familjenboije

Jag mötte en man idag. Han var lagom lång, smal, välklippt, tjusig och i fyrtioårs-åldern.
Han fick mitt hjärta att klappa, pulsen att slå och jag blev högröd i ansiktet. En härlig känsla som var länge sen jag fick kännapå. Pulsen steg och jag lixom blev het i hela mig. Från hjärtat och ut. Jag blev knäsvag och skakis, och dessutom stum!
Denne man, chef för bygg- och miljö i kommunen infann sig på möte tillsammans med oss i bygg- och miljönämnden.
Jag som ersättare hade blivit kallad, så där satt jag med pennan i ena handen och Teo dregglandes i den andra, samtidigt som jag försökte verka någorlunda smart och intelektuell.
Mellan mig och den mystiskte mannen i kavaj satt endas en enda person. I början känndes det rätt svalt, bytte någon enstaka kylig fras men kände efter ett tag hur det hettade till.
Han fick helt enkelt igång mig, eller, av mig, eftersom jag blev stum.
Visst låter det härligt? Ungefär som den där första kyssen... Ni vet, när det bara pirrar i hela kroppen och man tror man ska bli galen.
Jag kunde dock hålla mig från en kyss mellan oss, för faktum är att jag hellre kysser en padda än en sån som han.
Iof börjar jag misstänka att han var en padda i annan förklädnad. Det mesta ser ju rätt ok ut bakifrån. Och kanske utifrån.  Men nu vill jag komma till hur det var inifrån.
Där satt jag som sagt med en penna i ena handen och Teo i den andra. Försökte lyssna, notera, kommentera, diskutera och samtidigt ha Teo i knäet. Det gick över förväntan, Teo var gudalik. Han satt som den allra underbaraste pojk och tittade på människorna runt bordet.
Han hade fått en bilaga att leka lite med, då jag hörde mannens röst: Säg åt pojken att vara varsam med boken! (Tror herrn i den kritstrecksrandige kostymen missat att min son endast är innehavare av sju levnads-månader och inte slutar tugga på saker på befallning.)
Jag slog dövörat till, tänkte att han kanske skojade, men med all respekt så gav jag Teo något annat att leka med. Föreställningen fortsatte. Alla nöjda- Alla glada.
Efter ett tag tog mamma-krafterna slut i rygg och armar, så jag la ner mitt guldkorn på golvet där han så snällt låg och lekte, tyst och lytt och störde: INGEN.
Runt elva antog jag att min son behövde lite sömn, så  jag la ner han i vagnen och förväntade mig att han skulle gnissa och störa mötet. Men icke. Han somnade utan minsta pip, så åter igen störde han: INGEN.
Han vaknade igen runt tolv, fick ligga på golvet och pyssla i lugnan ro medan vi avhandlade olika frågor.
Jag satt och var i smyg väldigt stolt över mitt barn. Vi hade varit där i nästan fem timmar och han hade inte sagt ett pip.
Så hittade han min ryggsäck liggandes på en stoll, och en av remmarna hängde ner mot golvet så han fick tag i den. DEN var rolig den minsann! Så han drog i den, sa för första gången på hela dagen "Da-da" och sen skrattade han till. Åh, mitt hjärta höll på smälta. I samma veva var jag tvungen att ta en titt runt bordet för att se om någon annan hört det underbara skrattet. Jodå, de flinade så gott i samstånd med den stolta mamman.
MEN så vände sig paddan i kostymen om, tittade argt på Teo, sen på mig, la sitt pekfinger över munnen och hysschade att jag skulle få tyst på honom!
Och då nedrans anåda blev jag genast innehavare av de känslor jag ibörjan beskrev. Sabla människa!
Vi hade varit där i FEM TIMMAR. Teo hade legat på golvet TYST i minst TRE timmar och han har mage att HYSCHA honom när han skrattade EN gång!?
Jag ville skrika rakt ut, avbryta hela mötet och fråga hur han hade mage att hyscha en sjumånaders som varit tyst så otroligt länge!?
Som synd var hann syndabocken ge sig av innan jag hann säga något. Men till nästa möte hoppas jag på att Teo lägger av en riktig bajsblöja, då ska jag lägga han på bordet, så nära Paddan som möjligt,  dra ut på det hela och kanske till o med spilla lite....


Jag trodde att vuxna människor var... Vuxna människor helt enkelt. Jag trodde oxå att vuxna människor skulle bete sig som just det. Vuxna.
Men nu ska jag slå hål på ännu en myt: Vuxna människor är oftast inte alls klokare än oss andra.
Det är en MYT att "vuxna" kan hantera situationer på ett "moget och vuxet" sätt.
Vad är det som säger att bara för att man är fyrtio år, lagomt gråhårig och välutbildad så är man vuxen?
Man kan lika gärna vara fytrio år, välutbildad och en stor skit som går runt i ett par skor.
Ordet barnrumpa skulle passa bättre in på en sån som han. Den fyrtioårige Miljö- och byggnadschefen.

Jag får fortfarande hjärtklappning när jag tänker på det...