familjenboije

Jag tror jag har förvandlats till en riktigt äcklig liten surdeg. Och dessutom tycker jag inte om dagar som börjar på rätt sida, då vet man att innan man kommit till sängen på kvällen så är det nån jävel som bytt blad och helt plötsligt så känner man att man är på fel sida!
Jag är där nu, på andra sidan häcken. Där gräset inte alls är nå grönare, snön är precis lika kall och inget är bättre ute än inne.
Less, less, less.
Pysen sover och Jimmy är.... Ute nån stans. Så allt är i sin ordning.
Jag håller på att tvätta och packa för fullt. Men mitt upp i all packning kom jag på att jag hatar det med. Så nu vill jag inte packa mer. Inte tvätta heller för den delen, tur jag hann sätta på en maskin innan den här tanken slog mig.
Märker ni surdegsfaktorn? Jag känner till o med lukten av den. Det stinker.

Vad kan få mina hormoner glad igen? Det är mitt största frågetecken just nu.
VAD och HUR gör man för att få hormonerna sams med resten av mig och min kropp igen?
Känns helt naturligt att skylla alla onda ting på hormonerna, dom är många, men för små för att försvara sig.
Så alltså har jag alltid rätt i diskutionen moa vs hormonerna. Nu känns det lite bättre. Jag har konfronterat något som varken syns eller hörs, men finns.

Sur, sur, sur.
Eller, egentligen vet jag inte ens om jag är sur heller, förbannad kanske?
När jag plockade ur diskmaskinen nyss fick jag en sån där ilsk-chock och ville bara kasta alla glasen i backen. Skrika och vara så där rebellisk som jag sett att man kan få vara på film. Synd bara att mitt liv inte är en film.
Mitt liv är en blogg, så hur hårt jag än kastar så hör ni ju inte kraset, ni ser heller inte desperationen i mitt kroppsspråk. Så därför är alla glas hela, rena och säkert mycket glada där de står instängda i skåpet.
Nu känner jag mig lite som en glas-tyrann. Fast utan nån riktigt bakgrund till det uttalandet.

Äh, jag ger sjutton i bloggen nu.

Åter till surdegen. Ha en trevlig torsdagskväll!