Minnen
Varje dag skapar man nya minnen, varje dag händer ofta något som man önskar att man ska minnas för all evighet. Alla har vi våran egna lilla skattkista där inne, fylld med guld och härliga äventyr. Men så klart finns där i kistan oxå jobbiga stunder med tårar och magvärk. Men vilka minnen vi vill plocka fram väljer vi ju oftast själv.
I min skattkista ligger roliga minnen på hög, ända sen jag var liten och gick upp efter sjön med mamma, stog ute på stenarna och kastade småsten. Ett minne jag aldrig glömmer. Eller när jag som sexåring lärde mig att köra häst o vagn, för att sen lasta vagnen full av varor från affären som jag sen körde ut till de äldre här hemma i byn. Minnen jag har tillsammans med Kristina, vi var vänner som inte gick att skiljas åt. Det mesta vi gjorde, gjorde vi tillsammans. Jag minns hästarna vi hade och turerna vi gjorde. Jag minns när hon kom gråtandes in på våran gård efter att ha varit på ett födelsedagskalas. Och på vägen hem trasslade hon in skosnörena i cykelkedjan o jag hjälpte henne... Sen den dagen kan man nog säga att vi var som ler och långhalm. Men så en dag gick deras flytt upp till Umeå och vi sågs inte alls så ofta. Men ändå finns minnena kvar, och vi har ju kontakt, nu över facebook, alltid något.
De minnen jag har tillsammans med Karin är för många för att kunna räkna, vi har haft varann sen den dagen vi lärde oss gå känns det som. Hur många meter i skidbacken har vi inte åkt tillsammans? Eller hur många timmar på hästryggen har vi delat? Skogspromenader, vi har nog slitit ut en par skor iaf.
Tårar, skratt, vrede och glädje. Ja, med Karin har jag nog delat allt man kan dela, och så fortsätter det att vara, vi verkar inte kunna få slippa den andre! ;-)
Karin är nog en trygghet för mig, en trygghet som inte många andra kan slåss om. För det är speciellt. Hur arg man än kan bli, irriterad eller less, så spelar det ingen roll. Dessutom är det nog oftast ömsesidigt när de känslorna dyker upp.
Jag minns när vi satt i gödselstacken hos Rune o Kia efter att ha pysslat i stallet, jag minns ridturer då vi skrattad o sjöng, när vi badade med hästarna eller kanske skogspromenader till fotingen med mig som guide... Minnen som INGEN kan ta ifrån mig.
Som sagt, i skattkistan kan man hitta det mesta. Något som lyser starkt där i är minnet av Tina. De minnen vi fick tillsammans spar jag, plockar fram och älskar. Ditt skratt har jag sparat i en liten speciell ask, en ask jag öppnar när jag behöver minnas vilken lättnad vi kände när vi var med varann. Hur roligt vi hade, och hur vi såg fram emot livet. I min skattkista lyser du nog mest av allt. Och minnena med dig blir alltid speciella, eftersom de är det enda som finns kvar av den vänskap vi hade. Vi kan inte få nya minnen tillsammans, men jag behåller de minnena vi hann skapa. Och för mig blir du alltid speciell.
Sandra och jag, vi träffades en vinterdag i Åsarna, jag åkte lastbil med pappa och hon var ute på gården o bygde en snögubbe. Och på den vägen var det. Jag minns jag skulle ringa henne o fråga om hon ville följa med till backen o åka skidor. Slog hennes telefonnr, hennes mamma svarade. Men jag tyckte att hon hade så konstigt namn att jag la på istället för o fråga efter Sandra. Men mamma hjälpte mig att återfå modet och jag ringde igen. Sen hade vi början på en vänskap som skulle få innehålla det mesta. Och för mig, en "bästis" som jag skulle tillbringa många sommardagar och vinterdagar tillsammans med. Vi spelade fotboll, badade, red, åkte skidor, tittade på pojkar, gick på yran och mötte tonåren tillsammans. Hela högstadiet i samma klass, olika klasser på gymnasiet, men då var vi grannar ett tag. Vi delade tekopp, pratade kärlek och, ja, hade varann helt enkelt.
Minns sommaren med Dino och Fengur, när vi red till Klövsjö och lite över allt. Jag minns Kvarnsjö som mitt andra hem.
