek som ligger runt 42.
Det är spännande, hur ord kan låta olika från uttal till hörselingång. Jag är specialist på att höra saker på de sätt jag vill, speciellt när det kommer från trigger punkten.
Retar upp mig från 0-100 inom loppet av 0,5 sekund. Och i min värld så tänker jag "det är väl inte så konstigt". Medan han tänker "va äre för fel på na´!". Han behöver inte säga nåt, för jag vet vad han tänker. Och säger han att jag har fel, så talar jag om att jag har rätt. Svårare än så är det inte.
Och på det här viset så blir vardagen lite enklare. Kanske inte för nån av oss, men kanske för nån annan. Som kanske inte känner oss eller ens är medveten om vår existens. Jag låstas. VM i påhitt.

Egentligen så älskar jag den där irriterande, jobbiga och ibland totalt hjärndöda (när jag inte vet vad han tänker) trigger punkten. Jag tror det är därför jag kan bli så arg och irriterad.
Har ni aldrig känt för att kasta ägg i golvet,  bara för att?
Eller krossa ett glas rakt in i väggen?
Det har jag...Flera gånger. Men jag gör det inte. För det blir en jävla massa att städa upp, och det är jag för lat för.
Jag har kastat glas i golvet en gång, lixom på prov. Det var i mina ungdomsdagar, lite lagom rebellisk.
Sen satt jag där, i köket på tullgatan 8 och grät. Grät och önskade att nån kunde komma o städa upp efter det misslyckade experimentet.
Och inte blev jag gladare, bara argare. Så, det är inget att rekomendera.

Det här inlägget kändes typiskt mig. Några rader ordbajseri och jag känner mig som ny.
Får jag inte prata tillräckligt om dagarna så drabbas jag av huvudvärk på kvällarna. Det är ord som bara måste, måste ut. Vända alfabetet ut och in några gånger om dan och jag mår som bäst.
Ibland, en bra dag, då kan jag prata alldeles för mycket så då är orden helt slut på kvällen, då brukar jag leka stum. Sen skrattar jag lite i smyg, det känns lixom lite busigt... Jimmy försöker prata med mig och jag låtsas att jag försöker prata, men... Så kommer det inga ord. Då blir man brydd!
...Nu har ju en sån dag aldrig inträffat. Men jag skrattar av bara tanken.

Så, nu är stygghumöret borta.