familjenboije

Kan inte sova riktigt om nätterna längre, hittar ingen skön liggstil för ryggen. Minns att det var lika efter ett tag med Teo, och vid åtta månader slutade jag amma för att kunna äta värktabletter.
På kvällarna när teo var liten klarade jag ibland inte av att sätta på han pyjamas själv. Jag kände mig helt enkelt som världens sämsta mamma. Allt jag gjorde tog dubbel tid, humöret ville tryta och jag ville ha en ny rygg, känna mig som stark och bra mamma. Men som sagt, vid åtta månader så var både jag och Teo överens, så han slutade att amma över en natt och allt gick superenkelt. Jag minns första dagarna när jag hade börjat äta värktabletterna. Jag ORKADE vara pigg och glad en HEL dag, ända tills vi la oss!! Jag minns hur jag kände att jag var pigg och att jag var trevlig utan att behöva tänka på att bita ihop. Det är ju ingen annans fel att jag har ont, och det är ingen annan som ser att det gör ont, och bara för att man har ont får man ju inte bete sig hur som helst, även om man ibland har en väldans lust till det. Det är en frustration att ha ont, och faktiskt, så är det nog lättare med ett gipsat ben eller stödkrage, där folk ser att det nog gör ont.
Men nu är vi där iaf, när ryggvärken börjar ta över mitt liv igen, när jag blir låst till att inte kunna göra allt jag vill, när ryggvärken sätter gränser på  mitt liv- och mitt liv som mamma.
Jag har lovat mig själv att amma tills Zebben är minst sex månader, vi är snart där, och sen får det nog bli gröt, välling och mat för vår minste herre i huset.
Jag måste kunna leva, och mina barn har rätt till en glad och orkesfull mamma.
Snart är jag kanske där igen... I pillerburksträsket.