När gymnasiet började som utökades min skattkista, jag proppade den full med nya minnen. Jag vet att tiden på gymnasiet inte var den roligaste tiden i mitt liv. Mycket hade hänt, och mycket hände. Men jag vet oxå att utan Ecca aka Pecka skulle det inte ha gått så bra som det gjorde. Hon fanns där, så som ingen annan gjort. Dygnet runt och ibland kändes det nog som om vi bodde tillsammans. Skolan på dagarna, stallet på kvällarna och datorn om nätterna. Alltid fanns hon där. Vi hade vår egna humor, vi blev de där "konstiga tjejerna", vi bubblade av interna skämt, så klart jätte roliga sånna. Spelar ingen roll vilket minne jag tar fram i lådan så är det nog ett skratt med. Jag vet ingen jag haft så roligt tillsammans med/åt som henne... Haha, kan inte ens låta bli att skratta nu. Det är allt från hitler, kycklingar på bussen, saker mellan tänderna och stora saker som newster bär på. Eller att det kan gömma sig folk i buskar lång ute på en åker... Listan kan bli lång. Och jag saknar den tiden. Jag saknar, saknar, saknar det. Henne. Oss. Vi två. Ja, jag saknar det.
Min tid känns fullsmäckad och jag hinner knappt tänka att jag ska åka in till stan fören dagen är slut. Men jag vill, vill, vill dricka cider på yran. eller kanske absolut peppar. Du får välja om du vill. Men vin ser jag helst att du låter bli till hänsyn av chipspåsar och Magnus ben.
Sen har vi min prinsessa... Issa. Kom hem! Dra tillbaka tiden till Tullg.8! Ta med mig tillbaka till din rosa filt på sängen, spela Black Velvet och ät makaroner med mig! Sitt med mig ute på bron, rök och drick kaffe! Finns det tidmaskiner? Ta med mig tillbaka för en stund. Låt Beda komma till liv igen. Låt oss gå som två trötta människor på Domus för att köpa snus, låt oss se ut precis så, så som att vi är på väg o ska köpa snus.
Eller följ med mig o sola solarium på hörnet ovanför lägenheten... Och kan vi inte få uppleva ännu en kväll på uteplatsen i sommar solen? Kanske ha en förfest efter förfesten på båten? Kan vi få dundra in i varanndras sovrum lite när som helst? Och om vi inte kan ordna allt det här igen, så snälla, kom hem en stund iaf! Jag saknar Dig.
I min skattkista finns så mycket mer, men nu ska jag ta hand om de som ger mig nya minnen av glädje att minnas- varje dag. Mina älskade barn. För hur hemskt det än är, så är tid som går något man aldrig får tillbaka... Så ta tillvara på de minuter ni får.
I min skattkista ligger roliga minnen på hög, ända sen jag var liten och gick upp efter sjön med mamma, stog ute på stenarna och kastade småsten. Ett minne jag aldrig glömmer. Eller när jag som sexåring lärde mig att köra häst o vagn, för att sen lasta vagnen full av varor från affären som jag sen körde ut till de äldre här hemma i byn. Minnen jag har tillsammans med Kristina, vi var vänner som inte gick att skiljas åt. Det mesta vi gjorde, gjorde vi tillsammans. Jag minns hästarna vi hade och turerna vi gjorde. Jag minns när hon kom gråtandes in på våran gård efter att ha varit på ett födelsedagskalas. Och på vägen hem trasslade hon in skosnörena i cykelkedjan o jag hjälpte henne... Sen den dagen kan man nog säga att vi var som ler och långhalm. Men så en dag gick deras flytt upp till Umeå och vi sågs inte alls så ofta. Men ändå finns minnena kvar, och vi har ju kontakt, nu över facebook, alltid något.
De minnen jag har tillsammans med Karin är för många för att kunna räkna, vi har haft varann sen den dagen vi lärde oss gå känns det som. Hur många meter i skidbacken har vi inte åkt tillsammans? Eller hur många timmar på hästryggen har vi delat? Skogspromenader, vi har nog slitit ut en par skor iaf.
Tårar, skratt, vrede och glädje. Ja, med Karin har jag nog delat allt man kan dela, och så fortsätter det att vara, vi verkar inte kunna få slippa den andre! ;-)
Karin är nog en trygghet för mig, en trygghet som inte många andra kan slåss om. För det är speciellt. Hur arg man än kan bli, irriterad eller less, så spelar det ingen roll. Dessutom är det nog oftast ömsesidigt när de känslorna dyker upp.
Jag minns när vi satt i gödselstacken hos Rune o Kia efter att ha pysslat i stallet, jag minns ridturer då vi skrattad o sjöng, när vi badade med hästarna eller kanske skogspromenader till fotingen med mig som guide... Minnen som INGEN kan ta ifrån mig.
