familjenboije

Näe, men man kan inte alltid ligga på topp, så därför tog jag och gjorde en djupdykning.
Dök ner i känslor, tankar, minnen, känslo, upplevelser och olika faser man gått igenom i livet.
Allt som varit och aldrig kommer tillbaka. Allt som inte finns, men som kommer skapas.
Jag funderade igenom min barndom, saker som hände och saker som kanske inte hände.
Vänskap, falskhet, hemligheter, hyss, skratt och tårar.
Varför väljer man att minnas vissa saker, medan en del andra saker känns så overkliga och nästan påhittade?
Nere i känslosvammlet blev det mest jobbigt men med glimtar av lycka som gjorde att jag log en aning.
I falskheten hittade jag bitar av mig själv, bitar jag inte tycker om, bitar jag försöker laga och ta med mig frammåt.
Hemligheterna gick fort att rulla igenom, hemlisar hade man nog mest som liten. Nu har "hemlisar" fått något annat namn, en annan mening. Saker som rör en människa behöver ingen annan veta. För till vilken nytta?
Nu behöver man inte längre säga att det är en hemlis, man ska bara förstå. Den biten har jag varit klumpig och snubblat på, men jag lär mig. Och jag känner. Handling ger konsekvens. Jag vill bli tyst.
Mitt handikapp är att jag är pratsjuk och babblar, så tänker jag sen. Handling-konsekvens-tanke-ångest.
Men äntligen har jag börjat tänka.
Hyss har jag sällan för mig. Men skrattade ändå lite åt mig själv här om dagen. Jag, Jimmy o Teo hade varit i svenstavik och var på väg hem. En bit bort i bilen kom en dödlig stank och uppsökte min näsa. Jag blev nästan galen, och Jimmy fick höra och förhoppningsvis förstå att ibland passar det sig inte att göra som han gjorde. Hur som haver skulle han som snabbast springa in hos en karl för o höra om lite saker. Så snabb som den vessla jag är slängde jag mig över till förarsätet och manövrerade bilen. Hämd, ljuva hämd.
Såg hur Jimmy kom vandrandes tillbaka mot bilen, helt ovetandes om vad som komma skulle. Chauffören la i ettan, varvade bilen, log snyggt och började rulla frammåt... Jimmy skrattade till, ökade på stegen, kom närmare bilen, då chauffören la i tvåan, i samma veva slutade han visst att skratta...
Och så höll vi (jag) på genom halva byn. Som en liten morot hängde jag ut en chipspåse genom fönsterrutan, så att det kanske skuklle kännas lite lättare att jogga en bit! Det hela slutade ändå lyckligt, gasmaskinen fick åka sista biten, och vi skrattade så tårarna rann på oss båda. Det var ett litet hyss! ;-)
Hur som haver,  genom mina gång nere i känslosvall varvade jag skratt med magvärk.
Och nu är jag lite lättare!