familjenboije

I mångt och mycket får man skylla sig själv. En annan bit är att livet förändras. Energier förvandlas. Tiden försvinner. Tiden hemma blir längre.
Tankar kommer och tankar går, men tankarna om mina vänner består.
Jag hör inte av mig lika mycket nu som då. Jag vet.
Jag är inte ute i ruschen nu som då.
Jag har inte samma ork nu som då.
Jag har inte samma energi nu som då.
Jag har inte samma tid nu som då.
Jag har förändrats, jag är nog inte samma nu som då.
Mycket har förändrats nu sen då.
Men än så finns tankar, minnen, dofter, känslor, skratt och gråt kvar.

Jag minns när jag var liten. Jag och Kristina satt som fast vid varanndra.
Där Kristina var, där var jag oxå. Jag minns när hon kom incyklande på våran gård, efter att ha trasslat in skosnöret i cykelkedjan. Jag hjälpte henne loss, och efter det var det honochjag. Moa & Kristina.
Men hon flyttade och avståndet gjorde vad många avstånd gör. Men jag tänker fortfarande mycket på de äventyr vi var ut på.
Sen har vi Karin. Karin som när vi var små, blev tagen för att vara min tvillingsyster. Kanske vi var siameser, vi satt oxå fast i varann. Karin, som jag aldrig blir av med och som heller inte blir av med mig- oavsett avstånd. Karin är den jag varit mest förbannad på någonsin (av vännerna), hon är den jag matat med "höbös", dragit igen persiennerna mitt framför ögonen på och låst dörren om mig. Hon är den som lyfte tunga dagar, som pratade och skrattade. Som jag delade oskiljaktiga timmar i stallet med. Som jag åkte skidor med, som jag hade semester tillsammans med. Som jag levde med. Det var honochjag
Moa & Karin. Men det absolut bästa med Karin är att hon är lika nu som då, och mig blir hon inte av med.
Sen började jag högstadiet, jag och Sandra åkte samma buss, gick i samma klass, spelade fotboll i samma lag, tyckte om samma killar, skrattade åt samma saker. Vi fördrev våran tid tillsammans. Nån sommar bodde jag mer eller mindre hemma hos henne. Min Sandra. Då var det honochjag.
Moa & Sandra.
Efter en tid på högstadiet med många nya människor och vänner hittade jag ännu en glad och sprallig vän. Tina. Från att vara rivaler i kärlek gick vi till att vara riktiga vänner. Skrattade åt en vattentank tillsammans, åkte pulka och spark. Firade sista april. Pratade pojkar. Skrev brev och försökte plugga tyska tillsammans. Även hon blev kallad för min tvilling, eller jag för hennes. Där hon var, där var jag. Så som det ska vara. Då var det honochjag. Moa & Tina. Fy det gör ont i mig... Snart åtta år sen den där bilolyckan nu. Åtta år, och jag tänker på henne varje dag. Hur skulle det vara om du varit kvar? Var är du nu? Ser du mig? Ser du Teo? Är du här? JAG SAKNAR DIG. Tiden kanske läker alla sår, men tiden glömmer inte.
Gymnasiet började och jag träffade en underbar person. En sån som man antagligen bara träffar en gång i livet. Erica, Ecca, Pekka... Kalla henne vad ni vill, det är ok! ;-)
Erica. Som stammade första gången hon pratade med mig, och då var det i stor sett under tvång hon gjorde det! Men jag är glad att du tog modet till Dig och gick fram till hemska mig!
Skulle kunna skriva en hel roman om hennes och min tid på gymnasiet. Om gropiga vägar, tankar om sex, eller, jag menar, sju. Att viska ute på öppen åker, utifall att nån skulle höra. Om att bita människor i benet (Tugga a la´ Moa). Om hur saker påverkar karman. Om en massa, massa saker. Låtskriverier, kycklingar på bussen osv. En vän som är en riktig vän. Då var det honochjag. Moa & Ecca.
Hade oxå min "syster" Isabelle. Min sambo, hjärta, vän och själsfrände. Fortfarande längtar jag stundtals tillbaka till hennes rosa/vita filt, Sophie Zelmani, snabbmakaroner och ett kök fyllt av disk.
Till tårar, skratt, karlar och skabb. Min älskade Isabelle. Nu saknar jag dig mer än någonsin. Jag pratar om Dig med Teo, så han får höra om våra bravader och inte bli brydd när du kommer o hälsar på. Du är en del av mig, så även en del av Teo. Vi älskar dig, även om du är i Norge!

Gymnasiet tog slut, många nya vänskaper bands, men, ja,  jag vet inte vad som hände sen.... Jag tappade greppet. Jag tappade mig själv. Jag tappade känslan. Tappade mycket vänskap.
Nu, några år senare så har jag många vänner, underbara vänner, helt klart. Men inte längre DEN vännen, då det är denochjag. Jag saknar det. Rätt mycket.

Nu har jag Jimmy och Teo. Så för att inte vara helt orättvis så har jag faktiskt nån att sitta ihop med nu oxå. Nu är det domochjag. Moa, Jimmy och Teo. Den finaste familjen i världen.
Skulle inte byta det mot något här i världen. Men en vän att sitta fast vid är alltid något speciellt.

Vänner växer inte på träd. Jag är glad, lycklig och evigt tacksam mot mina vänner. De jag haft, de jag har och de jag förhoppningsvis kommer att få möta och lära känna.

Jag älskar mina vänner, även om jag inte ringer eller hör av mig speciellt mycket.
Men jag tänker, mycket och ofta. Älskar Er.

Kram från mig.

...Tänder ett ljus för Tina ikväll. Jag har en vän i himlen.