familjenboije

Har funderat lite idag... Första gången jag var gravid, det vill säga med pysen, så var ju allt så rosenrött... Vill jag minnas. Men så läser jag gamla dagböcker o inser att jag våndades över en kliande mage som förvandlades till en stor rund boll med zebraränder på. Jag kunde börja blöda näsblod närsom, även mitt i nätterna. Jag hade sammandragningar som gjorde att jag blev inlagd på sjukhuset ett tag, fick brikanyl och kortison. Sen fick jag känna liiite hur det var att ha gravid-ischias, och förstås de timmar jag låg på toagolvet och såg hur dagarna passerade förbi i illamående och spyor.
Men det som sklijer saken åt är nog att jag gnällde mindre då... Allt var ändå underbart och jag visste inte vad som skulle hända här näst.
Det vet jag inte den här gången heller, hur morgondagen ska se ut.
Men jag tycker det är jobbigare med foglossning, ischias och ryggvärk nu. Jag tycker inte att det är lika rosenrött och sött... Mycket av det är ju så klart för att jag känner att det tar så mkt tid från mig och teo tillsammans och jimmy får dra ett hästlass här hemma bitvis.
Något som dock inte har ändrats med krämpor å stök är ju hur mycket man kan längta efter någon som är så nära men ändå så långt borta. Vår älskade lillebror.

näe, ska nog hjälpa min blivande nu... Sen ska vi sätta oss ner o göra matlista för veckan som kommer. Ordning o reda- löning på fredag!