My back is back
Jag har nog aldrig varit så bra i ryggen som under tiden jag var gravid. Då vände det mesta och jag var oftast smärtfri. Så skönt!
Men nu är Teo snart åtta månader, och för varje dag som går gör sig ryggen mer och mer påmind.
Känslan av att knappt kunna klä på sitt eget barn.
Känslan av o inte ha full kontroll över kroppen.
Känslan av att själv inte räcka till.
Det äter upp mig inifrån, men jag skjuter det framför mig. Vägrar bli ledsen, även om jag skulle vilja gråta floder över att jag inte kan allt jag vill.
Men tårarna är slut, borta... Inte här.
Försöker tänka att det ska gå bra det här. Men jag vet ju att jag aldrig blir smärtfri. Visst, den tanken går att leva med. En viss smärta går oxå att uthärda. Men känslan av att inte kunna sköta sitt eget barn. Den känslan är outhärdlig.
Jag är så rädd för att den dagen ska komma. Att jag ska vara ensammen hemma, och inte kunna göra det jag ska.
Än så länge har jag gjort allt vi mammor gör, men i o med att han växer, bli tyngre, större och starkare så blir jag mindre och svagare.
Jag är rädd för dagen som kommer i framtiden, men jag låssas som om den inte finns.
Hela vänster sida är som bortdomnad... Som om jag skulle ha fått tandläkarbedövning i hela vänstra sidan. Otrevligt, men visst, man kanske lär sig leva med det.
Har fått besked om att jag inte får rida längre pga nerver som är i kläm.
Det ENDA jag verkligen njuter av, det jag är uppväxt med, sammanflätad med... Det får jag inte längre hålla på med. Världen rasar, men det känns som om jag bara är en likgiltig åskådare.
Min rygg värker.