Som sagt, i skattkistan kan man hitta det mesta. Något som lyser starkt där i är minnet av Tina. De minnen vi fick tillsammans spar jag, plockar fram och älskar. Ditt skratt har jag sparat i en liten speciell ask, en ask jag öppnar när jag behöver minnas vilken lättnad vi kände när vi var med varann. Hur roligt vi hade, och hur vi såg fram emot livet. I min skattkista lyser du nog mest av allt. Och minnena med dig blir alltid speciella, eftersom de är det enda som finns kvar av den vänskap vi hade. Vi kan inte få nya minnen tillsammans, men jag behåller de minnena vi hann skapa. Och för mig blir du alltid speciell.
Sandra och jag, vi träffades en vinterdag i Åsarna, jag åkte lastbil med pappa och hon var ute på gården o bygde en snögubbe. Och på den vägen var det. Jag minns jag skulle ringa henne o fråga om hon ville följa med till backen o åka skidor. Slog hennes telefonnr, hennes mamma svarade. Men jag tyckte att hon hade så konstigt namn att jag la på istället för o fråga efter Sandra. Men mamma hjälpte mig att återfå modet och jag ringde igen. Sen hade vi början på en vänskap som skulle få innehålla det mesta. Och för mig, en "bästis" som jag skulle tillbringa många sommardagar och vinterdagar tillsammans med. Vi spelade fotboll, badade, red, åkte skidor, tittade på pojkar, gick på yran och mötte tonåren tillsammans. Hela högstadiet i samma klass, olika klasser på gymnasiet, men då var vi grannar ett tag. Vi delade tekopp, pratade kärlek och, ja, hade varann helt enkelt.
Minns sommaren med Dino och Fengur, när vi red till Klövsjö och lite över allt. Jag minns Kvarnsjö som mitt andra hem.
När gymnasiet började som utökades min skattkista, jag proppade den full med nya minnen. Jag vet att tiden på gymnasiet inte var den roligaste tiden i mitt liv. Mycket hade hänt, och mycket hände. Men jag vet oxå att utan Ecca aka Pecka skulle det inte ha gått så bra som det gjorde. Hon fanns där, så som ingen annan gjort. Dygnet runt och ibland kändes det nog som om vi bodde tillsammans. Skolan på dagarna, stallet på kvällarna och datorn om nätterna. Alltid fanns hon där. Vi hade vår egna humor, vi blev de där "konstiga tjejerna", vi bubblade av interna skämt, så klart jätte roliga sånna. Spelar ingen roll vilket minne jag tar fram i lådan så är det nog ett skratt med. Jag vet ingen jag haft så roligt tillsammans med/åt som henne... Haha, kan inte ens låta bli att skratta nu. Det är allt från hitler, kycklingar på bussen, saker mellan tänderna och stora saker som newster bär på. Eller att det kan gömma sig folk i buskar lång ute på en åker... Listan kan bli lång. Och jag saknar den tiden. Jag saknar, saknar, saknar det. Henne. Oss. Vi två. Ja, jag saknar det.
Min tid känns fullsmäckad och jag hinner knappt tänka att jag ska åka in till stan fören dagen är slut. Men jag vill, vill, vill dricka cider på yran. eller kanske absolut peppar. Du får välja om du vill. Men vin ser jag helst att du låter bli till hänsyn av chipspåsar och Magnus ben.
Sen har vi min prinsessa... Issa. Kom hem! Dra tillbaka tiden till Tullg.8! Ta med mig tillbaka till din rosa filt på sängen, spela Black Velvet och ät makaroner med mig! Sitt med mig ute på bron, rök och drick kaffe! Finns det tidmaskiner? Ta med mig tillbaka för en stund. Låt Beda komma till liv igen. Låt oss gå som två trötta människor på Domus för att köpa snus, låt oss se ut precis så, så som att vi är på väg o ska köpa snus.
Eller följ med mig o sola solarium på hörnet ovanför lägenheten... Och kan vi inte få uppleva ännu en kväll på uteplatsen i sommar solen? Kanske ha en förfest efter förfesten på båten? Kan vi få dundra in i varanndras sovrum lite när som helst? Och om vi inte kan ordna allt det här igen, så snälla, kom hem en stund iaf! Jag saknar Dig.
I min skattkista finns så mycket mer, men nu ska jag ta hand om de som ger mig nya minnen av glädje att minnas- varje dag. Mina älskade barn. För hur hemskt det än är, så är tid som går något man aldrig får tillbaka... Så ta tillvara på de minuter ni får.
Kommentarer
Postat av: Jonna
Känsliga läsare borde varnas...de är lipfaktor 10 på detta inlägg.
Trackback