Låtbli min bil!
Åh!!! Jag älskar ju våran subba.
Det började med att herrn i huset ville ha ny bil. Inte jag.
Han lånade hem cryslern för några dagar, men med lite övertalning tog han sitt förnuft till fånga och gick med på att inte köpa crysler. Jag andades ut. Subarun skulle få vara kvar ännu några mil.
Men sen slog det om igen. Han satt som fastklistrad inne på blockets bil-säljar-sida. Jag suckade och tänkte att det kunde gå över. Gick förbi öppningen till kontoret och hörde något om o provköra en bil. Ikväll!
Så var karusellen igång. Men den här gången var det inte en vit crysler utan en lila/röd sittoträngs.
Visst, på den här bilen nådde jag ned till kopplingen (som jag inte gjorde på cryslern, ser det som ett måste för att kunna köra.) Men ändå, jag vill, vill, vill inte ha en ny bil. Inte nu.
Jaha, efter provkörning av en icke 4hjulsdriven bil var diskussionen igång igen, men på en helt okej och samsad nivå. Vad jag mest av allt inte kan förstå är hur han för ett tag sen ojade o nästan grät över L200an som var så bra, som man tog sig fram över allt med osv, och nu, ja, nu tänker han gå o köpa en bil som vi kanske inte ens tar oss ut ur carporten med?
Var tog min 4wheels-drive-man vägen!?
Men det värsta av allt. Nyss hotade han med att sälja subban. Jag tror jag dör. Car-suicidial.
Subban o jag har som blivit ett. Näe, mitt körkort o jag klarar inte det här. Om teveprogramet "Bullen" fortfarande fanns kvar skulle jag ha skrivit dit. Överskrift på brevet skulle vara "Subban och jag". Avsändare:Anonym.
Det är inte subban i filmen som körs av skribenten. Det är heller inte tjejen i filmen som skrivit brevet. Osv.
Om nån skulle se våran pärla, kanske nån skulle vilja köpa den. OCH DET GÅR INTE!
Trodde aldrig jag skulle bry mig om en bil. Om ändå stickan jag testade på här om dagen hade varit på plus så hade jag kunnat förstå alla dessa konstiga känslor. Men nu? Vad ska jag nu förklara det här med?
Total förvirrad. Har jag blivit kär i en bil?
Hon är kanske inte som godis för ögat, visst, det kan jag hålla med om. Men hennes ratt. Hennes insida, visst, sliten på sina ställen, men hjärtat är på rätt ställe, och den motorn vill gå länge till. Och utsidan, det är inte den som räknas. Det vet vi alla. Så, subban, jag ska göra allt som står i min makt för att du ska få stå under mina vingar ett bra tag till.
Kanske att jag måste göra ännu ett gravtest, vill hitta en orsak/anledning till denna kämpaglöd för en BIL....
Det började med att herrn i huset ville ha ny bil. Inte jag.
Han lånade hem cryslern för några dagar, men med lite övertalning tog han sitt förnuft till fånga och gick med på att inte köpa crysler. Jag andades ut. Subarun skulle få vara kvar ännu några mil.
Men sen slog det om igen. Han satt som fastklistrad inne på blockets bil-säljar-sida. Jag suckade och tänkte att det kunde gå över. Gick förbi öppningen till kontoret och hörde något om o provköra en bil. Ikväll!
Så var karusellen igång. Men den här gången var det inte en vit crysler utan en lila/röd sittoträngs.
Visst, på den här bilen nådde jag ned till kopplingen (som jag inte gjorde på cryslern, ser det som ett måste för att kunna köra.) Men ändå, jag vill, vill, vill inte ha en ny bil. Inte nu.
Jaha, efter provkörning av en icke 4hjulsdriven bil var diskussionen igång igen, men på en helt okej och samsad nivå. Vad jag mest av allt inte kan förstå är hur han för ett tag sen ojade o nästan grät över L200an som var så bra, som man tog sig fram över allt med osv, och nu, ja, nu tänker han gå o köpa en bil som vi kanske inte ens tar oss ut ur carporten med?
Var tog min 4wheels-drive-man vägen!?
Men det värsta av allt. Nyss hotade han med att sälja subban. Jag tror jag dör. Car-suicidial.
Subban o jag har som blivit ett. Näe, mitt körkort o jag klarar inte det här. Om teveprogramet "Bullen" fortfarande fanns kvar skulle jag ha skrivit dit. Överskrift på brevet skulle vara "Subban och jag". Avsändare:Anonym.
Det är inte subban i filmen som körs av skribenten. Det är heller inte tjejen i filmen som skrivit brevet. Osv.
Om nån skulle se våran pärla, kanske nån skulle vilja köpa den. OCH DET GÅR INTE!
Trodde aldrig jag skulle bry mig om en bil. Om ändå stickan jag testade på här om dagen hade varit på plus så hade jag kunnat förstå alla dessa konstiga känslor. Men nu? Vad ska jag nu förklara det här med?
Total förvirrad. Har jag blivit kär i en bil?
Hon är kanske inte som godis för ögat, visst, det kan jag hålla med om. Men hennes ratt. Hennes insida, visst, sliten på sina ställen, men hjärtat är på rätt ställe, och den motorn vill gå länge till. Och utsidan, det är inte den som räknas. Det vet vi alla. Så, subban, jag ska göra allt som står i min makt för att du ska få stå under mina vingar ett bra tag till.
Kanske att jag måste göra ännu ett gravtest, vill hitta en orsak/anledning till denna kämpaglöd för en BIL....
Kommentarer
Trackback