familjenboije

Är på ett jälva humör, och vart kom det ifrån!? Skulle kännas fint om jag sa att det kom som en blixt från klar himmel, men ska sanningen fram så kröp det sig hellre på.
Vi ska väl skatta oss lyckliga att inga oskyldiga har behövt hamna i vägen. Beror iof om man ser hundarna som oskyldiga eller inte. Jag ser dem för stunden som skyldiga. Och det vet dom.
Skulle lägga Teo, som tidigare i eftermiddag tog sig en tupplur i soffan. Och iom den tuppluren var han ju som en vaken iller vid läggdags. Men skam den som ger sig, och vi gav oss inte. Men det gjorde humöret. För precis när han höll på att somna vaknade lille herr Zeb till och gjorde sig påmind. Och då vaknade Teo.
Sen föll ögonen sakta igen efter en tio minuter. Jag började andas ut o tänkte att nu somnade han, jo, tills han vaknade. Av att hundarna skällde. Innombords kokade jag. Hundhelvete från satan, så tänkte jag precis då. Men, tio minuter till och ögonen föll sakta ihop. Nu gjorde han natt. För de närmaste fem sekunderna tills... HUNDARNA skällde igen.
Om Teos sovrum legat närmare hundgården så hade antagligen hundarna inte tyckt det var lika roligt. Tio minuter senare gav jag upp och Jimmy fick ta över. Då somnade han på studs. Jag själv satt i soffan och funderade över hur jag skulle passa i en gråhundspäls med en halsduk av norrbottenspets.
Och igen... Hundarna vaknade till liv och förde för mina öron, en alldeles för hög konversation, så ut stegade jag. Och tyst blev dom. Och tyst är dom. Men jag höll på spricka. Men tack vare att jag lärde mig räkna till tio på lågstadiet klarade sig både hundarna och alla andra sig. En kort sekund hade jag kunnat svalt dem med hull och hår.

Nu känns det lite bättre, och jag är ett steg närmare djurvän, eftersom att hundarna fått både mat o vatten. Och de är dessutom glatt ovetande om mina planer jag för en stund hade inför den kalla vintern.