Fredag
En fredag i slutet av veckan, i slutet av månaden i slutet av dygnet. Det är ungefär där jag befinner mig nu. Lixom i slutet av idag, men i början av i morgon. Spännande kan tyckas, vad väntar bakom knuten?
I morse när jag vaknade visste jag inte hur rädd jag skulle bli i början av kvällen. Morgonen började fint med en knackning på köksfönstret, det var Elise som kom fullt munderad och redo för att bita tag i vedhögen som låg och väntade inne i gamla hönshuset.
Så på med kläder och ut i det friska! Pysen lekte i sin sandlåda under tiden vi kastade ved. Tog inte mer än en timme och sen var det klartt! Elise som var på hugget snurrade några varv här ute på baksidan, och vipps så hade vi en fin hög med skrot redo att eldas. Elda gör vi en annan dag. Måste nog kolla igenom försäkringen på huset först.
Mitt idagen tog vi oss en tupplur i sängen, pysen på ena sidan, mamman i mitten och proppen på den andra sidan. Gott sov vi, så hörde jag ett mulrande ljud, närmast lik en traktors. Och visst hade jag rätt. Jimmy som kom hem från jobbet... Behövs här tilläggas att han körde en gammal turbo-volvo?
Jag fortsatte att blunda med mina gröna, och vi alla fick en lugn stund. Sen kom Kasper o Tim och tog med sig Teo på en liten färd ut på gräsmattan. En lugn och skön förmiddag helt enkelt. När klockan tickade mot middag packade vi in oss och barn för att åka till Rörön där det bjöds på tacos. Middagserjudanden är ju något vi väldigt sällan tackar nej till. Vi åt gott och hade det bra, rullade från stolen till soffan och försökte att prata så lite som möjligt för att få behålla det man nyss smällt i sig. Tills det kom ett gallskrik!
Teo hade fått tag på en vriknål, och ett kontaktuttag. Gissa om hjärtat stannade på oss alla?! Fy så hemskt, Teo var snabb där ifrån medan sticknålen fastnat i kontaktuttaget. Som tur var gick det bra, vi ringde direkt till sjukvårdsrådgivningen, fick prata både med sjuksköterska och barnläkaren. Det är sällan det händer något allvarligt med hushålls-elen, men hur som haver så var det fruktansvärt otrevligt!! Pysen mådde ändå bra efter smällen, sämre var det väl med oss vuxna. Stackar lilla hjärta.
Nehe. Kväll nu va´? ...Ja, kanske alldeles straxt iaf.
I morse när jag vaknade visste jag inte hur rädd jag skulle bli i början av kvällen. Morgonen började fint med en knackning på köksfönstret, det var Elise som kom fullt munderad och redo för att bita tag i vedhögen som låg och väntade inne i gamla hönshuset.
Så på med kläder och ut i det friska! Pysen lekte i sin sandlåda under tiden vi kastade ved. Tog inte mer än en timme och sen var det klartt! Elise som var på hugget snurrade några varv här ute på baksidan, och vipps så hade vi en fin hög med skrot redo att eldas. Elda gör vi en annan dag. Måste nog kolla igenom försäkringen på huset först.
Mitt idagen tog vi oss en tupplur i sängen, pysen på ena sidan, mamman i mitten och proppen på den andra sidan. Gott sov vi, så hörde jag ett mulrande ljud, närmast lik en traktors. Och visst hade jag rätt. Jimmy som kom hem från jobbet... Behövs här tilläggas att han körde en gammal turbo-volvo?
Jag fortsatte att blunda med mina gröna, och vi alla fick en lugn stund. Sen kom Kasper o Tim och tog med sig Teo på en liten färd ut på gräsmattan. En lugn och skön förmiddag helt enkelt. När klockan tickade mot middag packade vi in oss och barn för att åka till Rörön där det bjöds på tacos. Middagserjudanden är ju något vi väldigt sällan tackar nej till. Vi åt gott och hade det bra, rullade från stolen till soffan och försökte att prata så lite som möjligt för att få behålla det man nyss smällt i sig. Tills det kom ett gallskrik!
Teo hade fått tag på en vriknål, och ett kontaktuttag. Gissa om hjärtat stannade på oss alla?! Fy så hemskt, Teo var snabb där ifrån medan sticknålen fastnat i kontaktuttaget. Som tur var gick det bra, vi ringde direkt till sjukvårdsrådgivningen, fick prata både med sjuksköterska och barnläkaren. Det är sällan det händer något allvarligt med hushålls-elen, men hur som haver så var det fruktansvärt otrevligt!! Pysen mådde ändå bra efter smällen, sämre var det väl med oss vuxna. Stackar lilla hjärta.
Nehe. Kväll nu va´? ...Ja, kanske alldeles straxt iaf.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Vad fruktansvärt!! Vilken himla tur att det gick bra trots allt!
Trackback