familjenboije

Ibland kan jag bli så trött på mitt eget prat. Jag blir förbannad av att höra min egna röst. Värst är det nog på dagis, där hör man ju sin egna stämma mest hela dagarna. Snälla gud, kan jag inte bara få vara tyst för en dag?
Idag hade jag önskat att gud var min kompis, en sån kompis som kunde knäppa av ett samtal, spola tiden tillbaka, ge mig en örfil och säga till mig att skärpa upp mig för att sedan påminna mig om att andra kan sköta sina saker själv. Jag behöver faktiskt inte lägga mig i.
Ibland låtsas jag att jag inte lägger mig i, det är bara min röst och några ord som råkar komma just från min mun som lägger sig i, det är egentligen inte jag.
Har ångest just nu, skulle aldrig ha öppnat munnen, än mindre slagit tel.nr till personen i fråga. Skulle inte sagt så mycket som jag sa. Men samtidigt så behövdes det sägas. Tror jag.
Men är det nån som förstår hur trött man kan bli på sån här skit? Och just nu är skiten jag. Kul.
Och detta ältande, vad är det bra för? Allt analyserande, vem hjälper det? Att jag sitter här i soffan och leker spåkärring som vet exakt hur det här kommer att sluta, hur troligt är det? NU vill jag sluta tjata.

Lillebror sparkar hejvillt inne i magen, nu syns det utanpå oxå, så nu kan jag och Jimmy sitta o skratta åt det. Sånt där lyckligt skratt... Spontant. Det som bara kommer, en sån där känsla man inte kan beskriva. Men underbart är det!
Idag har vi förresten hållti sams hela dagen, eller, ska jag säga att jag har hållt sams? jo, så får det bli. Nu ska jag bara träna på att prata och tänka mindre. Gud så bra det kommer att bli.
Nu har jag upprepat gud i det här inlägget minst tre gånger, så på söndag ska jag nog gå till kyrkan. Amen.

Jo, förresten Micke. Jag vet ingen karl i världen som skulle orka med en gravid moa dygnet runt livet ut, så atteh, när Lillebror är ute, då får det nog dröja tills nästa gång. Men då lä det väl bli andra hormoner som ska störa den harmoniska människa man egentligen är, haha!